And the prize for the best actress goes to...

En något halt dam av den finare sorten promenerar med näsan i vädret förbi spärren och visar hastigt upp sitt trettiodagarskort utan att tillägna mig ett endaste litet ögonkast när hon går in i den stabila ogästvänliga spärrpinnen som gör det lilla den kan för att hålla plankare och annat löst folk ute. Gångerna är få då den stackars pinnen med det otacksamma yrket lyckas hålla dom ute, men den här gången fungerar det faktiskt.

- Kortet drar du själv, tack.
- Men oj vad jobbigt, nej jag går… säger damen och går in i spärrpinnen igen. För säkerhets skull provar hon att gå in i pinnen några gånger till efter det, för själva pinnen kan ju faktiskt ändra sig.
- Enligt intäktssäkringen ska man antingen dra sitt kort själv eller lämna in det till spärrexpeditören för manuell visering. Nu har det blivit en sån kö här att kunder med remsa, sms-, eller kontantbiljett bör egentligen få hjälp före. Men dra du, det går snabbt.

Damen drar sitt kort fel i spärren närmast luckan på så många vis som är möjligt, och sen kör hon om alla dom visen igen. Teatraliskt höga djupa suckar utstöts och ögonfransarna fladdrar som om hon är på väg att svimma. Hennes sätt för mig bort i mina tankar till någon godtycklig gammal rulle från den tiden då riktiga filmstjärnor fanns och männen kom med luktsalt då damerna titt som tätt svimmade. Förfärligt långsamt går det också.

- Nej fy vad jobbigt, det går inte, jag går… säger damen och går in i spärrpinnen igen. Hon sträcker ut sina armar, som om hon ger sig hän sin roll totalt. Den teatraliska skräcken i blicken gör att jag förstår att hon tänker att alldeles strax är det dags för luktsaltscenen.

- Men du drar kortet fel, dra med magnetremsan nedåt och mot dig så går det bra.
- Men vad jobbigt, säger damen och utsöndrar en suckarnas suck.

Där efter sker en magnifik tempo- och karaktärsskiftning. Snabbt drar hon kortet, och på ett korrekt sätt. Som om en plötslig visshet fyllde henne och förtäljde henne att hon var tvungen att överge sin odugliga filmstjärneroll som inte tog henne till de gamla filmernas värld ändå, då betjänten bugade, bockade för att sedan slicka rent skorna. Nu blev hon tvingad till att anpassa sig till rullarna på 2000-talet, som en titel som Gone in 60 seconds, eller någon liknande.

När hon går till perrongen, blir hon på ett ögonblink vansinneshalt på ett mycket medömkansvärt vis. Som om hon plötsligt blev en fattig arm stackare och 40 år äldre. Och gravt reumatisk. Och har en benprotes som är alldeles för kort. Magi helt enkelt! Hon blir som en figur hämtad ur Fula, skitiga och elaka.



Tänka sig, tänker jag, min kompis har en hund som också blir gravt halt när han tycker synd om sig själv. Kanske, kanske, är dom relaterade med varann?