Sätten att planka på tycks mig vara oändliga. Folk hittar på de mest konstiga grejerna medan jag bara sitter där gapandes och tittar på.
Jag vill verkligen inte uppmana någon av er mina vänner till att planka och se speciellt upp för detta sättet nu när det är så snöigt och moddigt ute.
Hänt på station Brommaplan:
En fin dam med päls kommer in.
Den fina damen ställer sig på alla fyra och kryper under spärrpinnen.
Skulle hon börja gläfsa och gnaga om jag kastade ut ett hundben till henne också?
Det är frågan.
Say no more, liksom.
No more.
29 december 2005
27 december 2005
Finn fem fel, eller fler
Att jobba julaftnar är faktiskt inte så dumt. Det är den enda dagen på året som folk bara vill visa sina allra bästa sidor. Glatt säger dom "God jul!" istället för att säga "Vad snål du är med tiden!".
Dom har ju suttit hemma och knaprat pepparkakor i stora sjok också förståss, det sätter ju sina spår.
"Ät en pepparkaka så blir du snäll, men äter du för många så blir du menlös", som min gamle mor sade till mig i mina unga dar. Så sant.
Det som var mest minnesvärt denna julen var dock inte tomtarna som sprang omkring bland husen, det var faktiskt taxiresan till jobbet på juldagsmorgonen.
Eller hur galet låter inte det här:
Kl. 05:25 står jag som vanligt och väntar på taxin. Förbi mig åker en taxi som gnisslar och låter som sju svåra år och som helt uppenbart lider av grav dödsångest. Den har även varit med om en krock så båda sidodörrarna är rejält tillknycklade.
Herre jävlar, tur att jag inte ska åka med den där taxin, tänker jag medan jag står där och den gnisslar förbi.
En minut senare kommer gnisselschabraket tillbaka och parkerar vid mig.
Är det här ett skämt, eller? Tänker jag. Vid den tiden på morgonen är jag dock trött och har inte en endaste tendens till gnutta av humor, så jag blir bara lite extra argt dyster när jag konstaterar att "nä, det är nog inget skämt".
Jag sätter mig i gnisselschabraket och frågar chaffisen om det verkligen är taxin som min arbetsgivare beställt. Tyvärr så är det så.
- Herre gud min skapare, vad har du varit med om?! Frågar jag.
- Det vill du inte veta, säger chaffisen.
Jaha, det låter ju tryggt, tänker jag då.
- Den gnisslar nåt helt förskräckligt, säger jag för att försöka få honom att läcka lite mer information.
- Den åker, säger han.
Jovisst kan även jag konstatera att den faktiskt mot alla odds åker, men hur länge till?
- Det är julhelg, den kan inte lagas, säger chaffisen.
Sen kör chaffisen iväg. Han kör in bland smågatorna i ett bostadsområde.
- Men hallååå!? Du ska ju ut på den stora vägen! Bergslagsvägen!
- Var är den?
My dear god, en taxichaffis som inte hittar den största vägen som leder mot stan från västerort. Illa!
- Okej, åk rakt fram och ta första till vänster, säger jag högt och tydligt några gånger så att tioöringen förhoppningsvis trillar ner någonstans och någongång.
Han åker och åker och åker och ...
- Men hallåååå!? VÄNSTER VÄNSTER VÄNSTER!!! Skriker jag.
Chaffisen gör en rejäl rallysväng i sista millisekunden. Han lyckas med möda ta sig ut till Bergslagsvägen. Bingo.
När han åkt ett tag märker jag att han glömmer att svänga av till min station.
- Nämen.. Hallååå!? Du skulle ha svängt där!
- Vi vänder vid Fridhemsplan, säger chaffisen.
När vi kommer till Fridhemsplan finns det en vägskylt som informerar oss om att man inte får svänga där.
- Vi får inte svänga här men jag svänger här, säger chaffisen och gör en u-sväng.
När vi väl kommer fram till stationen är det jättesent och jag måste gå in genast för att ringa och anmäla min ankomst.
- Hur gör jag nu? Frågar chaffisen mig.
- Det är 70 kronor i tillägg, säger jag.
- Hur? Jag vet inte hur man gör?
- Tillägg och 7 brukar dom trycka in, eller nåt sånt.
- Hur? Jag vet inte?
Chaffisen försöker desperat att hitta tilläggsmenyn i datorn.
- Jag måste rusa in nu, jag måste anmäla mig. Hejdå! Säger jag och rusar ut.
Hur krockade får bilar vara innan man måste lämna in dom på lagning undrar jag nu?
Och hur borttappad är den mest vilsna taxichaffisen?
Dom har ju suttit hemma och knaprat pepparkakor i stora sjok också förståss, det sätter ju sina spår.
"Ät en pepparkaka så blir du snäll, men äter du för många så blir du menlös", som min gamle mor sade till mig i mina unga dar. Så sant.
Det som var mest minnesvärt denna julen var dock inte tomtarna som sprang omkring bland husen, det var faktiskt taxiresan till jobbet på juldagsmorgonen.
Eller hur galet låter inte det här:
Kl. 05:25 står jag som vanligt och väntar på taxin. Förbi mig åker en taxi som gnisslar och låter som sju svåra år och som helt uppenbart lider av grav dödsångest. Den har även varit med om en krock så båda sidodörrarna är rejält tillknycklade.
Herre jävlar, tur att jag inte ska åka med den där taxin, tänker jag medan jag står där och den gnisslar förbi.
En minut senare kommer gnisselschabraket tillbaka och parkerar vid mig.
Är det här ett skämt, eller? Tänker jag. Vid den tiden på morgonen är jag dock trött och har inte en endaste tendens till gnutta av humor, så jag blir bara lite extra argt dyster när jag konstaterar att "nä, det är nog inget skämt".
Jag sätter mig i gnisselschabraket och frågar chaffisen om det verkligen är taxin som min arbetsgivare beställt. Tyvärr så är det så.
- Herre gud min skapare, vad har du varit med om?! Frågar jag.
- Det vill du inte veta, säger chaffisen.
Jaha, det låter ju tryggt, tänker jag då.
- Den gnisslar nåt helt förskräckligt, säger jag för att försöka få honom att läcka lite mer information.
- Den åker, säger han.
Jovisst kan även jag konstatera att den faktiskt mot alla odds åker, men hur länge till?
- Det är julhelg, den kan inte lagas, säger chaffisen.
Sen kör chaffisen iväg. Han kör in bland smågatorna i ett bostadsområde.
- Men hallååå!? Du ska ju ut på den stora vägen! Bergslagsvägen!
- Var är den?
My dear god, en taxichaffis som inte hittar den största vägen som leder mot stan från västerort. Illa!
- Okej, åk rakt fram och ta första till vänster, säger jag högt och tydligt några gånger så att tioöringen förhoppningsvis trillar ner någonstans och någongång.
Han åker och åker och åker och ...
- Men hallåååå!? VÄNSTER VÄNSTER VÄNSTER!!! Skriker jag.
Chaffisen gör en rejäl rallysväng i sista millisekunden. Han lyckas med möda ta sig ut till Bergslagsvägen. Bingo.
När han åkt ett tag märker jag att han glömmer att svänga av till min station.
- Nämen.. Hallååå!? Du skulle ha svängt där!
- Vi vänder vid Fridhemsplan, säger chaffisen.
När vi kommer till Fridhemsplan finns det en vägskylt som informerar oss om att man inte får svänga där.
- Vi får inte svänga här men jag svänger här, säger chaffisen och gör en u-sväng.
När vi väl kommer fram till stationen är det jättesent och jag måste gå in genast för att ringa och anmäla min ankomst.
- Hur gör jag nu? Frågar chaffisen mig.
- Det är 70 kronor i tillägg, säger jag.
- Hur? Jag vet inte hur man gör?
- Tillägg och 7 brukar dom trycka in, eller nåt sånt.
- Hur? Jag vet inte?
Chaffisen försöker desperat att hitta tilläggsmenyn i datorn.
- Jag måste rusa in nu, jag måste anmäla mig. Hejdå! Säger jag och rusar ut.
Hur krockade får bilar vara innan man måste lämna in dom på lagning undrar jag nu?
Och hur borttappad är den mest vilsna taxichaffisen?
19 december 2005
Det blev inga jävla TV-apparater
Nu har det hänt! Som belöning för min aldrig sviktande nitiskhet gällande färdbevisviseringen, har jag blivit belönad med en trisslott.
En av företagets medvetet fuskande spiontomtar gick förbi luckan och visade mig sitt kort lite sådär i farten som så många gör.
Precis som för alla andra såna där som gör så i farten, satte givetvis spärrpinnen stopp för hennes förbitravande.
I vanliga fall brukar dom då titta lite irriterat och säga "Öppna då!", men jag viserar inga förbiflygande färdbevis och då tar det som sagt var stopp för dem.
Varför stressa upp sig och anstränga ögonen på det viset? Nej, det får jag inget extra för. Förutom huvudvärk då kanske. Jag är noggrann jag. Jag tar då in kortet och konstaterar i lugn och ro om kortet är giltigt. Sen ska jag även enligt intäktssäkringsreglerna titta på kortets baksida så att jag kan se att kortet inte är förfalskat.
Den här företagsspionstomten, hon betedde sig annorlunda!
Glatt inlämnade hon kortet till mig när jag bad att få det i handen för vidare inspektion.
En riktig skummis alltså. Hon framstod inte som trovärdig i rollen som en förbitravande trafikant som normalt frustar likt en vild gallophingst och frustrerat skrapar hovarna i golvet när pinnen sätter stopp.
- Varför drar du inte kortet själv för? Sa jag medan jag samtidigt kunde konstatera att kortet hade gått ut för två veckor sedan och magnetremsan där bak var övertäckt av nåt konstigt klistermärke med pytteliten text på (antagligen en text som säger att vi spärrisar _inte_ får ta kortet i beslag, för det är ju spionens arbetsredskap som spionen ska försöka sätta dit fler spärrisar med).
- Därför att det inte är giltigt! Här får du en Triss! Sa hon.
Jag borde ha gjort det mer tydligt för henne att jag bara ville ha en sån Triss som har tre TV-apparater, men det är lätt att vara efterklok.
Inte ett rött öre blev det!
En av företagets medvetet fuskande spiontomtar gick förbi luckan och visade mig sitt kort lite sådär i farten som så många gör.
Precis som för alla andra såna där som gör så i farten, satte givetvis spärrpinnen stopp för hennes förbitravande.
I vanliga fall brukar dom då titta lite irriterat och säga "Öppna då!", men jag viserar inga förbiflygande färdbevis och då tar det som sagt var stopp för dem.
Varför stressa upp sig och anstränga ögonen på det viset? Nej, det får jag inget extra för. Förutom huvudvärk då kanske. Jag är noggrann jag. Jag tar då in kortet och konstaterar i lugn och ro om kortet är giltigt. Sen ska jag även enligt intäktssäkringsreglerna titta på kortets baksida så att jag kan se att kortet inte är förfalskat.
Den här företagsspionstomten, hon betedde sig annorlunda!
Glatt inlämnade hon kortet till mig när jag bad att få det i handen för vidare inspektion.
En riktig skummis alltså. Hon framstod inte som trovärdig i rollen som en förbitravande trafikant som normalt frustar likt en vild gallophingst och frustrerat skrapar hovarna i golvet när pinnen sätter stopp.
- Varför drar du inte kortet själv för? Sa jag medan jag samtidigt kunde konstatera att kortet hade gått ut för två veckor sedan och magnetremsan där bak var övertäckt av nåt konstigt klistermärke med pytteliten text på (antagligen en text som säger att vi spärrisar _inte_ får ta kortet i beslag, för det är ju spionens arbetsredskap som spionen ska försöka sätta dit fler spärrisar med).
- Därför att det inte är giltigt! Här får du en Triss! Sa hon.
Jag borde ha gjort det mer tydligt för henne att jag bara ville ha en sån Triss som har tre TV-apparater, men det är lätt att vara efterklok.
Inte ett rött öre blev det!
13 december 2005
Kan tanter också felanmälas?
När nån grej är paj så brukar jag ringa och felanmäla den grejen. Sedan sätter jag upp en skrikigt orange klisterdekal på den trasiga grejen som säger att grejen är felanmäld.
Med den strategiskt noga uträknade placeringen av dekalen, alltså på den själva trasiga grejen, vill jag meddela folk att "Observera! DEN HÄR grejen är paj!".
DEN HÄR grejen alltså, inte DEN DÄR grejen.
Av någon outgrundligt besynnerlig anledning är det just bara gamla tanter som inte förstår vad som menas med klisterdekalernas placering. Dom är inte många, bör tilläggas, men några styckna.
När exempelvis en dekal är uppsatt på en såndär digital skylt (en sån som visar när nästa tåg går), kommer en orolig tant och frågar:
- Är hissen trasig?
- Nejdå, hissen har mått bra under hela dagen, det är bara den där skylten som är krasslig.
- Jahaja, vilken tur.
Dom där tanterna drar alltid slutsatsen att hissen är trasig. Var man än sätter upp klisterdekalen. Må den vara på grinden, nån spärr, den digitala skylten eller en entrédörr, det är ändå hissen det är fel på. Självklart, eller hur?
En dag gick en tant faktiskt steget ännu längre.
En klisterdekal satt klistrad på en spärr och skrek ut "Felanmäld!".
- Är hissen trasig? Sa då den jätteoroliga tanten.
- Nej, den är inte trasig, sa jag då.
- Är STATIONEN trasig!? Sa då tanten oroligt.
Det är så att jag får lust att säga "Pssst...! Stationen är invaderad av terrorister men Bruce Willis är här och styr upp det och vi vill inte göra en sån stor grej av det för då blir folk oroliga så vi satte upp den där oranga dekalen istället på spärren och den ger mycket riktigt en antydan om att stationen är trasig och då blir det färre skadade för då vänder folk redan vid entrédörren. Smart va!?".
PHUUUUU! Eller nåt.
Med den strategiskt noga uträknade placeringen av dekalen, alltså på den själva trasiga grejen, vill jag meddela folk att "Observera! DEN HÄR grejen är paj!".
DEN HÄR grejen alltså, inte DEN DÄR grejen.
Av någon outgrundligt besynnerlig anledning är det just bara gamla tanter som inte förstår vad som menas med klisterdekalernas placering. Dom är inte många, bör tilläggas, men några styckna.
När exempelvis en dekal är uppsatt på en såndär digital skylt (en sån som visar när nästa tåg går), kommer en orolig tant och frågar:
- Är hissen trasig?
- Nejdå, hissen har mått bra under hela dagen, det är bara den där skylten som är krasslig.
- Jahaja, vilken tur.
Dom där tanterna drar alltid slutsatsen att hissen är trasig. Var man än sätter upp klisterdekalen. Må den vara på grinden, nån spärr, den digitala skylten eller en entrédörr, det är ändå hissen det är fel på. Självklart, eller hur?
En dag gick en tant faktiskt steget ännu längre.
En klisterdekal satt klistrad på en spärr och skrek ut "Felanmäld!".
- Är hissen trasig? Sa då den jätteoroliga tanten.
- Nej, den är inte trasig, sa jag då.
- Är STATIONEN trasig!? Sa då tanten oroligt.
Det är så att jag får lust att säga "Pssst...! Stationen är invaderad av terrorister men Bruce Willis är här och styr upp det och vi vill inte göra en sån stor grej av det för då blir folk oroliga så vi satte upp den där oranga dekalen istället på spärren och den ger mycket riktigt en antydan om att stationen är trasig och då blir det färre skadade för då vänder folk redan vid entrédörren. Smart va!?".
PHUUUUU! Eller nåt.
08 december 2005
En riktig gluttare, men inte ettagluttare
Upp bakom det gröna otympliga tidningsstället sticker ett halvt huvud upp.
Med sorgsna ögon är huvet där och gluttar på mig. Blicken viker inte av en tum när jag i min tur utmanar huvudet till en gluttartävling.
I vanliga fall när dom gluttar, brukar jag slänga lite stinta blickar på dom som säger att "hörrö duuu, nu är det dags att sluta glutta på mig. Basta!". Men den här sorgsna blicken går inte att glutta argt på. De djupa sorgsna fårorna i pannan vittnar om ett långt och ledsamt liv.
Mellan kunderna passar jag på att glutta milt på de sorgsna ögonen. Ibland kommer det nästan upp en spjuveraktig nyfikenhet i blicken, men den nyfikenheten drunknar snart i den avgrundsdjupa suckande ledsamheten.
Det halva huvet är där bakom stället och trycker i säkert tjugo minuter. Gångerna är få då blicken viker av och tittar sig omkring. Den letar kanske efter nåt.
Då, kommer en glad liten dam. Den glada lilla damen går till det ledsamma fåriga halva huvudet och säger något glatt. Det fårade huvudet nickar och fortsätter att vara fårigt och sorgset.
Oj! Nu reser sig det halva huvudet upp. Nu kommer även en ledsam mun fram och en tunn skraltig kroppsbyggnad med ljusgrå jacka.
Den glada lilla tanten eskorterar den sorgsna gluttgubben med rullator genom spärrlinjen och sedan tar de hissen till perrongen.
Många gluttare finns det, men den här var faktiskt lite söt på något vis.
Med sorgsna ögon är huvet där och gluttar på mig. Blicken viker inte av en tum när jag i min tur utmanar huvudet till en gluttartävling.
I vanliga fall när dom gluttar, brukar jag slänga lite stinta blickar på dom som säger att "hörrö duuu, nu är det dags att sluta glutta på mig. Basta!". Men den här sorgsna blicken går inte att glutta argt på. De djupa sorgsna fårorna i pannan vittnar om ett långt och ledsamt liv.
Mellan kunderna passar jag på att glutta milt på de sorgsna ögonen. Ibland kommer det nästan upp en spjuveraktig nyfikenhet i blicken, men den nyfikenheten drunknar snart i den avgrundsdjupa suckande ledsamheten.
Det halva huvet är där bakom stället och trycker i säkert tjugo minuter. Gångerna är få då blicken viker av och tittar sig omkring. Den letar kanske efter nåt.
Då, kommer en glad liten dam. Den glada lilla damen går till det ledsamma fåriga halva huvudet och säger något glatt. Det fårade huvudet nickar och fortsätter att vara fårigt och sorgset.
Oj! Nu reser sig det halva huvudet upp. Nu kommer även en ledsam mun fram och en tunn skraltig kroppsbyggnad med ljusgrå jacka.
Den glada lilla tanten eskorterar den sorgsna gluttgubben med rullator genom spärrlinjen och sedan tar de hissen till perrongen.
Många gluttare finns det, men den här var faktiskt lite söt på något vis.
07 december 2005
Gamla störar vet bäst
- Till stan, säger den trevliga damen och ger mig sin remsa.
Med ett stort lugn mottager jag remsan och kollar om hon ...
*KRASCH! BANK!*
... har någon giltig stämpel på den, men näpp.
Jag stämplar remsan och ger tillbaka den med ett glatt leende.
- Tack, säger jag.
*KRASCH! BANK!*
- Åh herre gud vad han är arg, säger damen.
- Ja, han är nog det, säger jag.
*KRASCH! BANK!*
Den gamla gubben är som fångad i en stomvind av ilska när han står där vid grinden långt där borta med en matkasse i var hand. Medan han skickar salvor av rejäla hästsparkar på grinden ryter han som ett lejon. Ur lejongapet kommer en strid ström av svordomar och diverse andra skrämmande ljud så som "GRRRR!" och "AAAAAHG!".
Damen går till perrongen och jag betjänar nästa kund som står i kön.
*KRASCH! BANK!*
- Eeeh.. han var då jävligt arg! Hahaha! Säger snubben.
- Jo, uppenbarligen. Vart ska du?
- Till stan.
Jag stämplar snubbens remsa och han drar vidare.
*KRASCH! BANK!*
Med tanke på hur mycket han sparkar på grinden borde han få ont i foten vid det här laget, tänker jag.
Men; det kanske bara gör ont en stund på natten men inget på dan.
Och; jag börjar bli van.
Vid tjuriga gubbar alltså.
*KRASCH! BANK!*
Nu står det ingen mer i kö så nu kan jag se den arga gamla grinpellen till gubbe som med en åsnas envishet sparkar grinden med hästsparkar och svär.
Han håller en ihopvikt röd plastficka i handen. Man kan nätt och jämt se hur den sticker ut mellan björnramsdasslockslabben och plastpåshandtaget.
Troligen har han en remsa eller ett kort där i, antar jag.
- ÖPPNA FÖR FAN! Skriker grinpellen.
- Först ska du komma hit med ditt färdbevis då i sådana fall.
Gubben får ur sig något gurglande svordomsaktigt ur lejongapet. Han öppnar upp plastfickan lite lite på glänt så att jag faktiskt kan skymta någonting där i. Men på fem meters avstånd är det, i alla fall för mig, omöjligt att se om färdbeviset är oförfalskat och giltigt.
- Alltså, kom hit med kortet om du vill att jag ska öppna grinden, säger jag.
Den rytande lejongubben rusar likt den argaste tjur rakt mot mig och när han kommer fram visar han med en illers snabbhet sitt kort.
- JAG HAR JOBBAT I DET HÄR JÄVLA FÖRETAGET I 48 ÅR SÅ DU SKA FAN INTE KOMMA OCH LÄRA MIG HUR MAN GÖR! Skriker han.
Jag är absolut inte häpen över det här beteendet, men däremot undrar jag hur man är funtad om man har jobbat i det här jävla företaget i 48 år och man inte ens kan rutinerna för hur man passerar en spärrlinje.
När jag har jobbat i 48 år på företaget och går i pension ska jag säga till dom unga pigga spärrisarna:
- Snälla.. om jag blir en såndär bitter och grinig före detta anställd som minsann vet hur allt ska skötas, KASTA UT MIG FRÅN ETT STUP! SNÄLLA!
Med ett stort lugn mottager jag remsan och kollar om hon ...
*KRASCH! BANK!*
... har någon giltig stämpel på den, men näpp.
Jag stämplar remsan och ger tillbaka den med ett glatt leende.
- Tack, säger jag.
*KRASCH! BANK!*
- Åh herre gud vad han är arg, säger damen.
- Ja, han är nog det, säger jag.
*KRASCH! BANK!*
Den gamla gubben är som fångad i en stomvind av ilska när han står där vid grinden långt där borta med en matkasse i var hand. Medan han skickar salvor av rejäla hästsparkar på grinden ryter han som ett lejon. Ur lejongapet kommer en strid ström av svordomar och diverse andra skrämmande ljud så som "GRRRR!" och "AAAAAHG!".
Damen går till perrongen och jag betjänar nästa kund som står i kön.
*KRASCH! BANK!*
- Eeeh.. han var då jävligt arg! Hahaha! Säger snubben.
- Jo, uppenbarligen. Vart ska du?
- Till stan.
Jag stämplar snubbens remsa och han drar vidare.
*KRASCH! BANK!*
Med tanke på hur mycket han sparkar på grinden borde han få ont i foten vid det här laget, tänker jag.
Men; det kanske bara gör ont en stund på natten men inget på dan.
Och; jag börjar bli van.
Vid tjuriga gubbar alltså.
*KRASCH! BANK!*
Nu står det ingen mer i kö så nu kan jag se den arga gamla grinpellen till gubbe som med en åsnas envishet sparkar grinden med hästsparkar och svär.
Han håller en ihopvikt röd plastficka i handen. Man kan nätt och jämt se hur den sticker ut mellan björnramsdasslockslabben och plastpåshandtaget.
Troligen har han en remsa eller ett kort där i, antar jag.
- ÖPPNA FÖR FAN! Skriker grinpellen.
- Först ska du komma hit med ditt färdbevis då i sådana fall.
Gubben får ur sig något gurglande svordomsaktigt ur lejongapet. Han öppnar upp plastfickan lite lite på glänt så att jag faktiskt kan skymta någonting där i. Men på fem meters avstånd är det, i alla fall för mig, omöjligt att se om färdbeviset är oförfalskat och giltigt.
- Alltså, kom hit med kortet om du vill att jag ska öppna grinden, säger jag.
Den rytande lejongubben rusar likt den argaste tjur rakt mot mig och när han kommer fram visar han med en illers snabbhet sitt kort.
- JAG HAR JOBBAT I DET HÄR JÄVLA FÖRETAGET I 48 ÅR SÅ DU SKA FAN INTE KOMMA OCH LÄRA MIG HUR MAN GÖR! Skriker han.
Jag är absolut inte häpen över det här beteendet, men däremot undrar jag hur man är funtad om man har jobbat i det här jävla företaget i 48 år och man inte ens kan rutinerna för hur man passerar en spärrlinje.
När jag har jobbat i 48 år på företaget och går i pension ska jag säga till dom unga pigga spärrisarna:
- Snälla.. om jag blir en såndär bitter och grinig före detta anställd som minsann vet hur allt ska skötas, KASTA UT MIG FRÅN ETT STUP! SNÄLLA!
27 november 2005
Många dementa finns det
En söt liten kutryggig tant kommer till luckan:
- Hej, hur tar jag mig till St Görans kyrka? Säger hon.
Jag kollar på kartan. Den är vid station Fridhemsplan.
- Åk till Fridhemsplan och sen går du ned för trappan på mitten av perrongen och går till den blå linjen. Sen är kyrkan vid den blå linjens utgång.
- Oj.. nu förstår jag inte. Och det går ingen buss.
- Okej. Åk till Fridhemsplan med tåget som är här uppe. Sitt i mitten av tåget. När du kommer till Fridhemsplan går du ned för trappan som är på mitten av perrongen. Sen går du till den blå linjen och följer utgångsskyltarna som det står Mariedalsgatan på. Sen ligger kyrkan utanför utgången.
- Oj oj oj.. jag är ny här. Jag förstår inte. Vad är blå linjen? Och det finns ingen buss.
Ibland vill man riva sitt hår i frustration.
Jag förklarar resvägen på diverse sätt till damen ett gäng gånger till och sen säger hon slutligen "Jag åker till Fridhemsplan" och ger mig sin remsa.
Bingo!
Jag stämplar remsan och ger den till tanten igen.
- Det får ordna sig, tack ska du ha, säger tanten och går ut till gatan igen.
Ut till gatan.
Och ut över gatan till trottoaren på andra sidan gatan.
Och sen bort från stationen.
Långt långt bort från stationen och hon kommer inte tillbaka.
- Men.. men..
Där sitter jag häpen och men:ar mig.
Ibland kommer det såna där tanter och gubbar som gör en konfunderad.
I hennes tankar hade hon kanske redan varit i kyrkan och nu var hon på väg hem igen.
Smidigt på något vis. Om man är en såndär som har miljoner grejer att göra kanske man skulle dunka huvet i borden några gånger om dan för att få en såndär tidsbesparande effekt.
- Hej, hur tar jag mig till St Görans kyrka? Säger hon.
Jag kollar på kartan. Den är vid station Fridhemsplan.
- Åk till Fridhemsplan och sen går du ned för trappan på mitten av perrongen och går till den blå linjen. Sen är kyrkan vid den blå linjens utgång.
- Oj.. nu förstår jag inte. Och det går ingen buss.
- Okej. Åk till Fridhemsplan med tåget som är här uppe. Sitt i mitten av tåget. När du kommer till Fridhemsplan går du ned för trappan som är på mitten av perrongen. Sen går du till den blå linjen och följer utgångsskyltarna som det står Mariedalsgatan på. Sen ligger kyrkan utanför utgången.
- Oj oj oj.. jag är ny här. Jag förstår inte. Vad är blå linjen? Och det finns ingen buss.
Ibland vill man riva sitt hår i frustration.
Jag förklarar resvägen på diverse sätt till damen ett gäng gånger till och sen säger hon slutligen "Jag åker till Fridhemsplan" och ger mig sin remsa.
Bingo!
Jag stämplar remsan och ger den till tanten igen.
- Det får ordna sig, tack ska du ha, säger tanten och går ut till gatan igen.
Ut till gatan.
Och ut över gatan till trottoaren på andra sidan gatan.
Och sen bort från stationen.
Långt långt bort från stationen och hon kommer inte tillbaka.
- Men.. men..
Där sitter jag häpen och men:ar mig.
Ibland kommer det såna där tanter och gubbar som gör en konfunderad.
I hennes tankar hade hon kanske redan varit i kyrkan och nu var hon på väg hem igen.
Smidigt på något vis. Om man är en såndär som har miljoner grejer att göra kanske man skulle dunka huvet i borden några gånger om dan för att få en såndär tidsbesparande effekt.
23 november 2005
Fejkande rullatorgamlingar
Det är så sjukt förbryllande när gamlingarna glömmer sina rullatorer på stationen.
Dom kommer där instapplandes genom entrén. Långsamt långsamt rullar dom och håller krampaktigt i rullatorns handtag.
Långsamt långsamt närmar dom sig grinden. När dom är vid grinden står dom där och med darrande svaga händer släpper de rullatorns handtag för att leta efter remsan eller färdtjänstkortet.
När jag sedan sätter grinden på grönblink och de långsamt långsamt passerat och kommit ut ur synhåll, händer något häpnadsväckande.
Inte alltid, men tillräckligt ofta för att jag har börjat tro på mirakel.
Där i vänthallen eller på perrongen blir de plötsligt helade! Med spänst i stegen kastar de sina rullatorer (och käppar!) och hoppar hurtigt upp på tåget.
Dom säger "Tack och hej leverpastej!" och vinkar adjö till rullatorn (eller käppen!).
Kvar på stationen står en ensam rullator. I all sin ensamhet står den där och bara står där.
Nån kanske rullar lite på den då och då för att testa turbon, eller för att kanske ge den sällis där i sin ensamhet.
Och sen, sen kommer jag knatandes där när jag har stationstillsyn och tänker "Åååh, neeeej. Inte en till! Nu får det vara nog!!!".
Sen kommer en annan tanke "JAAAA! ETT MIRAKEL!!!".
Eller?
Dom kommer där instapplandes genom entrén. Långsamt långsamt rullar dom och håller krampaktigt i rullatorns handtag.
Långsamt långsamt närmar dom sig grinden. När dom är vid grinden står dom där och med darrande svaga händer släpper de rullatorns handtag för att leta efter remsan eller färdtjänstkortet.
När jag sedan sätter grinden på grönblink och de långsamt långsamt passerat och kommit ut ur synhåll, händer något häpnadsväckande.
Inte alltid, men tillräckligt ofta för att jag har börjat tro på mirakel.
Där i vänthallen eller på perrongen blir de plötsligt helade! Med spänst i stegen kastar de sina rullatorer (och käppar!) och hoppar hurtigt upp på tåget.
Dom säger "Tack och hej leverpastej!" och vinkar adjö till rullatorn (eller käppen!).
Kvar på stationen står en ensam rullator. I all sin ensamhet står den där och bara står där.
Nån kanske rullar lite på den då och då för att testa turbon, eller för att kanske ge den sällis där i sin ensamhet.
Och sen, sen kommer jag knatandes där när jag har stationstillsyn och tänker "Åååh, neeeej. Inte en till! Nu får det vara nog!!!".
Sen kommer en annan tanke "JAAAA! ETT MIRAKEL!!!".
Eller?
16 november 2005
Julmys i Råcksta
"Vi ska sy och vi ska sticka
vi ska görat ska ni tippa
för den stora galakvällen
så ska vi sy modellen.."
Neongubben rullar på en överdimensionerat stor trådrulle. Han ser ju för bövelen ut som en såndär mus i Askungen!
Jäpp, gubbarna i neon är tillbaka igen.
"Vi syr och sätter i den
och ett skärp av siden
och Askungen på bal
bland gästerna i hundratal
den vackraste ska bli i slottets stora saaaal.."
Den där Askunge-låten snurrar runt i mitt huvud när jag ser honom. Med tanke på trådrullens proportioner tycker jag att han borde sjunga en hel del mer.
Musgubben rullar in rullen i spärren och sen vidare in i det bakre rummet.
- Eller vill du ha den inne i spärren istället, haha? Säger han.
- Näää...
Tur att jag inte har nån gammal klänning där inne i det bakre rummet, man vet ju aldrig vad han skulle få för sig där inne annars.
Musgubben går ut och snart kommer en annan mus in i spärren.
"Sätt i gång nu, skynda ila,
vi har ingen tid att vila,
klänningen den ska vi klara,
ja, vänta lite bara.."
- Har du en stege? Säger den nya musgubben.
- Näää...
Han letar lite överallt. Phu, tur att jag inte har nån ost i kylen. Sen går han upp till perrongen igen.
"- Jag klipper till med saxen!
- Och jag ska sy och tråckla!
- Låt du flickorna se till den,
Du skall skaffa smycken
Och den vackraste hon blir på hela kvällen! .."
Vaddå, finns det en gigantisk klänning där uppe som dom ska sy om, eller vad?
Har kanske Cyndee Peters glömt en klänning där? Hahaha! Jag anstränger mig en smula så att jag inte fnissar högt.
En tredje mus kommer släpandes på en dammsugare.
Aha, han ska alltså undanröja alla bevisen på att dom faktiskt har varit och grejat med den där klänningen. Smartisarna!
Oj oj oj! They mean business! Serious shit!
Det glajdar in en mus med en neonväst som det står "Tågvarnare" på också. Hängandes på västen har han en ilsket röd liten tuta. Han ser stolt ut.
Den där syjuntan där uppe på perrongen där dom syr om (troligen) Cyndee Peters klänning sker alltså i yttersta hemlighet. Utöver att de själva vet så är det alltså bara jag som vet.
WOW... Jag sitter och är alldeles mållös.
Det här är stort!!!
"Och om du på lyckan väntar,
så kan du finna den en gång.
Fastän ditt hjärta kanske gråter
så kommer drömmen åter
och kärleken vaknar en gång!"
Hoppas klänningen blir fin!
"La, la, la, la, la, la, la, la,
Och allt du vill ha kan du fåååååå!"
vi ska görat ska ni tippa
för den stora galakvällen
så ska vi sy modellen.."
Neongubben rullar på en överdimensionerat stor trådrulle. Han ser ju för bövelen ut som en såndär mus i Askungen!
Jäpp, gubbarna i neon är tillbaka igen.
"Vi syr och sätter i den
och ett skärp av siden
och Askungen på bal
bland gästerna i hundratal
den vackraste ska bli i slottets stora saaaal.."
Den där Askunge-låten snurrar runt i mitt huvud när jag ser honom. Med tanke på trådrullens proportioner tycker jag att han borde sjunga en hel del mer.
Musgubben rullar in rullen i spärren och sen vidare in i det bakre rummet.
- Eller vill du ha den inne i spärren istället, haha? Säger han.
- Näää...
Tur att jag inte har nån gammal klänning där inne i det bakre rummet, man vet ju aldrig vad han skulle få för sig där inne annars.
Musgubben går ut och snart kommer en annan mus in i spärren.
"Sätt i gång nu, skynda ila,
vi har ingen tid att vila,
klänningen den ska vi klara,
ja, vänta lite bara.."
- Har du en stege? Säger den nya musgubben.
- Näää...
Han letar lite överallt. Phu, tur att jag inte har nån ost i kylen. Sen går han upp till perrongen igen.
"- Jag klipper till med saxen!
- Och jag ska sy och tråckla!
- Låt du flickorna se till den,
Du skall skaffa smycken
Och den vackraste hon blir på hela kvällen! .."
Vaddå, finns det en gigantisk klänning där uppe som dom ska sy om, eller vad?
Har kanske Cyndee Peters glömt en klänning där? Hahaha! Jag anstränger mig en smula så att jag inte fnissar högt.
En tredje mus kommer släpandes på en dammsugare.
Aha, han ska alltså undanröja alla bevisen på att dom faktiskt har varit och grejat med den där klänningen. Smartisarna!
Oj oj oj! They mean business! Serious shit!
Det glajdar in en mus med en neonväst som det står "Tågvarnare" på också. Hängandes på västen har han en ilsket röd liten tuta. Han ser stolt ut.
Den där syjuntan där uppe på perrongen där dom syr om (troligen) Cyndee Peters klänning sker alltså i yttersta hemlighet. Utöver att de själva vet så är det alltså bara jag som vet.
WOW... Jag sitter och är alldeles mållös.
Det här är stort!!!
"Och om du på lyckan väntar,
så kan du finna den en gång.
Fastän ditt hjärta kanske gråter
så kommer drömmen åter
och kärleken vaknar en gång!"
Hoppas klänningen blir fin!
"La, la, la, la, la, la, la, la,
Och allt du vill ha kan du fåååååå!"
15 november 2005
Välkommen min älskade!
Jag har arbetskompisar från hela världen. Det tycker jag är jättebra för då får jag höra roliga och konstiga grejer som jag inte får höra från vanliga svennar.
Det finns exempelvis en jättegullig och rar man från Nepal. Han har ett namn som får vilken svenne som helst att vricka tungan och se ut som ett frågetecken medan han i Nepal möter unga tjejer som blir generade av att tilltala honom vid hans namn.
Gissa vad snubben heter? Välkommen min älskade!
Just precis så ja, det var namnet.
Hans farfar blev så glad när han kom till jorden att han fick det namnet.
De unga tjejerna i Nepal blir av någon besynnerlig anledning generade när de säger hans namn. Vilken tur att han bor i Sverige nu då.
Jag tycker i och för sig att vi borde ha sådana fina namn här i Sverige också.
Jag skulle nog gärna vilja heta "Hej snygging, du var då mej en riktig tiopoängare!", fast mina polare kan använda mitt smeknamn då. Snygging.
Cool. 8-)
Det finns exempelvis en jättegullig och rar man från Nepal. Han har ett namn som får vilken svenne som helst att vricka tungan och se ut som ett frågetecken medan han i Nepal möter unga tjejer som blir generade av att tilltala honom vid hans namn.
Gissa vad snubben heter? Välkommen min älskade!
Just precis så ja, det var namnet.
Hans farfar blev så glad när han kom till jorden att han fick det namnet.
De unga tjejerna i Nepal blir av någon besynnerlig anledning generade när de säger hans namn. Vilken tur att han bor i Sverige nu då.
Jag tycker i och för sig att vi borde ha sådana fina namn här i Sverige också.
Jag skulle nog gärna vilja heta "Hej snygging, du var då mej en riktig tiopoängare!", fast mina polare kan använda mitt smeknamn då. Snygging.
Cool. 8-)
13 november 2005
Inget fusk nu!
Se upp alla ni kortförfalskare och tippexglada remsinnehavare för på torsdag smäller det!
I jakt på trisslotter med tre TV-rutor på kommer vi spärrexpeditörer bli ännu mer nitiska och ännu mer misstänksamma!
Likt glupska vakthundar sitter vi där morrandes och dreglandes och skäller vilt så fort du försöker glida förbi spärren som på ett bananskal när du viftar lite snabbt med ditt kort åt oss.
Lika så remsor, ge dig nu då, det är ingen idé att stå och vifta med remsan vid grinden.
I jakten på trisslotter kommer vi att göra allt! Ge mig ett lasso! Ge mig en självhäftande bumerang! In ska dom, färdbevisen!!!
Från och med torsdag blir vi belönade med trisslotter när företagets anonyma spionerande personal testar våra viseringsfärdigheter.
Om vi är tillräckligt nitiska blir vi belönade direkt på plats med en trisslott.
Inte en minut för sent får du åka vidare på din stämplade remsa och inte heller en dag extra får du åka på ditt kort.
Eller njaa... du kan ju försöka medan jag sitter där i kuren och är fullt upptagen med att skrapa min lott. Ve den som stör mig då! Sjas, ge dig iväg!
TV4, spara bara dom stora enmiljonersvinsterna till mig för här kommer jag!
I jakt på trisslotter med tre TV-rutor på kommer vi spärrexpeditörer bli ännu mer nitiska och ännu mer misstänksamma!
Likt glupska vakthundar sitter vi där morrandes och dreglandes och skäller vilt så fort du försöker glida förbi spärren som på ett bananskal när du viftar lite snabbt med ditt kort åt oss.
Lika så remsor, ge dig nu då, det är ingen idé att stå och vifta med remsan vid grinden.
I jakten på trisslotter kommer vi att göra allt! Ge mig ett lasso! Ge mig en självhäftande bumerang! In ska dom, färdbevisen!!!
Från och med torsdag blir vi belönade med trisslotter när företagets anonyma spionerande personal testar våra viseringsfärdigheter.
Om vi är tillräckligt nitiska blir vi belönade direkt på plats med en trisslott.
Inte en minut för sent får du åka vidare på din stämplade remsa och inte heller en dag extra får du åka på ditt kort.
Eller njaa... du kan ju försöka medan jag sitter där i kuren och är fullt upptagen med att skrapa min lott. Ve den som stör mig då! Sjas, ge dig iväg!
TV4, spara bara dom stora enmiljonersvinsterna till mig för här kommer jag!
10 november 2005
Tuppjuck Big time
- Hahaha! Erkänn att det var du som satte den där bomben vid Fridhemsplan södra imorse!!! Säger min kollega till mig.
- Njaäääe...
- Vad ska du göra nu då för att slippa jobba? Sätta igång det tysta larmet så att hela stationen blir invaderad av poliser? Hahaha!
- Njaäääe...
Vissa dagar är sådär sjukt galet jobbiga så man får totalt tuppjuck och tycker att ett till big bang på momangen vore ju helt oerhört jättelämpligt (för det kan ju i alla fall inte skapa mer oreda). En sådan dag hade jag idag.
Dagen började skitsoft med att Idol 2005s James Gamba kom sådär lite coolt och småstudsandes förbi spärren. Han drog givetvis sitt kort, det gör han jämt.
Han är ett riktigt föredöme den grabben. Tack James! Även fastän du är sådär hoppig o lite studsig i stilen så hoppar du i alla fall inte över spärrarna. Gulle dej! Puss!
Nu över till tuppjucksdelen.
Efter James kunde givetvis ingenting bli bättre, för då hade ju dagen nått sin peak så att säga.
När jag sen går och sätter mig i Fridhemsplan norra är det mörkt i spärren. Inte en enda lampa funkar. Hmmm.. testa att visera färdbevisen i några timmar i det mörkret!
..I just called to say I love you.. Man kan leka lite Stevie Wonder där i mörkret när man fumlar sig fram.
Och inte nog med det. Som grädde på moset slutar spärren som är närmast spärrkiosken att funka och pinnen står ut som ett spjut och spetsar en massa folk som inte ser den stora lysande oranga lappen jag satt upp där där det står att de ska gå via grinden istället.
Där satt jag i några timmar och det här scenariot upprepade sig konstant:
*trafikanten går förbi spärren och ser inte att jag sitter där inne för det är så mörkt*
- AJ! *kunden går rakt in i spärrpinnen*
- Den där spärren är trasig, säger jag.
*trafikanten blir förvånad att nån sitter där inne i mörkret nånstans*
HooHooooooo! Idag skulle jag jättegärna haft på mig en såndär spöket Laban-kostym för lite extra special effekt sådär.
- Jamen du kan ju ta fram adventsljusstaken och sjunga Nu tändas tusen julejus? Sa en kollega till mig.
- Jaaaa.. då kanske jag få lite stålar också, det vore ju toppen.
Nu har jag kommit hem och nu ska jag ha mig en Fet irish coffee, så är det bara.
Because I'm worth it.
- Njaäääe...
- Vad ska du göra nu då för att slippa jobba? Sätta igång det tysta larmet så att hela stationen blir invaderad av poliser? Hahaha!
- Njaäääe...
Vissa dagar är sådär sjukt galet jobbiga så man får totalt tuppjuck och tycker att ett till big bang på momangen vore ju helt oerhört jättelämpligt (för det kan ju i alla fall inte skapa mer oreda). En sådan dag hade jag idag.
Dagen började skitsoft med att Idol 2005s James Gamba kom sådär lite coolt och småstudsandes förbi spärren. Han drog givetvis sitt kort, det gör han jämt.
Han är ett riktigt föredöme den grabben. Tack James! Även fastän du är sådär hoppig o lite studsig i stilen så hoppar du i alla fall inte över spärrarna. Gulle dej! Puss!
Nu över till tuppjucksdelen.
Efter James kunde givetvis ingenting bli bättre, för då hade ju dagen nått sin peak så att säga.
När jag sen går och sätter mig i Fridhemsplan norra är det mörkt i spärren. Inte en enda lampa funkar. Hmmm.. testa att visera färdbevisen i några timmar i det mörkret!
..I just called to say I love you.. Man kan leka lite Stevie Wonder där i mörkret när man fumlar sig fram.
Och inte nog med det. Som grädde på moset slutar spärren som är närmast spärrkiosken att funka och pinnen står ut som ett spjut och spetsar en massa folk som inte ser den stora lysande oranga lappen jag satt upp där där det står att de ska gå via grinden istället.
Där satt jag i några timmar och det här scenariot upprepade sig konstant:
*trafikanten går förbi spärren och ser inte att jag sitter där inne för det är så mörkt*
- AJ! *kunden går rakt in i spärrpinnen*
- Den där spärren är trasig, säger jag.
*trafikanten blir förvånad att nån sitter där inne i mörkret nånstans*
HooHooooooo! Idag skulle jag jättegärna haft på mig en såndär spöket Laban-kostym för lite extra special effekt sådär.
- Jamen du kan ju ta fram adventsljusstaken och sjunga Nu tändas tusen julejus? Sa en kollega till mig.
- Jaaaa.. då kanske jag få lite stålar också, det vore ju toppen.
Nu har jag kommit hem och nu ska jag ha mig en Fet irish coffee, så är det bara.
Because I'm worth it.
09 november 2005
Grannkärringen hits da station
Min nya granne är en av de absolut charmigaste tanterna jag vet, fast helt och hållet raka motsatsen till det tidigare påstådda. Yo, check this out!
- ÖPPNA GRINDEN DÅ! Skriker min nya granntant.
- Jo, jag hörde att du sa det och strax innan dess sade jag till dig att visa mig ditt färdbevis.
- Öppna grinden! Skriker min granntant igen, jätteargt!
- Då får du visa mig ditt färdbevis först, precis så som alla andra också ska göra.
- Öppna grinden! Jag gör fan som jag vill. Och du, tror du att du är någon jäkla kontrollant, eller? Du kan inte ditt jobb, du ska öppna när jag säger till. Öppna grinden!
- Jag vet precis hur jag ska sköta mitt jobb och nu vill jag se ditt färdbevis, tack.
- Jag ska anmäla dej! Öppna grinden!
- Du får anmäla mig hur mycket du vill. Nu vill jag se ditt färdbevis.
Min nya granne med rullator är rasande. Det slår blixtar om henne när hon slutligen inser sitt nederlag och tar upp sitt färdtjänstkort. Hon visar det triumferande innan hon snabbt stoppar ned det igen.
- Nöjd nu!? Säger granntanten.
- Nu är jag nöjd, tack.
Jag sätter grinden på grönblink så att kärringen kan passera.
Hon rullar genom spärrlinjen samtidigt som hon skriker alla fula saker som hon kan komma på för att förolämpa mig så grovt som möjligt. Hon skriker hela vägen fram till hissen.
Och till nästa gång så vet du hur du ska göra när du ska passera en spärrlinje, säger jag med en hög och tydlig röst.
Min granne exploderar på nytt i ett inferno av raseri och vanvett när hon slutligen rullar in i hissen och åker upp till plattformen.
Nej, nu ska jag över till grannen och låna en kopp socker.
Todilooo! =)
- ÖPPNA GRINDEN DÅ! Skriker min nya granntant.
- Jo, jag hörde att du sa det och strax innan dess sade jag till dig att visa mig ditt färdbevis.
- Öppna grinden! Skriker min granntant igen, jätteargt!
- Då får du visa mig ditt färdbevis först, precis så som alla andra också ska göra.
- Öppna grinden! Jag gör fan som jag vill. Och du, tror du att du är någon jäkla kontrollant, eller? Du kan inte ditt jobb, du ska öppna när jag säger till. Öppna grinden!
- Jag vet precis hur jag ska sköta mitt jobb och nu vill jag se ditt färdbevis, tack.
- Jag ska anmäla dej! Öppna grinden!
- Du får anmäla mig hur mycket du vill. Nu vill jag se ditt färdbevis.
Min nya granne med rullator är rasande. Det slår blixtar om henne när hon slutligen inser sitt nederlag och tar upp sitt färdtjänstkort. Hon visar det triumferande innan hon snabbt stoppar ned det igen.
- Nöjd nu!? Säger granntanten.
- Nu är jag nöjd, tack.
Jag sätter grinden på grönblink så att kärringen kan passera.
Hon rullar genom spärrlinjen samtidigt som hon skriker alla fula saker som hon kan komma på för att förolämpa mig så grovt som möjligt. Hon skriker hela vägen fram till hissen.
Och till nästa gång så vet du hur du ska göra när du ska passera en spärrlinje, säger jag med en hög och tydlig röst.
Min granne exploderar på nytt i ett inferno av raseri och vanvett när hon slutligen rullar in i hissen och åker upp till plattformen.
Nej, nu ska jag över till grannen och låna en kopp socker.
Todilooo! =)
02 november 2005
Hela världen rasar samman
- Åh.. Ååååh.. Jag svimmar! Hjälp hjälp! Skriker damen som kommer rusandes från tåget.
Jag har varit med om många personer som mer eller mindre desperat sökt min hjälp när de glömt sina handväskor, nyshoppade dyra kläder och viktiga dokument och you name it på tågen, men denna damen tog priset som The no 1 most hysterical of them All.
Det hände några dagar efter den stora tsunamikatastrofen.
- Min handväska! Min handväska! Du måste stoppa tåget! Skriker damen gråtandes och hulkandes.
I sådana här fall brukar jag lugnt och sakligt fråga hur väskan såg ut, vad personen hade i den, var personen satt på tåget samt vilken slutdestination tåget hade.
Damen svarade på dessa frågor och jag ringde ledningen som i sin tur har till uppgfit att kontakta föraren på det aktuella tåget som i sin tur kollar igenom tåget extra noga vid slutstationen.
- Okej, nu har jag kontaktat ledningen och dom har sagt till föraren att kolla igenom tåget vid sluthållplatsen Hässelby strand. Stanna kvar här i 5-10 minuter så får du besked om väskan fanns på tåget.
- Ni måste stoppa tåget NUUU! Skriker damen.
- Nej tyvärr, det går inte, säger jag.
- Jag beordrar er att stoppa tåget NU!
- Vi kan tyvärr inte stoppa ett tåg så fort någon har glömt något viktigt på det, sånt händer hela tiden och det skulle skapa kaos av att stoppa tågen på det viset. Det är fyra stationer kvar till ändstationen och det enda du kan göra nu är att vänta några minuter, tyvärr.
Medan vi väntar blir damen än mer hysterisk, om möjligt.
- Jag måste ringa POLIS! Jag måste ringa min man att dom gör inbrott i våran våning på Strandvägen nu! Mitt körkort.. Mina kontokort.. Mina bilnycklar. HJÄÄÄÄLP! Stoppa tåget!
Jag har som sagt var varit med om många som blivit av med just dessa grejer och visst är det naturligt att de blir upprörda, det förstår jag, men de flesta accepterar faktumet att hela världen trots allt inte kretsar kring just dem personligen.
- Det är det värsta som hänt mig! Skriker damen gråtandes.
Framför mig på bänken ligger en kvällstidning vars hela uppslag är täckt av en bild på en mamma som rusar rakt mot jättevågen för att rädda sina barn. Jag tittar på den och sedan tittar jag på damen igen.
Om det här är det värsta som någonsin hänt henne, kanske det var på tiden att något hände, tänkte jag. Hon är ju ändå i 55-60års åldern.
Ledningen ringer och säger att väskan inte fanns på tåget. Det finns dock möjlighet att någon har lämnat in den i en spärr så de ropar ut i de interna högtalarna att de söker efter en handväska.
- Jag måste ringa POLIS! Vad är numret till POLISEN!? Och alla mina kort!
Hon börjar rabbla upp alla banker och andra företag som hon har kort hos vars telefonnummer jag beordras leta fram.
Först ringer hon polisen, fastän jag rekokmmenderar att spärra de viktigaste korten först.
- Mitt namn är Christina af Lek-Bergklint (fingerat namn) ...
Hon berättar om händelsen på ett minst sagt hysteriskt vis. Jag hör inte vad polisen säger men vad det än är kan hon inte förstå det.
- Ååååh NEEEJ! Jag kan inte prata. Ta över! Och så lämnar hon över luren till mig.
Polisen säger att visst kan de ta en anmälen över telefon, men det tar lång tid så det är bättre att spärra korten först.
Jag tar in damen i spärren, fastän jag abslout inte får ta in någon, men jag har inget annat val. Hela hennes värld har rasat samman och hon är fullständigt galen.
För att få det avklarat snabbare tar jag över kommandot och börjar ringa bankerna. När jag slagit numret ger jag luren till henne och varje gång säger hon sitt namn och sen får hon panik och ger mig luren så att jag får ta över samtalet.
Trekvart senare, mitt under ett samtal med IKEA, rusar hon helt plötsligt ut ur spärren och ut från stationen .. och på en buss.
Där satt jag med en lur i handen och IKEAS kundtjänst i andra änden av tråden.
- Eeh.. Hon försvann. Hon bara drog. Eh.. hmm. Hon hör nog kanske av sig snart igen. Tack för hjälpen ändå.
- Okej hejdå.
Jag har varit med om många personer som mer eller mindre desperat sökt min hjälp när de glömt sina handväskor, nyshoppade dyra kläder och viktiga dokument och you name it på tågen, men denna damen tog priset som The no 1 most hysterical of them All.
Det hände några dagar efter den stora tsunamikatastrofen.
- Min handväska! Min handväska! Du måste stoppa tåget! Skriker damen gråtandes och hulkandes.
I sådana här fall brukar jag lugnt och sakligt fråga hur väskan såg ut, vad personen hade i den, var personen satt på tåget samt vilken slutdestination tåget hade.
Damen svarade på dessa frågor och jag ringde ledningen som i sin tur har till uppgfit att kontakta föraren på det aktuella tåget som i sin tur kollar igenom tåget extra noga vid slutstationen.
- Okej, nu har jag kontaktat ledningen och dom har sagt till föraren att kolla igenom tåget vid sluthållplatsen Hässelby strand. Stanna kvar här i 5-10 minuter så får du besked om väskan fanns på tåget.
- Ni måste stoppa tåget NUUU! Skriker damen.
- Nej tyvärr, det går inte, säger jag.
- Jag beordrar er att stoppa tåget NU!
- Vi kan tyvärr inte stoppa ett tåg så fort någon har glömt något viktigt på det, sånt händer hela tiden och det skulle skapa kaos av att stoppa tågen på det viset. Det är fyra stationer kvar till ändstationen och det enda du kan göra nu är att vänta några minuter, tyvärr.
Medan vi väntar blir damen än mer hysterisk, om möjligt.
- Jag måste ringa POLIS! Jag måste ringa min man att dom gör inbrott i våran våning på Strandvägen nu! Mitt körkort.. Mina kontokort.. Mina bilnycklar. HJÄÄÄÄLP! Stoppa tåget!
Jag har som sagt var varit med om många som blivit av med just dessa grejer och visst är det naturligt att de blir upprörda, det förstår jag, men de flesta accepterar faktumet att hela världen trots allt inte kretsar kring just dem personligen.
- Det är det värsta som hänt mig! Skriker damen gråtandes.
Framför mig på bänken ligger en kvällstidning vars hela uppslag är täckt av en bild på en mamma som rusar rakt mot jättevågen för att rädda sina barn. Jag tittar på den och sedan tittar jag på damen igen.
Om det här är det värsta som någonsin hänt henne, kanske det var på tiden att något hände, tänkte jag. Hon är ju ändå i 55-60års åldern.
Ledningen ringer och säger att väskan inte fanns på tåget. Det finns dock möjlighet att någon har lämnat in den i en spärr så de ropar ut i de interna högtalarna att de söker efter en handväska.
- Jag måste ringa POLIS! Vad är numret till POLISEN!? Och alla mina kort!
Hon börjar rabbla upp alla banker och andra företag som hon har kort hos vars telefonnummer jag beordras leta fram.
Först ringer hon polisen, fastän jag rekokmmenderar att spärra de viktigaste korten först.
- Mitt namn är Christina af Lek-Bergklint (fingerat namn) ...
Hon berättar om händelsen på ett minst sagt hysteriskt vis. Jag hör inte vad polisen säger men vad det än är kan hon inte förstå det.
- Ååååh NEEEJ! Jag kan inte prata. Ta över! Och så lämnar hon över luren till mig.
Polisen säger att visst kan de ta en anmälen över telefon, men det tar lång tid så det är bättre att spärra korten först.
Jag tar in damen i spärren, fastän jag abslout inte får ta in någon, men jag har inget annat val. Hela hennes värld har rasat samman och hon är fullständigt galen.
För att få det avklarat snabbare tar jag över kommandot och börjar ringa bankerna. När jag slagit numret ger jag luren till henne och varje gång säger hon sitt namn och sen får hon panik och ger mig luren så att jag får ta över samtalet.
Trekvart senare, mitt under ett samtal med IKEA, rusar hon helt plötsligt ut ur spärren och ut från stationen .. och på en buss.
Där satt jag med en lur i handen och IKEAS kundtjänst i andra änden av tråden.
- Eeh.. Hon försvann. Hon bara drog. Eh.. hmm. Hon hör nog kanske av sig snart igen. Tack för hjälpen ändå.
- Okej hejdå.
01 november 2005
Siesta i Råcksta
Det är som diarré som sprutar ut ur röret, cementlastbilsröret.
Gubbar i neon rular på stationen (men dom dansar inte, i neon alltså). Dom går in med skottkärror fulla med cement i ett litet självlysande lämmeltåg.
Dom små lämlarna har ställt upp grinden så att intäktssäkringen är helt utslagen. Vidöppet gapar grinden och säger hej och välkommen in till alla plankarna. Den där spärrlinjen läcker ännu mer än vanligt som ett såll nu, tänker jag.
Folk rusar förbi och pekar på sina väskor, fickor och lite överallt när dom passerar spärrlinjen via grinden. Dom vill i all hast säga att dom faktiskt har kortet där genom att peka där, tolkar jag det som.
Det finns dock en kille som inte pekar på nån väska eller ficka, han pekar på stationsklockan och sedan på sin egen klocka och sedan hytter han med näven innan han slutligen går ut via grinden och lämnar stationen.
Jag blir dåsig av den sövande brummande cementlastbilen som står där utanför och har rännskita, så medan lämmeltåget blandas av neongubbar med skottkärror och trafikanter som pekar på diverse ställen, sitter jag här och nästan somnar.
Helt plötsligt har ju alla giltigt färdbevis nånstans på sig vad det verkar. Jag är i princip sysslolös förutom för någon enstaka laglydig pensionärstant eller gubbe här och där.
Nu kommer klock-snubben tillbaka. Han pekar på stationsklockan och sedan på sin armbandsklocka, helt enligt rutin. Men denna gång är grinden redan vidöppen vid inpassering och det är inte enligt rutin. Han vet inte riktigt vad han ska ta sig till, men bråttom har han så han hytter lite med näven och viftar med armarna för att sedan ta upp sitt färdtjänstkort och visa det innan han slutligen passerar pekandes på klockorna och springandes genom grinden.
Efter nån halvtimme försvinner helt plötsligt alla neonggubbar, som på en signal. Den intäktssäkrande grinden stängs åter och cementlastbilen med det obscena bajsande röret drar iväg.
Den sköna siestan är över och nu behöver ovanligt många helt plötsligt betala igen.
Gubbar i neon rular på stationen (men dom dansar inte, i neon alltså). Dom går in med skottkärror fulla med cement i ett litet självlysande lämmeltåg.
Dom små lämlarna har ställt upp grinden så att intäktssäkringen är helt utslagen. Vidöppet gapar grinden och säger hej och välkommen in till alla plankarna. Den där spärrlinjen läcker ännu mer än vanligt som ett såll nu, tänker jag.
Folk rusar förbi och pekar på sina väskor, fickor och lite överallt när dom passerar spärrlinjen via grinden. Dom vill i all hast säga att dom faktiskt har kortet där genom att peka där, tolkar jag det som.
Det finns dock en kille som inte pekar på nån väska eller ficka, han pekar på stationsklockan och sedan på sin egen klocka och sedan hytter han med näven innan han slutligen går ut via grinden och lämnar stationen.
Jag blir dåsig av den sövande brummande cementlastbilen som står där utanför och har rännskita, så medan lämmeltåget blandas av neongubbar med skottkärror och trafikanter som pekar på diverse ställen, sitter jag här och nästan somnar.
Helt plötsligt har ju alla giltigt färdbevis nånstans på sig vad det verkar. Jag är i princip sysslolös förutom för någon enstaka laglydig pensionärstant eller gubbe här och där.
Nu kommer klock-snubben tillbaka. Han pekar på stationsklockan och sedan på sin armbandsklocka, helt enligt rutin. Men denna gång är grinden redan vidöppen vid inpassering och det är inte enligt rutin. Han vet inte riktigt vad han ska ta sig till, men bråttom har han så han hytter lite med näven och viftar med armarna för att sedan ta upp sitt färdtjänstkort och visa det innan han slutligen passerar pekandes på klockorna och springandes genom grinden.
Efter nån halvtimme försvinner helt plötsligt alla neonggubbar, som på en signal. Den intäktssäkrande grinden stängs åter och cementlastbilen med det obscena bajsande röret drar iväg.
Den sköna siestan är över och nu behöver ovanligt många helt plötsligt betala igen.
30 oktober 2005
Gäng som Rular - Special edition
Det finns faktiskt en typ av gäng till som jag helt höll på att glömma, men det kan väl bero på att jag börjar se dom som några slags inventarier, dom är ju alltid där. Eller kanske inte alltid, men ofta. Det beror på i vilken lucka jag är inspärrad, och vilken årstid det är.
På somrarna ser man inte så ofta röken av dom faktiskt. Då sitter dom i nån buske nånstans och skålar. Den enda gången jag märker av dom då är när dom tar sig förbi spärrlinjen fumlandes och gaggandes. Sen har dom party en stund på perrongen innan tåget kommer. Nån somnar kanske på nån bänk också.
På Fridhemsplan gömmer dom sig nere i dom dunkla tunnlarna eller på perrongerna. Kristineberg håller dom sig borta ifrån vad det verkar. I Vällingby sitter dom på bänkarna i vänthallen. Gapandes och skrikandes skrämmer dom slag i alla skötsamma trafikanter. I Alvik väntar dom ofta stapplandes och svajandes på nästa tåg. Och i Hässelby gård sitter dom snett framför mig.
Det är där vi är nu.
Nej nu börjar jag tröttna på grabbarna och brudarna på bänken. Dom sitter ju där och röker och dricker som om det här vore nåt billigt ölsjapp. Jag går ut och snackar med dom nu beslutar jag mig för.
- Hörrö ni, ni vet att man inte får röka och dricka här inne, gå ut och gör det nu tack. Visa lite respekt för dom övriga trafikanterna.
- Jamen det är ju så kallt där ute...
- Ja det är det, jag vet, men ni måste gå ut om ni ska röka och dricka.
- Aha.. hmmm..
Segandes och masandes går de till nåt annat ställe där festen kan fortsätta. Troligtvis torgets bänkar, där är det jämt party.
Oftast är dom hyggliga och går, men ibland blir dom obstinata.
- Du bestämmer inte vad vi ska göra!
- Det är rökfritt och alkoholfritt här på stationen, så är det bara. Gå ut nu annars ringer jag efter ordningsvakterna.
Då sitter dom kvar på bänken tills precis innan ordningsvakterna kommer, dom vet ju att det tar lång tid innan dom kommer.
RajRajandes, gormandes, tjoandes och hostandes lämnar de stationen och kanske slutligen pekar finger åt en.
Sen, när röken har lagt sig kommer ordningsvakterna och säger:
- Här är det lugnt.
Right.
På somrarna ser man inte så ofta röken av dom faktiskt. Då sitter dom i nån buske nånstans och skålar. Den enda gången jag märker av dom då är när dom tar sig förbi spärrlinjen fumlandes och gaggandes. Sen har dom party en stund på perrongen innan tåget kommer. Nån somnar kanske på nån bänk också.
På Fridhemsplan gömmer dom sig nere i dom dunkla tunnlarna eller på perrongerna. Kristineberg håller dom sig borta ifrån vad det verkar. I Vällingby sitter dom på bänkarna i vänthallen. Gapandes och skrikandes skrämmer dom slag i alla skötsamma trafikanter. I Alvik väntar dom ofta stapplandes och svajandes på nästa tåg. Och i Hässelby gård sitter dom snett framför mig.
Det är där vi är nu.
Nej nu börjar jag tröttna på grabbarna och brudarna på bänken. Dom sitter ju där och röker och dricker som om det här vore nåt billigt ölsjapp. Jag går ut och snackar med dom nu beslutar jag mig för.
- Hörrö ni, ni vet att man inte får röka och dricka här inne, gå ut och gör det nu tack. Visa lite respekt för dom övriga trafikanterna.
- Jamen det är ju så kallt där ute...
- Ja det är det, jag vet, men ni måste gå ut om ni ska röka och dricka.
- Aha.. hmmm..
Segandes och masandes går de till nåt annat ställe där festen kan fortsätta. Troligtvis torgets bänkar, där är det jämt party.
Oftast är dom hyggliga och går, men ibland blir dom obstinata.
- Du bestämmer inte vad vi ska göra!
- Det är rökfritt och alkoholfritt här på stationen, så är det bara. Gå ut nu annars ringer jag efter ordningsvakterna.
Då sitter dom kvar på bänken tills precis innan ordningsvakterna kommer, dom vet ju att det tar lång tid innan dom kommer.
RajRajandes, gormandes, tjoandes och hostandes lämnar de stationen och kanske slutligen pekar finger åt en.
Sen, när röken har lagt sig kommer ordningsvakterna och säger:
- Här är det lugnt.
Right.
27 oktober 2005
Inte undra på att jag är schizofren, typ
Dessa står i samma kö:
Kund 1
- Vaddå? Den där stämplingen gällde ju? Bruden är arg för att jag stämplat igen.
- Nej tyvärr, den förra stämplingen gick ut för fem minuter sedan.
- Jamen då gäller den ju när det bara är fem minuter för sent!?
- Nej, tyvärr. Det är just fem minuter försent.
- Din snåla jävel! HÄXA! KÄRRING!
Lite info:
Jag har kontrollanter som kollar hur jag jobbar. Jag får inte ge en minut extra, då skickar dom cheferna, eller var det schäfrarna kanske, på mig.
Kund 2:
- Hej min lilla duva! Godmorgon! Vi ska till stan jag och min fru! Säger den goa glada pensionärsfarbrorn.
- Ska bli! Säger jag och försöker le någorlunda avslappnat efter den föregående kunden när jag stämplar.
- Tack min lilla duva! Ha en trevlig dag!
- Tack, det samma!
Kund 3:
- Till stan, säger damen och lämnar fram sin remsa.
Jag kompletterar den föregående stämplingen med en kupong, precis så som jag ska göra för att ta en korrekt avgift.
- Fan den där gällde ju! Så kan du inte göra!
- Ja, men jag blev tvungen att komplettera med en kupong i och med att du ska till stan.
- Nej, så är det inte! Det vet jag. Så har det aldrig varit.
- Du kan läsa mer här om zoner och avgifter ... säger jag och blir avbruten.
- Jävla kärring!
Och så tar hon sin remsa och går.
Kärring, duva eller mittemellan?
Jag kör på duva. Jag gör ju bara det jag ska.
Kund 1
- Vaddå? Den där stämplingen gällde ju? Bruden är arg för att jag stämplat igen.
- Nej tyvärr, den förra stämplingen gick ut för fem minuter sedan.
- Jamen då gäller den ju när det bara är fem minuter för sent!?
- Nej, tyvärr. Det är just fem minuter försent.
- Din snåla jävel! HÄXA! KÄRRING!
Lite info:
Jag har kontrollanter som kollar hur jag jobbar. Jag får inte ge en minut extra, då skickar dom cheferna, eller var det schäfrarna kanske, på mig.
Kund 2:
- Hej min lilla duva! Godmorgon! Vi ska till stan jag och min fru! Säger den goa glada pensionärsfarbrorn.
- Ska bli! Säger jag och försöker le någorlunda avslappnat efter den föregående kunden när jag stämplar.
- Tack min lilla duva! Ha en trevlig dag!
- Tack, det samma!
Kund 3:
- Till stan, säger damen och lämnar fram sin remsa.
Jag kompletterar den föregående stämplingen med en kupong, precis så som jag ska göra för att ta en korrekt avgift.
- Fan den där gällde ju! Så kan du inte göra!
- Ja, men jag blev tvungen att komplettera med en kupong i och med att du ska till stan.
- Nej, så är det inte! Det vet jag. Så har det aldrig varit.
- Du kan läsa mer här om zoner och avgifter ... säger jag och blir avbruten.
- Jävla kärring!
Och så tar hon sin remsa och går.
Kärring, duva eller mittemellan?
Jag kör på duva. Jag gör ju bara det jag ska.
26 oktober 2005
Ta't lugnt, ta en toy
Det finns en trafikant som jag tycker är jättekul. Han är på något vis utvecklingsstörd och han brukar vara ute och åka rätt mycket med sitt gäng, men han kan även komma ensam då och då.
Det är när han åker under rusningstrafik som han är som roligast. Han har humor den killen.
Han står vid grinden och låtsas vara jättestressad. Han kollar på sin klocka, sen kollar han på klockan på väggen och sen kollar han på mig och pekar på klockorna och gestikulerar att jag ska öppna grinden snabbt, han har ju bråttom!
Oftast öppnar jag grinden då, utan att han behöver visa sitt färdtjänstkort. Men ibland skakar jag nekande på huvudet, det hör till gejmet så att säga.
Då tittar han på klockorna och så viftar han med armarna ännu mer. Det är ju katastrof, han blir sen! Slutligen tar han fram sitt kort under all stress och visar det och jag sätter genast grinden på grönblink. Han rusar snabbt igenom och ilar till tåget.
Det där är en tankeställare för alla trafikanter som färdas under rusningstrafik tycker jag, det där beteendet har han lärt sig av alla dem. När man sitter och tittar på folk under rusningstid ser nästan alla stressade och sammanbitna ut, speciellt på morgonen.
Snälla, om du åker under rusningstiden och du är en sån som stressar järnet, relaxa lite nästa gång. Om inte för din egen skull, så för hans skull då. Ta't lugnt, ta en toy kompis.
Det är när han åker under rusningstrafik som han är som roligast. Han har humor den killen.
Han står vid grinden och låtsas vara jättestressad. Han kollar på sin klocka, sen kollar han på klockan på väggen och sen kollar han på mig och pekar på klockorna och gestikulerar att jag ska öppna grinden snabbt, han har ju bråttom!
Oftast öppnar jag grinden då, utan att han behöver visa sitt färdtjänstkort. Men ibland skakar jag nekande på huvudet, det hör till gejmet så att säga.
Då tittar han på klockorna och så viftar han med armarna ännu mer. Det är ju katastrof, han blir sen! Slutligen tar han fram sitt kort under all stress och visar det och jag sätter genast grinden på grönblink. Han rusar snabbt igenom och ilar till tåget.
Det där är en tankeställare för alla trafikanter som färdas under rusningstrafik tycker jag, det där beteendet har han lärt sig av alla dem. När man sitter och tittar på folk under rusningstid ser nästan alla stressade och sammanbitna ut, speciellt på morgonen.
Snälla, om du åker under rusningstiden och du är en sån som stressar järnet, relaxa lite nästa gång. Om inte för din egen skull, så för hans skull då. Ta't lugnt, ta en toy kompis.
25 oktober 2005
Världens bästa pris
I rastlokalen har vi en affisch där det står:
"Bästa service 2005
Har du någon kollega som förtjänar extra uppmuntran för sitt arbete för resenärernas bästa? Någon som sätter ära i att arbeta med service. Någon som alltid har ett leende och vänligt ord till övers [bla bla bla ordbajseri] ..
Nominera din kollega till priset för 2005-års bästa service i trafiken"
På affischen har nån skrivt: Docky Såpan "behåll jobbet".
Vidare är det några namn som har blivit rekommenderade som också har skrivits på affischen:
Zvonko
Yassir Arafat
Adel
"easy"
..och så har nån annan skrivit: "De som inte blir nominerade får samma behandling som Per Johansson."
Motiveras högst med 20 ord och mejlas in.
Vinnaren får en östersjökryssning för två.
Nomineraren får en gåva.
Vem kan motstå en östersjökryssning för två? Tror jag måste nominera mig själv typ genast. Dom där kryssningarna kostar ju ändå kanske en femtiolapp. Och det fina med det hela är att jag samtidigt kammar hem den där superhemliga gåvan. Det kanske är en Tian-lott eller nåt. Vilket kap! Näpp, nu måste jag rusa. Har grejers att göra.
"Bästa service 2005
Har du någon kollega som förtjänar extra uppmuntran för sitt arbete för resenärernas bästa? Någon som sätter ära i att arbeta med service. Någon som alltid har ett leende och vänligt ord till övers [bla bla bla ordbajseri] ..
Nominera din kollega till priset för 2005-års bästa service i trafiken"
På affischen har nån skrivt: Docky Såpan "behåll jobbet".
Vidare är det några namn som har blivit rekommenderade som också har skrivits på affischen:
Zvonko
Yassir Arafat
Adel
"easy"
..och så har nån annan skrivit: "De som inte blir nominerade får samma behandling som Per Johansson."
Motiveras högst med 20 ord och mejlas in.
Vinnaren får en östersjökryssning för två.
Nomineraren får en gåva.
Vem kan motstå en östersjökryssning för två? Tror jag måste nominera mig själv typ genast. Dom där kryssningarna kostar ju ändå kanske en femtiolapp. Och det fina med det hela är att jag samtidigt kammar hem den där superhemliga gåvan. Det kanske är en Tian-lott eller nåt. Vilket kap! Näpp, nu måste jag rusa. Har grejers att göra.
23 oktober 2005
Gäng som Rular, del 3
Precis när skolgruppsgängen röjt klart på stationen och man återfått sin alerthet efter alla sövande bäande lammklasar, händer något intressant.
På ena sidan av horisonten ser man ett paradgäng som med bestämda små steg går mot stationen. Ett, två, ett, två, ett, två! Någon gång försöker en gängmedlem rymma, men ack, den blir snabbt tillrättavisad igen.
Om man sedan tittar åt andra sidan av horisonten ser man en helt annan typ av gäng, man kan nästan påstå att de är paradgängets motpol.
Frigjort viftar de på armarna lite hit och lite dit när de traskar huller om buller.
My god, det här kan bli en redig sammandrabbning, kan man tänka sig, nästan som när Sverige möter Finland i hockey (eller vad som helst)! Krig!
Det finns dock inte nån anledning till oro för det militanta paradgänget och det frigjorda gänget går troligen mycket bra ihop. Kanske till och med lite för väl bra ihop, med tanke på åldersskillnaden.
Dagisgänget kommer in på stationen i raka led. De militanta gängledarna springer omkring dem som yra höns och ger order.
- Sixten! Dra inte i Emmas toppluva!säger en av gängledarna.
- Maria! Håll Lennart i handen! Säger en annan.
Gängledarna har stenkoll på paraden samtidigt som de visar sina färdbevis. I det här fallet är det bara gängledarna som behöver betala för sig, gängmedlemmarna tillhör en, kan tyckas, priviligerad grupp som får åka gratis.
Jag sätter grinden på grönblink och paraden traskar igenom.
Om man nu vid detta tillfälle så mycket som uttrycker ett litet "bäähää", får man genast ett skallrande "BÄÄÄHÄÄÄÄ!!!" tillbaka som ekar i hela stationsbyggnaden och dess närmre omgivning.
Det här gänget har inte hunnit bli så fåraktiga än, som endel i det föregående gänget, skolgänget.
In genom besam-dörrarna, huller om buller, kommer nu även nästa gäng. Det frigjorda gänget.
- Hej hej! Hör jag några av dem säga när de visar sina färdtjänstkort.
Dom ser lite lustiga ut endel av dem, men det är en sån grej som jag bara får tänka på i jättesmyg, inte säga till nån. Hysj!
- Hej hej! Säger jag.
- Hej hej!
- Hej hej!
- Hej hej!
Det blir ett himla hejande hit och dit och här och var tills en av dem kommer fram till mig. Han är förtjust i tjejer den här glada hej-hej-mannen, det vet jag sen många många gånger förr. Han och hans gäng är nämligen frekventa besökare här på stationen.
- Jag vill skaka hand, kan jag få skaka hand? Säger han och tittar på mig lite sådär klurilurigt som bara han kan.
Jag svarar så som jag alltid brukar säga när han frågar den frågan.
- Nej, men jag vinkar gärna! Hej hej! Och så vinkar jag.
- Okej, det var du som bara ville vinka ja. Hej hej! Säger han och vinkar glatt och tittar länge och väl sådär klurilurigt på mig.
Det bör dock påpekas att det inte är alla gängmedlemmar som vinkar och hejar här. Endel är helt tysta. Men överlag kan man säga att den här typen av gäng inte är så bähääiga av sig, tror jag. Dom gillar nog hälsningsfraser mer.
I det här fallet är det dom frigjorda gängmedlemmarna som tar med sig sina gängledare gratis på sina färdtjänstkort.
Gängledarna kan man nog säga, assisterar gängmedlemmarna med lite ditt som datt så att dom lättare klarar sig i vardagen.
Gänget drar förbi och hejandet avtar.
Phu! Nu har alla gäng som tänkas kan passerat. Det enda som återstår nu i gängväg är nåt enstaka sporadiskt sammansatt gäng, så som exempelvis nåt turistgäng kanske.
Och så givetvis de tidigare nämda gängen som kommer tillbaka lite utspritt då och då under eftermiddagen när de har varit på sina äventyr.
Efter det är det bara att invänta Det Tuffa Gänget igen, de som kommer på kvällen.
Cirkeln är sluten! Bääähäää! Hej hej! *spott spott*
På ena sidan av horisonten ser man ett paradgäng som med bestämda små steg går mot stationen. Ett, två, ett, två, ett, två! Någon gång försöker en gängmedlem rymma, men ack, den blir snabbt tillrättavisad igen.
Om man sedan tittar åt andra sidan av horisonten ser man en helt annan typ av gäng, man kan nästan påstå att de är paradgängets motpol.
Frigjort viftar de på armarna lite hit och lite dit när de traskar huller om buller.
My god, det här kan bli en redig sammandrabbning, kan man tänka sig, nästan som när Sverige möter Finland i hockey (eller vad som helst)! Krig!
Det finns dock inte nån anledning till oro för det militanta paradgänget och det frigjorda gänget går troligen mycket bra ihop. Kanske till och med lite för väl bra ihop, med tanke på åldersskillnaden.
Dagisgänget kommer in på stationen i raka led. De militanta gängledarna springer omkring dem som yra höns och ger order.
- Sixten! Dra inte i Emmas toppluva!säger en av gängledarna.
- Maria! Håll Lennart i handen! Säger en annan.
Gängledarna har stenkoll på paraden samtidigt som de visar sina färdbevis. I det här fallet är det bara gängledarna som behöver betala för sig, gängmedlemmarna tillhör en, kan tyckas, priviligerad grupp som får åka gratis.
Jag sätter grinden på grönblink och paraden traskar igenom.
Om man nu vid detta tillfälle så mycket som uttrycker ett litet "bäähää", får man genast ett skallrande "BÄÄÄHÄÄÄÄ!!!" tillbaka som ekar i hela stationsbyggnaden och dess närmre omgivning.
Det här gänget har inte hunnit bli så fåraktiga än, som endel i det föregående gänget, skolgänget.
In genom besam-dörrarna, huller om buller, kommer nu även nästa gäng. Det frigjorda gänget.
- Hej hej! Hör jag några av dem säga när de visar sina färdtjänstkort.
Dom ser lite lustiga ut endel av dem, men det är en sån grej som jag bara får tänka på i jättesmyg, inte säga till nån. Hysj!
- Hej hej! Säger jag.
- Hej hej!
- Hej hej!
- Hej hej!
Det blir ett himla hejande hit och dit och här och var tills en av dem kommer fram till mig. Han är förtjust i tjejer den här glada hej-hej-mannen, det vet jag sen många många gånger förr. Han och hans gäng är nämligen frekventa besökare här på stationen.
- Jag vill skaka hand, kan jag få skaka hand? Säger han och tittar på mig lite sådär klurilurigt som bara han kan.
Jag svarar så som jag alltid brukar säga när han frågar den frågan.
- Nej, men jag vinkar gärna! Hej hej! Och så vinkar jag.
- Okej, det var du som bara ville vinka ja. Hej hej! Säger han och vinkar glatt och tittar länge och väl sådär klurilurigt på mig.
Det bör dock påpekas att det inte är alla gängmedlemmar som vinkar och hejar här. Endel är helt tysta. Men överlag kan man säga att den här typen av gäng inte är så bähääiga av sig, tror jag. Dom gillar nog hälsningsfraser mer.
I det här fallet är det dom frigjorda gängmedlemmarna som tar med sig sina gängledare gratis på sina färdtjänstkort.
Gängledarna kan man nog säga, assisterar gängmedlemmarna med lite ditt som datt så att dom lättare klarar sig i vardagen.
Gänget drar förbi och hejandet avtar.
Phu! Nu har alla gäng som tänkas kan passerat. Det enda som återstår nu i gängväg är nåt enstaka sporadiskt sammansatt gäng, så som exempelvis nåt turistgäng kanske.
Och så givetvis de tidigare nämda gängen som kommer tillbaka lite utspritt då och då under eftermiddagen när de har varit på sina äventyr.
Efter det är det bara att invänta Det Tuffa Gänget igen, de som kommer på kvällen.
Cirkeln är sluten! Bääähäää! Hej hej! *spott spott*
22 oktober 2005
Gäng som Rular, del 2
På morgnarna runt niorycket kommer dom i gigantiska klasar.
Utanför stationen kan man se en stor oformlig massa som närmar sig. Ljudnivån är ofta hög av allt tjo och tjim.
Det är givetvis skolgruppsgängen.
Gängledaren (eller ledarna), som i detta fall är läraren, visar gängkortet, uh ja mena gruppkortet, och jag sätter grinden på grönblink. Hjorden stångas och trängs när den tar sig igenom grinden.
En kollega till mig brukar säga "bäähäää!", precis som ett får, när gängen passerar. Det resluterar ofta i en hel hjord med lamm som bäähääääar (i alla fall om inte lammen har hunnit bli så fåraktiga än).
Innan man har hunnit räkna alla lammen har man antaglien redan somnat så jag brukar strunta i det fastän gängkorten bara gäller för ett visst antal gängmedlemmar.
Skolgruppsgängen kan vara lite småstökiga när dom drar fram som en plog och ockuperar alla sätena i tågen, men överlag är dom jättefina tycker jag.
Utanför stationen kan man se en stor oformlig massa som närmar sig. Ljudnivån är ofta hög av allt tjo och tjim.
Det är givetvis skolgruppsgängen.
Gängledaren (eller ledarna), som i detta fall är läraren, visar gängkortet, uh ja mena gruppkortet, och jag sätter grinden på grönblink. Hjorden stångas och trängs när den tar sig igenom grinden.
En kollega till mig brukar säga "bäähäää!", precis som ett får, när gängen passerar. Det resluterar ofta i en hel hjord med lamm som bäähääääar (i alla fall om inte lammen har hunnit bli så fåraktiga än).
Innan man har hunnit räkna alla lammen har man antaglien redan somnat så jag brukar strunta i det fastän gängkorten bara gäller för ett visst antal gängmedlemmar.
Skolgruppsgängen kan vara lite småstökiga när dom drar fram som en plog och ockuperar alla sätena i tågen, men överlag är dom jättefina tycker jag.
Gäng som Rular, del 1
På kvällarna rular ungdomsgängen på stationen. Tuffa sitter dom på stationsbänkarnas ryggstöd och har fossingarna på själva sittplatsen. Där sitter dom hojtandes och smutsar ner så att nästa person som har ljusa byxor som sätter sig på bänken får stora fina skoavtryck på arslet.
Ungdomsgängen är synnerligen tuffa.
- Amen ja ba *spott spott* gick dit ba *spott spott* o han ba *spott* muckar du?! *spott spott*
Det finns alltid stora drivor av spottloskor överallt där ungdomsgängen finns. En tumregel tycks vara att ju tuffare man är, desto mer ska man spotta.
Om jag vore en kriminalare och jag skulle spåra det tuffaste ungdomsgänget i stan, skulle jag helt enkelt följa spåren som har flest spottloskor. Så enkelt är det. Och för att få just deras specifika skoavtryck, skulle jag kolla alla bänkar längs spottstråket.
Och för att ytterligare få tag i vittnen som har snackat med dem är det bara att ta ett snack med alla rökare inom en hundrameters radie där de nyligen drivit förbi.
- Öh, har du en cig?
- Javisst. Här. Men är du verkligen arton fyllda?
- Cool, tack mannen.
När man som i egenskap av lucknucka går förbi ungdomsgängen när man gör stationstillsyn, kan man få höra saker som "kuk-kärring!" och andra kreativt egenhändigt sammansatta ord. "Hora" är dock vanligast. Jag bryr mig inte nämnvärt när de gapar sådana skällskord. Ungdomar kommer inte så ofta med direkt personliga angrepp så som "fan vad du är dum", det är faktiskt de vuxna som står för den överhängande delen av den typen av påhopp.
Oftast slåss ungdomsgängen med varandra när de slåss, gäng mot gäng, och inte med tjänsthavande spärris, så jag är överlag personligen inte så störd över deras närvaro.
På morgonen blir de flesta av dem små sötisar igen, som går till skolan med ryggsäckarna fulla av, förhoppningsvis, gjorda hemläxor.
Ibland funderar jag vad för slags föräldrar dessa tonåringar har när dom låter sina ungar vara ute på nätterna sådär.
Ungdomsgängen är synnerligen tuffa.
- Amen ja ba *spott spott* gick dit ba *spott spott* o han ba *spott* muckar du?! *spott spott*
Det finns alltid stora drivor av spottloskor överallt där ungdomsgängen finns. En tumregel tycks vara att ju tuffare man är, desto mer ska man spotta.
Om jag vore en kriminalare och jag skulle spåra det tuffaste ungdomsgänget i stan, skulle jag helt enkelt följa spåren som har flest spottloskor. Så enkelt är det. Och för att få just deras specifika skoavtryck, skulle jag kolla alla bänkar längs spottstråket.
Och för att ytterligare få tag i vittnen som har snackat med dem är det bara att ta ett snack med alla rökare inom en hundrameters radie där de nyligen drivit förbi.
- Öh, har du en cig?
- Javisst. Här. Men är du verkligen arton fyllda?
- Cool, tack mannen.
När man som i egenskap av lucknucka går förbi ungdomsgängen när man gör stationstillsyn, kan man få höra saker som "kuk-kärring!" och andra kreativt egenhändigt sammansatta ord. "Hora" är dock vanligast. Jag bryr mig inte nämnvärt när de gapar sådana skällskord. Ungdomar kommer inte så ofta med direkt personliga angrepp så som "fan vad du är dum", det är faktiskt de vuxna som står för den överhängande delen av den typen av påhopp.
Oftast slåss ungdomsgängen med varandra när de slåss, gäng mot gäng, och inte med tjänsthavande spärris, så jag är överlag personligen inte så störd över deras närvaro.
På morgonen blir de flesta av dem små sötisar igen, som går till skolan med ryggsäckarna fulla av, förhoppningsvis, gjorda hemläxor.
Ibland funderar jag vad för slags föräldrar dessa tonåringar har när dom låter sina ungar vara ute på nätterna sådär.
21 oktober 2005
Det eviga färdbevistjatet
Jag skulle vilja påstå att det finns en påfallande stor mängd trafikanter som tar det där med att få sitt färdbevis kontrollerat vid inpassering oerhört lättvindigt.
I cirka 1½ års tid har det stått en stor klumpig skylt i de flesta vänthallarna där det står att dom ska dra sina kort själva och om dom har kuponger ska dom gå till spärrexpeditören för visering. Easy peasy! Lätt som en plätt! Eller?
Hur många analfabeter finns det i det här landet undrar jag nu? Eller i alla fall i Stockholm med omnejd.
Den stressade småbarnspappan kör barnvagnen med en krasch in i grinden utan att visa sitt färdbevis. Jag lyfter på ögonbrynen och tittar suckandes på honom. Oh well.. en till sån, tänker jag. Många förväntar sig att jag ska öppna grinden eller spärren bara för att dom helt enkelt kommer springandes.
- Ja! Du ska få se mitt kort! Varsågod! Säger mannen ilsket och sätter sitt kort så att det blir som slilckat mot luckrutan.
- Tack, säger jag och sätter grinden på grönblink så att han kan passera.
- Även om man är DÖÖÖD måste man fan visa upp kortet!!! Skriker han.
- Ja, om du inte har råd med likbil då så, säger jag.
Innan grinden hinner stängas igen kommer en springandes utvecklingsstörd snubbe.
- NOCKEBY!!! Säger han högt och visar sin väska och pekar på den, som om själva väskan vore ett färdbevis. Färdbeviset finns väl antagligen där i. Jag brukar vanligtvis säga att jag tyvärr inte har röntgenblick då. Då hajar endel till "ah, just ja!".
Många tycker att dom hårda viseringsrutinerna är toppen, så länge de inte gäller dom själva.
Damen ler och rusar förbi spärrluckan. Hon visar sitt kort snabbt som fasen till mig. Jag kan omöjligtvis hinna se om det är giltigt och dessutom ska jag, enligt företagets nyare rutiner, ha kortet i handen för att kunna bedöma om det eventuellt är en förfalskning. Endel köper ju kort och printar ut det till hela släkten och alla vänner.
- Varför öppnar du inte för?! Damen blir arg när pinnspärren sätter stopp.
- Du ska i första hand dra ditt kort själv och i andra hand ska du ge det till mig för visering. Det går snabbast att dra det själv.
- Jag vet om dom där reglerna! Jättebra att ni får fast dom där plankarna! Släpp in mig nu!!!
Hon är arg som ett bi när jag tar in hennes färdbevis och kollar det mer noggrannt, precis som jag ska göra med allas färdbevis. Sedan släpper jag igenom henne.
- Du är fan dum i huvet! Skriker hon och rusar till perrongen.
Efter en stund kommer en annan dam. Hon har en matkasse i ena handen.
- Du, öppna grinden är du snäll, säger hon.
- Ja, om du visar mig ditt färdbevis först.
- Vaddå?! LITAR du inte på mig?! ÖPPNA NU!
- Mitt jobb är inte att lita på folk, mitt jobb är att visera färdbevis.
- Det är synd om dig som inte litar på folk!
Hon tar upp sitt kort och drar det själv genom en pinnspärrs kortläsare.
Visst, de flesta har fattat att dom kommer igenom snabbare om dom drar sina kort själva. Så är det faktiskt. Stående ovationer till dom!
... men måste dom andra bli så jäkla arga bara för att vi gör vårat jobb enligt arbetsgivarens rutiner? När ska dom fatta?
I cirka 1½ års tid har det stått en stor klumpig skylt i de flesta vänthallarna där det står att dom ska dra sina kort själva och om dom har kuponger ska dom gå till spärrexpeditören för visering. Easy peasy! Lätt som en plätt! Eller?
Hur många analfabeter finns det i det här landet undrar jag nu? Eller i alla fall i Stockholm med omnejd.
Den stressade småbarnspappan kör barnvagnen med en krasch in i grinden utan att visa sitt färdbevis. Jag lyfter på ögonbrynen och tittar suckandes på honom. Oh well.. en till sån, tänker jag. Många förväntar sig att jag ska öppna grinden eller spärren bara för att dom helt enkelt kommer springandes.
- Ja! Du ska få se mitt kort! Varsågod! Säger mannen ilsket och sätter sitt kort så att det blir som slilckat mot luckrutan.
- Tack, säger jag och sätter grinden på grönblink så att han kan passera.
- Även om man är DÖÖÖD måste man fan visa upp kortet!!! Skriker han.
- Ja, om du inte har råd med likbil då så, säger jag.
Innan grinden hinner stängas igen kommer en springandes utvecklingsstörd snubbe.
- NOCKEBY!!! Säger han högt och visar sin väska och pekar på den, som om själva väskan vore ett färdbevis. Färdbeviset finns väl antagligen där i. Jag brukar vanligtvis säga att jag tyvärr inte har röntgenblick då. Då hajar endel till "ah, just ja!".
Många tycker att dom hårda viseringsrutinerna är toppen, så länge de inte gäller dom själva.
Damen ler och rusar förbi spärrluckan. Hon visar sitt kort snabbt som fasen till mig. Jag kan omöjligtvis hinna se om det är giltigt och dessutom ska jag, enligt företagets nyare rutiner, ha kortet i handen för att kunna bedöma om det eventuellt är en förfalskning. Endel köper ju kort och printar ut det till hela släkten och alla vänner.
- Varför öppnar du inte för?! Damen blir arg när pinnspärren sätter stopp.
- Du ska i första hand dra ditt kort själv och i andra hand ska du ge det till mig för visering. Det går snabbast att dra det själv.
- Jag vet om dom där reglerna! Jättebra att ni får fast dom där plankarna! Släpp in mig nu!!!
Hon är arg som ett bi när jag tar in hennes färdbevis och kollar det mer noggrannt, precis som jag ska göra med allas färdbevis. Sedan släpper jag igenom henne.
- Du är fan dum i huvet! Skriker hon och rusar till perrongen.
Efter en stund kommer en annan dam. Hon har en matkasse i ena handen.
- Du, öppna grinden är du snäll, säger hon.
- Ja, om du visar mig ditt färdbevis först.
- Vaddå?! LITAR du inte på mig?! ÖPPNA NU!
- Mitt jobb är inte att lita på folk, mitt jobb är att visera färdbevis.
- Det är synd om dig som inte litar på folk!
Hon tar upp sitt kort och drar det själv genom en pinnspärrs kortläsare.
Visst, de flesta har fattat att dom kommer igenom snabbare om dom drar sina kort själva. Så är det faktiskt. Stående ovationer till dom!
... men måste dom andra bli så jäkla arga bara för att vi gör vårat jobb enligt arbetsgivarens rutiner? När ska dom fatta?
20 oktober 2005
Gud hör nog bön ändå
Jag äter mina medhavda frukostmackor och dricker varm fikamaskinschoklad.
Jag är reserv igen och sitter följdaktligen i det lilla huset på prärien och väntar på jobb. Jag försöker ihärdigt att övertala dom eventuella högre makterna i skyarna att jag inte ska ha nåt. Basta. Och om jag ska ha nåt så ska det vara något soft. Punkt.
- Godmorgon lilla blomman, vill du ha kaffe blomman? Säger min arbetskompis, som jag misstänker försöker få mig på fall för att han sedan ska kunna ta med mig till sitt hemland för att där sälja mig för ett tjog kameler.
- Nej tack, det är bra tack, säger jag.
- När ska du följa med mig till Egypten blomman? Säger han.
Nu blir jag helt säker på min sak, han är en kamelhandlare.
- Nä, jag ska nog dit med en kompis i vinter, säger jag.
- Det är farligt lilla blomman, du måste åka med mig lilla blomman!
Hmmm... right, tänker jag och ser kamelmarknaden för mitt inre öga.
Nån annan snubbe passerar rummet och kamelhandlaren säger nåt till honom och sen avslutar han med:
- See you again yesterday!
- Uh? Säger jag.
- Jag bara skämtade, säger han.
- Jaha, säger jag.
Sen ringer personalledaren och frågar hur det är med mig och jag säger att det beror på. Om han har nåt jobbigt jobb på G är det inge bra alls.
- Aaaa.. näää.. skulle bara kolla hur det var. Ringer dig sen. Hejdå!
På bordet ligger dagens Stockholm city-tidning och på första sidan står det att 96 vagnar dragits in pga typ brandrisk. Åh fan, tänker jag. Haha! Stackars satar på den blå linjen, för jag tror det är där som den indragna typen av vagnar är som vanligast. Haha, dom kan då inte ha det lätt nu. Jag gottar mig en hel del åt att jag inte behöver vara där just nu. Soft värre.
Telefonen ringer och jag får elakartade rysningar. Jag är den enda reserven här så samtalet är till mig. Med ett svagt inre motstånd svarar jag.
- Hallå?
- Okej, du ska till Fridhemsplans bana 3 (blå linjen) och kolla. Om vagnarna blir överfulla ska du ringa SAM. Gör det till rasten.
Jag drar dit och läget ser hyfsat okej ut så jag pluggar spanska glosor medan jag slänger getögon på tågen som drar förbi.
När rasten analkas sätter jag igång en nödstoppad rulltrappa och konstaterar att, phu, det där var ju helt okej. Nu är det bara andra reservhalvan efter rasten att tampas med.
Jag börjar snacka med dom eventuellt högre makterna igen och säger att nu ska jag ha nåt soft eller inget alls efter rasten. Punkt.
Efter rasten delar jag ut lite post och softar en timme i Råcksta.
Jamen det där var ju helt lagom, kunde jag konstatera igen. Soft. Gud hör nog bön ändå, det är bara ibland han eller hon eller den eller det, har lite vaxproppar i öronen kan jag konstatera. Punkt.
Jag är reserv igen och sitter följdaktligen i det lilla huset på prärien och väntar på jobb. Jag försöker ihärdigt att övertala dom eventuella högre makterna i skyarna att jag inte ska ha nåt. Basta. Och om jag ska ha nåt så ska det vara något soft. Punkt.
- Godmorgon lilla blomman, vill du ha kaffe blomman? Säger min arbetskompis, som jag misstänker försöker få mig på fall för att han sedan ska kunna ta med mig till sitt hemland för att där sälja mig för ett tjog kameler.
- Nej tack, det är bra tack, säger jag.
- När ska du följa med mig till Egypten blomman? Säger han.
Nu blir jag helt säker på min sak, han är en kamelhandlare.
- Nä, jag ska nog dit med en kompis i vinter, säger jag.
- Det är farligt lilla blomman, du måste åka med mig lilla blomman!
Hmmm... right, tänker jag och ser kamelmarknaden för mitt inre öga.
Nån annan snubbe passerar rummet och kamelhandlaren säger nåt till honom och sen avslutar han med:
- See you again yesterday!
- Uh? Säger jag.
- Jag bara skämtade, säger han.
- Jaha, säger jag.
Sen ringer personalledaren och frågar hur det är med mig och jag säger att det beror på. Om han har nåt jobbigt jobb på G är det inge bra alls.
- Aaaa.. näää.. skulle bara kolla hur det var. Ringer dig sen. Hejdå!
På bordet ligger dagens Stockholm city-tidning och på första sidan står det att 96 vagnar dragits in pga typ brandrisk. Åh fan, tänker jag. Haha! Stackars satar på den blå linjen, för jag tror det är där som den indragna typen av vagnar är som vanligast. Haha, dom kan då inte ha det lätt nu. Jag gottar mig en hel del åt att jag inte behöver vara där just nu. Soft värre.
Telefonen ringer och jag får elakartade rysningar. Jag är den enda reserven här så samtalet är till mig. Med ett svagt inre motstånd svarar jag.
- Hallå?
- Okej, du ska till Fridhemsplans bana 3 (blå linjen) och kolla. Om vagnarna blir överfulla ska du ringa SAM. Gör det till rasten.
Jag drar dit och läget ser hyfsat okej ut så jag pluggar spanska glosor medan jag slänger getögon på tågen som drar förbi.
När rasten analkas sätter jag igång en nödstoppad rulltrappa och konstaterar att, phu, det där var ju helt okej. Nu är det bara andra reservhalvan efter rasten att tampas med.
Jag börjar snacka med dom eventuellt högre makterna igen och säger att nu ska jag ha nåt soft eller inget alls efter rasten. Punkt.
Efter rasten delar jag ut lite post och softar en timme i Råcksta.
Jamen det där var ju helt lagom, kunde jag konstatera igen. Soft. Gud hör nog bön ändå, det är bara ibland han eller hon eller den eller det, har lite vaxproppar i öronen kan jag konstatera. Punkt.
18 oktober 2005
Lika som bääär
Jag tittar upp från morgontidningen och ... MY GOD!!!
Mannen som står några meter ifrån mig och väntar på tåget, han ser ut som Shrek!
Han står och läser en bok och jag stirrar oerhört förvånat på honom tills han tittar tillbaka och då låtsas jag som om det regnar och tittar ned i tidningen igen. Jag kan dock inte låta bli att smygtitta på honom igen och igen.
Hur kan man likna Shrek? Hur är det möjligt?
Okej, han är inte grön och har konstiga öron, men resten... Han ser ut som en seriefigur den här mannen. Jag har aldrig sett något liknande... näsan... hakan..
pannan.. kinderna... kroppshyddan...
Helt enkelt Shrek.
När tåget kommer tittar han på mig lite sådär extra.
Han trodde nog att jag ville ragga på honom.
Stackarn, han skulle bara veta! Om han har ungar måste dom ju ha det jättekul när dom målar honom grön i smyg när han sover. Hahahaaaa! Jag vill se det! Jag vill, jag vill, jag vill!!!
Mannen som står några meter ifrån mig och väntar på tåget, han ser ut som Shrek!
Han står och läser en bok och jag stirrar oerhört förvånat på honom tills han tittar tillbaka och då låtsas jag som om det regnar och tittar ned i tidningen igen. Jag kan dock inte låta bli att smygtitta på honom igen och igen.
Hur kan man likna Shrek? Hur är det möjligt?
Okej, han är inte grön och har konstiga öron, men resten... Han ser ut som en seriefigur den här mannen. Jag har aldrig sett något liknande... näsan... hakan..
pannan.. kinderna... kroppshyddan...
Helt enkelt Shrek.
När tåget kommer tittar han på mig lite sådär extra.
Han trodde nog att jag ville ragga på honom.
Stackarn, han skulle bara veta! Om han har ungar måste dom ju ha det jättekul när dom målar honom grön i smyg när han sover. Hahahaaaa! Jag vill se det! Jag vill, jag vill, jag vill!!!
16 oktober 2005
Bland partyspyor och spöken
Där ligger den, den obligatoriska spyan.
Statistiskt sett visste jag att den skulle finnas här någonstans på stationen just denna morgon. Här ligger den nu prydligt vid en bänk på perrongen.
När jag jobbar lördag- och söndagsmorgnar tar jag alltid med en sop och sågspån när jag gör stationstillsyn.
Fylleslaget är nyligen över, förutom för några tappra som vinglandes går omkring som spöken och letar efter festen, eller kanske hemmet.
Jag strör sågspån över spyan och sopar upp alla krossade glasflaskor. Vidare sopar jag upp dom sönderrivna resegarantibroschyrerna. Någon fullis har väl blivit arg när han eller hon missade sista tåget.
Det är lustigt, när man går på spärrexpeditörsutbildningen får man lära sig att man ska ringa trafikledningen varje gång när någon som är oredigt full passerar spärrlinjen. De är ju en fara ute på perrongen när de kan ramla ner på spåren.
På fredag- och lördagkvällarna är dock dom flesta fulla som ägg. Ingen idé att ringa. Vinglandes, krypandes, studsandes, springandes och skrikandes tar de sig förbi spärrlinjen. Ofta med en öl i handen också.
Och sen finns det stationer som har fyllevarning dygnet runt hela veckan. Hässelby gård är ett praktexempel. En av grabbarna där han har jag aldrig sett nykter, morgon som kväll. Han lyckas till och med vara full innan kl. 9, då systemet öppnar och hans polare står och köar utanför systemets entré. Hur lyckas han?
Han är också den fullisen som jag ringt och varnat för till trafikledningen flest gånger. När han vinglar, vinglar han från ena väggen i vänthallen till den motsatta väggen i vänthallen och sedan fortsätter han så. Oh boy, vilken syn!
Mr Party 24/7/365.
Blä, jag tror jag ska bli nykterist - NU!
Statistiskt sett visste jag att den skulle finnas här någonstans på stationen just denna morgon. Här ligger den nu prydligt vid en bänk på perrongen.
När jag jobbar lördag- och söndagsmorgnar tar jag alltid med en sop och sågspån när jag gör stationstillsyn.
Fylleslaget är nyligen över, förutom för några tappra som vinglandes går omkring som spöken och letar efter festen, eller kanske hemmet.
Jag strör sågspån över spyan och sopar upp alla krossade glasflaskor. Vidare sopar jag upp dom sönderrivna resegarantibroschyrerna. Någon fullis har väl blivit arg när han eller hon missade sista tåget.
Det är lustigt, när man går på spärrexpeditörsutbildningen får man lära sig att man ska ringa trafikledningen varje gång när någon som är oredigt full passerar spärrlinjen. De är ju en fara ute på perrongen när de kan ramla ner på spåren.
På fredag- och lördagkvällarna är dock dom flesta fulla som ägg. Ingen idé att ringa. Vinglandes, krypandes, studsandes, springandes och skrikandes tar de sig förbi spärrlinjen. Ofta med en öl i handen också.
Och sen finns det stationer som har fyllevarning dygnet runt hela veckan. Hässelby gård är ett praktexempel. En av grabbarna där han har jag aldrig sett nykter, morgon som kväll. Han lyckas till och med vara full innan kl. 9, då systemet öppnar och hans polare står och köar utanför systemets entré. Hur lyckas han?
Han är också den fullisen som jag ringt och varnat för till trafikledningen flest gånger. När han vinglar, vinglar han från ena väggen i vänthallen till den motsatta väggen i vänthallen och sedan fortsätter han så. Oh boy, vilken syn!
Mr Party 24/7/365.
Blä, jag tror jag ska bli nykterist - NU!
13 oktober 2005
Allsång i Ängby (eller den sk Uffe-kuppen)
Jag har en arbetskompis som älskar Ulf Lundell. Eller var det tvärt om?
En gång när vi pratade om skogsavverkningen tog han upp det där med Uffe, att han trivs bäst i öppna landskap. Hmmm... Uffe har nog inget emot skogsavverkningen då, konstaterade vi unisont.
Sen började jag sjunga Uffes öppna landskap, eller det lilla jag kunde av den i alla fall. Då blev min arbetskompis trött i öronen.
En gång gjorde jag en Uffe-kupp! Jag satt i godan ro i Ängbyplan, där man kan höra en knappnål falla (utom möjligen under rusningstiden). Då kom han, min arbetskompis!
Han och jag var dom enda på hela stationen och jag hade pluggat in Uffes öppna landskap, men nästan glömt hela texten igen. Jag kom dock ihåg några stödord här och var hur som helst. Fullt tillräckligt alltså.
Han försökte göra sig så osynlig som möjligt när han smög sig ut till perrongen, han visste allt för väl att jag gillar att sjunga Uffe för honom.
Ha! Jag greppade stationsmikrofonen och började skönsjunga.
Det var en varm och solig sommardag. Perfekt!
Ut ur stationshögtalarna strömmade: "Jag trivs bääst i öppna landskap, nära haavet vill jag booo ... mmmmmm ... lalalala.. sill och nubbe ... hembränt ...några månader om året .. mmmmm ... lalalalalaaaa!"
Där blev jag avbruten för då kom en skrattande tjej med barnvagn.
- Hej, jag heter Uffe, sa jag med en hes whiskeyröst i mikrofonen och kollade hennes färdbevis och öppnade sen grinden. Sen sa jag i stationshögtalarna: "Och kom igen nu då! Alla ska sjunga!" Och så sjöng jag den en gång till och sen kom tåget och min arbetskompis åkte iväg då.
Efteråt kunde jag kostatera att den där Uffe-kuppen var minsann lysande!!!
Vilket artisteri!
Och jag hade tur med vädret!
Hmmm ... hur ska jag anordna nästa Uffe-kupp undrar jag nu? Tips?
En gång när vi pratade om skogsavverkningen tog han upp det där med Uffe, att han trivs bäst i öppna landskap. Hmmm... Uffe har nog inget emot skogsavverkningen då, konstaterade vi unisont.
Sen började jag sjunga Uffes öppna landskap, eller det lilla jag kunde av den i alla fall. Då blev min arbetskompis trött i öronen.
En gång gjorde jag en Uffe-kupp! Jag satt i godan ro i Ängbyplan, där man kan höra en knappnål falla (utom möjligen under rusningstiden). Då kom han, min arbetskompis!
Han och jag var dom enda på hela stationen och jag hade pluggat in Uffes öppna landskap, men nästan glömt hela texten igen. Jag kom dock ihåg några stödord här och var hur som helst. Fullt tillräckligt alltså.
Han försökte göra sig så osynlig som möjligt när han smög sig ut till perrongen, han visste allt för väl att jag gillar att sjunga Uffe för honom.
Ha! Jag greppade stationsmikrofonen och började skönsjunga.
Det var en varm och solig sommardag. Perfekt!
Ut ur stationshögtalarna strömmade: "Jag trivs bääst i öppna landskap, nära haavet vill jag booo ... mmmmmm ... lalalala.. sill och nubbe ... hembränt ...några månader om året .. mmmmm ... lalalalalaaaa!"
Där blev jag avbruten för då kom en skrattande tjej med barnvagn.
- Hej, jag heter Uffe, sa jag med en hes whiskeyröst i mikrofonen och kollade hennes färdbevis och öppnade sen grinden. Sen sa jag i stationshögtalarna: "Och kom igen nu då! Alla ska sjunga!" Och så sjöng jag den en gång till och sen kom tåget och min arbetskompis åkte iväg då.
Efteråt kunde jag kostatera att den där Uffe-kuppen var minsann lysande!!!
Vilket artisteri!
Och jag hade tur med vädret!
Hmmm ... hur ska jag anordna nästa Uffe-kupp undrar jag nu? Tips?
12 oktober 2005
Taxipampen
När man jobbar i tunnelbanan får man ofta jobba väldigt udda tider.
Exempelvis kan personalen säga såhär på tjänsteupplysningen:
- Det var som katten, du börjar 04:49 i Stora mossen imorgon, ligger inte du och sover än?
- Okej, tack. Nej jag ligger inte och sover, säger man då kanske.
- Okej, nattinatti då!
- Okej, hejdå!
Och så går man och lägger sig och klockan är 19:45.
Bolibompa har nyligen slutat ändå.
För att ta sig till jobbet en så pass udda tid när man inte har en egen bil, kan man åka taxi på företagets bekostnad med nån eller några arbetskompisar.
Ibland får man dock åka en helt egen taxi. Vilken lyx!!!
Man kan sitta där bak (eller fram!) och vresa extra med benen och sätta lunchpåsen lite sådär nonchalant där någon annan i vanliga fall borde ha suttit.
Där sitter man minsann och jäser och kanske till och med unnar sig en vild fantasifull tanke att man är en av dom pampigare i företaget som är på väg till ett viktigt uppdrag (uppdraget måste ju vara väldigt viktigt i och med att klockan är 04:30 på natten för då ligger pamparna vanligtvis och sover).
Vidare tänker man kanske att "Ja, när jag kommer till jobbet ska jag minsann skriva ett PM till alla slarviga spärrisar, där jag för fyrtioandra gången uttrycker hur viktigt det är att de inte vinkar förbi plankare för 200 miljoner kronor per år".
En svag känsla av illamående uppstår. Åh fyyy! Det vill jag inte! Neeeej! Jag vill inte vara en såndär pamp längre!
Men innan man har hunnit stoppa tankeflödet fortsätter storyn kanske såhär: "Och sen efter PM:et ringer nån ännu högre pamp som säger:
- Spärren i Mörby centrum är obemannad! Katastrof! Intäktssäkringen är helt utslagen!
- Jamen, plockar inte spärrisen Metro då? (pampar jag mig lite lagom ödmjukt)
- Sånt ser vi helst att de plockar på fritiden, för intäktssäkringens skull! När dom kan hämta och lämna sina personliga kassor på sin fritid så kan dom även plocka Metro på sin fritid för intäktssäkringens skull! Snälla, kan du skriva ett PM om att dom inte får lämna sina spärrar för onödigheter? Jag själv har inte tid för jag ska ut och spionera på dom nu!
- Jamen, vem ska plocka Metr...
- Ha en trevlig dag! Säger taxichaffisen och jag vaknar med ett ryck.
Mina ögon flackar vilt, var är jag?!
PHUUUU! Stora mossen. Vad skönt att sitta här i lugn och ro och slippa allt jobbigt pampande. Vilken lyx!
Exempelvis kan personalen säga såhär på tjänsteupplysningen:
- Det var som katten, du börjar 04:49 i Stora mossen imorgon, ligger inte du och sover än?
- Okej, tack. Nej jag ligger inte och sover, säger man då kanske.
- Okej, nattinatti då!
- Okej, hejdå!
Och så går man och lägger sig och klockan är 19:45.
Bolibompa har nyligen slutat ändå.
För att ta sig till jobbet en så pass udda tid när man inte har en egen bil, kan man åka taxi på företagets bekostnad med nån eller några arbetskompisar.
Ibland får man dock åka en helt egen taxi. Vilken lyx!!!
Man kan sitta där bak (eller fram!) och vresa extra med benen och sätta lunchpåsen lite sådär nonchalant där någon annan i vanliga fall borde ha suttit.
Där sitter man minsann och jäser och kanske till och med unnar sig en vild fantasifull tanke att man är en av dom pampigare i företaget som är på väg till ett viktigt uppdrag (uppdraget måste ju vara väldigt viktigt i och med att klockan är 04:30 på natten för då ligger pamparna vanligtvis och sover).
Vidare tänker man kanske att "Ja, när jag kommer till jobbet ska jag minsann skriva ett PM till alla slarviga spärrisar, där jag för fyrtioandra gången uttrycker hur viktigt det är att de inte vinkar förbi plankare för 200 miljoner kronor per år".
En svag känsla av illamående uppstår. Åh fyyy! Det vill jag inte! Neeeej! Jag vill inte vara en såndär pamp längre!
Men innan man har hunnit stoppa tankeflödet fortsätter storyn kanske såhär: "Och sen efter PM:et ringer nån ännu högre pamp som säger:
- Spärren i Mörby centrum är obemannad! Katastrof! Intäktssäkringen är helt utslagen!
- Jamen, plockar inte spärrisen Metro då? (pampar jag mig lite lagom ödmjukt)
- Sånt ser vi helst att de plockar på fritiden, för intäktssäkringens skull! När dom kan hämta och lämna sina personliga kassor på sin fritid så kan dom även plocka Metro på sin fritid för intäktssäkringens skull! Snälla, kan du skriva ett PM om att dom inte får lämna sina spärrar för onödigheter? Jag själv har inte tid för jag ska ut och spionera på dom nu!
- Jamen, vem ska plocka Metr...
- Ha en trevlig dag! Säger taxichaffisen och jag vaknar med ett ryck.
Mina ögon flackar vilt, var är jag?!
PHUUUU! Stora mossen. Vad skönt att sitta här i lugn och ro och slippa allt jobbigt pampande. Vilken lyx!
11 oktober 2005
Gratis samtalsterapi!
- Du är så jävla dum! Nu lyssnar du på mig här! JOO!
Damen skriker i telefonluren. Ett vad som verkar vara oändligt flödande av svordomar kommer ur hennes stora gap till arga mun.
Jag sitter här inspärrad och är måttligt road. Åh NEEEEEJ. Hon, igen!
Hon är en av dom som snackar i stationens korttelefoner, utan att stoppa in ett telefonkort.
Hon kommer rätt ofta den här damen och hon är arg. Jämt arg!
Sen finns det ju andra varianter av snack-utan-kort. Exempelvis såna där som verkar vilja vara viktiga, ha nåt att säga till om, visa att dom faktiskt har nån kompis, eller vad fanken det nu kan bero på.
Men den här är som sagt var arg.
- NEJ! Nu lägger jag på luren säger jag! (Fast hon skriker det, givetvis.)
Själv har jag lärt mig att jag inte ska vara så mycket trevligare än vad plikten kräver, för annars får jag mycket snart höra diverse folks levnadshistorier. Från scratch.
Dom är rätt bra dom där telefonautomaterna ändå. Dom funkar som några slags "gör-det-själv-terapi-mockajänger". Det fina med kråksången är att jag inte behöver beblanda mig i snacket och dom får ut allt som dom bär på inombords. En så kallad win-win situation.
Fan vad bra!!!
Tack Telia!!!
Dagens ros till Telia, please!
Och förresten, det vore ju hur smart som helst om Telia satte in nån slags funktion i apparaterna så att om inget telefonkort stoppas in i automaterna, borde en röst höras i luren som säger nåt som typ: - Ja, jag ska bättra mig, förlåt! .. och såna där liknande fraser, men bara då och då så dom får snacka ut ordentligt emellan varven. Då funkar nog terapin ännu bättre, för nu får ju dom där stackarna lyssna på ett hemskt pip-ljud och av det blir dom nog ännu argare. Basta.
Damen skriker i telefonluren. Ett vad som verkar vara oändligt flödande av svordomar kommer ur hennes stora gap till arga mun.
Jag sitter här inspärrad och är måttligt road. Åh NEEEEEJ. Hon, igen!
Hon är en av dom som snackar i stationens korttelefoner, utan att stoppa in ett telefonkort.
Hon kommer rätt ofta den här damen och hon är arg. Jämt arg!
Sen finns det ju andra varianter av snack-utan-kort. Exempelvis såna där som verkar vilja vara viktiga, ha nåt att säga till om, visa att dom faktiskt har nån kompis, eller vad fanken det nu kan bero på.
Men den här är som sagt var arg.
- NEJ! Nu lägger jag på luren säger jag! (Fast hon skriker det, givetvis.)
Själv har jag lärt mig att jag inte ska vara så mycket trevligare än vad plikten kräver, för annars får jag mycket snart höra diverse folks levnadshistorier. Från scratch.
Dom är rätt bra dom där telefonautomaterna ändå. Dom funkar som några slags "gör-det-själv-terapi-mockajänger". Det fina med kråksången är att jag inte behöver beblanda mig i snacket och dom får ut allt som dom bär på inombords. En så kallad win-win situation.
Fan vad bra!!!
Tack Telia!!!
Dagens ros till Telia, please!
Och förresten, det vore ju hur smart som helst om Telia satte in nån slags funktion i apparaterna så att om inget telefonkort stoppas in i automaterna, borde en röst höras i luren som säger nåt som typ: - Ja, jag ska bättra mig, förlåt! .. och såna där liknande fraser, men bara då och då så dom får snacka ut ordentligt emellan varven. Då funkar nog terapin ännu bättre, för nu får ju dom där stackarna lyssna på ett hemskt pip-ljud och av det blir dom nog ännu argare. Basta.
10 oktober 2005
Väck aldrig den björn som sover
- Nej, väcker såna som sover på bänkar gör jag inte, säger en kollega till mig.
- Nej, det kan vara farligt, säger jag.
- En gång kom det en dam till mig och sa att det låg en man på en bänk nere på perrongen. Hon sa att det droppade blod från hans hand, fortsätter kollegan.
- Vilken sötnos! Säger jag.
- Ha ha ha! Ho ho ho! Ha ha ha! Vilken tur att jag inte väckte honom!!! Ha ha ha!
- Jaha, varför då?
- Jag ringde efter väktare och det kom två tjejer och .. herre guud! Två tjejer! Efter en stund ringde ledningen och frågade om de två väktarna kommit till stationen än. Jag sa ja och då sa dom att jag skulle gå ner och kolla på perrongen. Oh herre guud! Dom slogs! Alla tre var blodiga! Ledningen sa att dom skickar flera väktare.
- Oh jösses då! Vilken tur att du inte väckte honom själv.
- Och så kom ytterligare två väktare och efter en stund ringde ledningen igen! Ha ha ha! Oj oj oj oj!
- Vad Galet!
- Dom frågade om väktarna hade kommit än och jag sa ja och då sa dom att jag skulle gå ner och kolla igen!
- Oh jösses!
- Alla fem var blodiga! Oh herre guud! Han var stooor! Oj oj oj! Okej, för att göra en lång historia kort: Det krävdes sex väktare och två poliser för att stoppa honom. Ha ha ha! Oj oj oj!
- SHIIIT!!!
Efter att ha hört den här historien låter jag trafikanterna sussa sött på bänkarna. jag väcker då inga sovande björnar, det får väktarna göra. Stackarna!
- Nej, det kan vara farligt, säger jag.
- En gång kom det en dam till mig och sa att det låg en man på en bänk nere på perrongen. Hon sa att det droppade blod från hans hand, fortsätter kollegan.
- Vilken sötnos! Säger jag.
- Ha ha ha! Ho ho ho! Ha ha ha! Vilken tur att jag inte väckte honom!!! Ha ha ha!
- Jaha, varför då?
- Jag ringde efter väktare och det kom två tjejer och .. herre guud! Två tjejer! Efter en stund ringde ledningen och frågade om de två väktarna kommit till stationen än. Jag sa ja och då sa dom att jag skulle gå ner och kolla på perrongen. Oh herre guud! Dom slogs! Alla tre var blodiga! Ledningen sa att dom skickar flera väktare.
- Oh jösses då! Vilken tur att du inte väckte honom själv.
- Och så kom ytterligare två väktare och efter en stund ringde ledningen igen! Ha ha ha! Oj oj oj oj!
- Vad Galet!
- Dom frågade om väktarna hade kommit än och jag sa ja och då sa dom att jag skulle gå ner och kolla igen!
- Oh jösses!
- Alla fem var blodiga! Oh herre guud! Han var stooor! Oj oj oj! Okej, för att göra en lång historia kort: Det krävdes sex väktare och två poliser för att stoppa honom. Ha ha ha! Oj oj oj!
- SHIIIT!!!
Efter att ha hört den här historien låter jag trafikanterna sussa sött på bänkarna. jag väcker då inga sovande björnar, det får väktarna göra. Stackarna!
06 oktober 2005
Nu är det kört
Idag är det en intressant dag. Arbetsgivaren har sparkat en fackbas som kritiserade säkerheten i arbetsmiljön. Arbetsgivaren säger att han har varit illojal mot företaget och nu är tågchaffisarna, och en hel drös andra, väldigt arga.
Igår smyglyssnade jag lite när förarna pratade i rastlokalen.
Endel av dom sa att dom börjar känna sig lite krassliga och andra sa att en sovmorgon är ju inte dumt. Någon var även arg på facket som kanske kunde agera lite mer.
Och här sitter jag nu och endast sex tåg trafikerar hela gröna linjen, sträckan mellan Farsta - Åkeshov. Ersättningsbussar på den övriga gröna linjen.
Jag har precis varit ute i vänthallen och skrivit en skylt med information när en morgonpigg kvinnlig trafikant knackar på rutan.
- Det här var fan det bästa som hänt! Jag jobbar inom vården, jag önskar att vi också kunde göra såhär! Hälsa dina medarbetare så gott! Ni gör rätt!
- Det ska jag göra, säger jag.
I de interna högtalarna hör jag att trafikinformatören säger att resegarantin inte gäller och att på order från högsta ledningen ska vi spärrexpeditörer ta betalt som vanligt.
Ja just ja, intäktssäkringen är väldigt viktig när folk är ilskna för att det inte kommer några tåg och perrongerna blir med tiden överfulla när de redan fullsatta tågen kommer in på stationerna, tänker jag.
Just precis då, helt plötsligt, får jag magknip och tar en osedvanligt lång skitpaus.
Igår smyglyssnade jag lite när förarna pratade i rastlokalen.
Endel av dom sa att dom börjar känna sig lite krassliga och andra sa att en sovmorgon är ju inte dumt. Någon var även arg på facket som kanske kunde agera lite mer.
Och här sitter jag nu och endast sex tåg trafikerar hela gröna linjen, sträckan mellan Farsta - Åkeshov. Ersättningsbussar på den övriga gröna linjen.
Jag har precis varit ute i vänthallen och skrivit en skylt med information när en morgonpigg kvinnlig trafikant knackar på rutan.
- Det här var fan det bästa som hänt! Jag jobbar inom vården, jag önskar att vi också kunde göra såhär! Hälsa dina medarbetare så gott! Ni gör rätt!
- Det ska jag göra, säger jag.
I de interna högtalarna hör jag att trafikinformatören säger att resegarantin inte gäller och att på order från högsta ledningen ska vi spärrexpeditörer ta betalt som vanligt.
Ja just ja, intäktssäkringen är väldigt viktig när folk är ilskna för att det inte kommer några tåg och perrongerna blir med tiden överfulla när de redan fullsatta tågen kommer in på stationerna, tänker jag.
Just precis då, helt plötsligt, får jag magknip och tar en osedvanligt lång skitpaus.
04 oktober 2005
Det var bättre förr
Två gamla tanter sitter i tunnelbanevagnen och jag kan inte undivka att höra deras konversation:
- Hugaligen vad dyrt det är att resa nu för tiden!
- Ja, det är skandalöst.
- Dom där kupongerna kostar säkert 3-4 kronor styck nu!
- Ja, det är förfärligt dyrt!
Jag får nästan lust att för skojs skull tillägga att en kontantkupong kostar 15 kronor, det vore ju jättekul. Men tanterna ser så skraltiga ut så dom skulle nog inte palla chocken. Jag avstår.
- Hugaligen vad dyrt det är att resa nu för tiden!
- Ja, det är skandalöst.
- Dom där kupongerna kostar säkert 3-4 kronor styck nu!
- Ja, det är förfärligt dyrt!
Jag får nästan lust att för skojs skull tillägga att en kontantkupong kostar 15 kronor, det vore ju jättekul. Men tanterna ser så skraltiga ut så dom skulle nog inte palla chocken. Jag avstår.
02 oktober 2005
Det är inte lätt när det är svårt
De två afrikanska kvinnorna kommer in på stationen och är klädda som gemene svensson. De går till fotoautomaten. Nu ska det fotas.
Ovetande sitter jag där och har inte en aning om att nu börjar en kvarts toppenunderhållning.
De tar fram ett stort blått glatt tyg som ska viras runt den ena damen.
De båda hjälps åt att vira det runt hela henne så att bara ansiktet syns, men ack, det var inte det lättaste upptäcker de snart. Hon ser ju ut som en inslagen ... jag vet inte vad! Nu skrattar dom så roat, och jag med (i smyg förståss).
Dom tar av tyget och börjar om. Nu går medhjälparen runt damen med tyget och virar några varv. Illa! Damen ser ut som en charkuteributiksförpackad salamikorv nu.
Dom skrattar och jag sitter och undrar vad hon ska ha fotona till egentligen.
Är hon muslim och hon ska skicka ett anständigt foto till sin familj i hemlandet? Eller, har hon en snygg friare någonstans som vill ha ett foto av henne? Pass- eller IDfoto? Maskeradfoto?
Dom virar och virar. Någon gång ser det rätt skapligt ut, för det är ju ändå bara huvudet som kommer att synas på fotot. Hon går in i fotohytten och försöker snurra upp stolen till lagom höjd, men det är inte det lättaste när hela armen hålls tajt mot kroppen av den stramande slöjan. När hon väl har satt sig har slöjan trillat på sniskan och de får börja om igen.
Vira, vira, skratta och försöka hinna fota innan det glatta tyget glider av.
ID- eller passfoto kan strykas från listan för hon visar inte ena örat och sin profil när hon sätter sig till rätta där inne. Kvar återstår familje-, friar- eller maskeradfoto. men varför ska hon maskera sig så? Nej, inte troligt. Då återstår familje- eller friarfoto. Nu sitter hon där inne igen och är inlindad som en korv. Slöjan sitter skapligt på huvudet nu så hon rättar bara till den litegrann så att inte håret ska synas. Av det drar jag slutsatsen att kortet måste vara till en friare, för hemma hos familjen behöver hon nog inte dölja håret sådär helt och hållet.
Kort efter det kommer blixten som förevigar tillfället.
Phu! Nu kan dom med en lättnadens suck änligen pusta ut medan dom väntar på framkallningen.
Respect! Tänk så nästa gång du ser en välinpackad "pingvin". Hon har nog hållit på länge med den där looken.
Ovetande sitter jag där och har inte en aning om att nu börjar en kvarts toppenunderhållning.
De tar fram ett stort blått glatt tyg som ska viras runt den ena damen.
De båda hjälps åt att vira det runt hela henne så att bara ansiktet syns, men ack, det var inte det lättaste upptäcker de snart. Hon ser ju ut som en inslagen ... jag vet inte vad! Nu skrattar dom så roat, och jag med (i smyg förståss).
Dom tar av tyget och börjar om. Nu går medhjälparen runt damen med tyget och virar några varv. Illa! Damen ser ut som en charkuteributiksförpackad salamikorv nu.
Dom skrattar och jag sitter och undrar vad hon ska ha fotona till egentligen.
Är hon muslim och hon ska skicka ett anständigt foto till sin familj i hemlandet? Eller, har hon en snygg friare någonstans som vill ha ett foto av henne? Pass- eller IDfoto? Maskeradfoto?
Dom virar och virar. Någon gång ser det rätt skapligt ut, för det är ju ändå bara huvudet som kommer att synas på fotot. Hon går in i fotohytten och försöker snurra upp stolen till lagom höjd, men det är inte det lättaste när hela armen hålls tajt mot kroppen av den stramande slöjan. När hon väl har satt sig har slöjan trillat på sniskan och de får börja om igen.
Vira, vira, skratta och försöka hinna fota innan det glatta tyget glider av.
ID- eller passfoto kan strykas från listan för hon visar inte ena örat och sin profil när hon sätter sig till rätta där inne. Kvar återstår familje-, friar- eller maskeradfoto. men varför ska hon maskera sig så? Nej, inte troligt. Då återstår familje- eller friarfoto. Nu sitter hon där inne igen och är inlindad som en korv. Slöjan sitter skapligt på huvudet nu så hon rättar bara till den litegrann så att inte håret ska synas. Av det drar jag slutsatsen att kortet måste vara till en friare, för hemma hos familjen behöver hon nog inte dölja håret sådär helt och hållet.
Kort efter det kommer blixten som förevigar tillfället.
Phu! Nu kan dom med en lättnadens suck änligen pusta ut medan dom väntar på framkallningen.
Respect! Tänk så nästa gång du ser en välinpackad "pingvin". Hon har nog hållit på länge med den där looken.
29 september 2005
Sanslösa SAM
4:45 på morgonen i rövarkulan Hässelby gård.
När man jobbar här får man se det mesta. Oftast handlar det om slagsmål precis utanför stationen på kvällarna, men det har hänt att jag hållit på att få en raket genom luckan. Ungarna gillar trolltyg här. Regel nummer ett är att alltid ha luckan stängd när det är lite folk i rörelse här, då skjuter dom rakterna i vänthallen istället.
Just nu gör jag morgonens stationskontroll.
Det är endast jag allena här, och snubben som jag hör skrikandes nere på Astrakangatan förståss.
- Kasta ner tjacket nu för fan! Jag har pröjsat! Ner med det!
Han skriker till någon som bor i gamla fylletolvan. Men numera heter den inte det längre för dom slängde ut alla fyllon och gangsters och renoverade huset så att mer respektabla människor skulle bo där. Uppdraget tycks alltså ha lyckats.
- Kasta ner det nu för fan! Det är mitt, hör du det!?
Jag går längst perongen och låtsas som om det regnar medan jag tjuvlyssnar på knarkdramat som utspelar sig nere på gatan.
- Ok, nu kommer jag upp! Du ska dööö! Jag ska skjuta dej! Du ska dö! Skriker han.
Oj? Skjutvapen? Hörde jag rätt? Bäst att gå in och plocka Metro istället innan kulorna börjar vina här.
Sagt och gjort. Jag går in och plockar Metro i vänthallen och bestämmer mig för att om jag hör något suspekt dödsångestskrik eller dylikt ringer jag Sambandscentralen, SAM, och rapporterar. Men jag tror inte snubben kommer in i det där huset ens, det är ju som Alcatraz för fasiken.
Tio minuter senare får jag besök.
- Snälla, kan du ringa taxi?
Jaha, så står jag här öga mot öga ute i vänthallen med snubben. The dude.
Han är blodig från topp till tå. Han har ett stort jack i huvudet och näsan har nog sett bättre dagar då den för tillfället ser röd och på något vis mosad ut.
Jag beslutar mig för att ringa taxi är en mycket god idé, för då får jag gå in i spärren.
Jag låtsas inte om att jag har sett honom tidigare.
- Oj oj, vad har hänt? Ska jag ringa ambulans, du är skadad? Säger jag.
- Nej, det sket sig. Det gör det ibland. Ring taxi, säger han.
Jag går in i spärren och beställer en taxi till Maltesholmsvägen 93. Vi kom överens om den adressen för taxi vill ha en gatuadress när man ringer.
Snubben drar iväg när jag har ringt. Phu, vad skönt! Nog för att han behöver hjälp, men han är samtidigt läskig.
Jag ringer till SAM och berättar hela historien och avslutar med att han behöver antingen ambulans eller polis eller båda.
- Vi kan inte göra något, säger SAM.
- VA?! Han måste ju ha hjälp, han är helt blodig och det fåtal människor som han möter där ute kommer att bli vettskrämda!?
- Nej, du såg inte på när det hände, vi kan inte ringa polisen då. Ring igen om han kommer tillbaka.
- Det är väl klart att han kommer tillbaka, taxin kommer ju inte ta upp honom! Ingen taxi kommer att ta upp honom!
- Vi kan inte göra något, tyvärr.
Ibland undrar jag vad SAM finns till för. Varför kan dom inte skicka förbi någon polisbil att bara ens checka läget där? De har ju adressen? Han behöver hjälp. Punkt.
Sen finns det personal på SAM som är mer eller mindre handlingskrafiga också. Endel ordnar hjälp på en gång medan andra inte verkar bry sig, precis som den här tjejen.
Ungefär en timme senare kommer han tillbaka. Nu har det blivit lite mer folk i rörelse i knutarna. Många av dom som ser honom ryggar förskräckt tillbaka. Vad var det jag sa? Det var precis det här som skulle ske.
- Han ville inte ta upp mig, han sa att jag är för blodig. Fan han drog. Kan du blöta den här till mig, snälla? Fan jag är blodig. Fan den är blodig, ursäkta.
Han sträcker fram en blodfläckad tygtrasa till mig och jag greppar den på det minst nedblodade partiet. Huu, bara han inte har HIV eller nåt, men jag tycker verkligen synd om honom nu. Han behöver ju hjälp.
När jag gett honom den våta tygtrasan ställer han sig precis utanför stationen och väntar på en ny taxi som händelsevis kan ta upp honom.
Jag ringer SAM och nu sitter det en mer handlingkraftig person där.
- Ok, jag har hört talas om det. Vi skickar ordningsvakter nu, säger SAM.
Alltid något, tänker jag, men oftast kommer ordningsvakterna när det är för sent. Dom brukar inte vara vidare snabba av sig i de flesta fall. De är ju för få.
När buss 119 kommer går snubben på den. Jag ser på avstånd att det verkar bli något tjafs med busschauffören, men han går på ändå.
SAM - Där det händer, när det händer.
Eller kanske inte riktigt alltid, men det borde vara så.
När man jobbar här får man se det mesta. Oftast handlar det om slagsmål precis utanför stationen på kvällarna, men det har hänt att jag hållit på att få en raket genom luckan. Ungarna gillar trolltyg här. Regel nummer ett är att alltid ha luckan stängd när det är lite folk i rörelse här, då skjuter dom rakterna i vänthallen istället.
Just nu gör jag morgonens stationskontroll.
Det är endast jag allena här, och snubben som jag hör skrikandes nere på Astrakangatan förståss.
- Kasta ner tjacket nu för fan! Jag har pröjsat! Ner med det!
Han skriker till någon som bor i gamla fylletolvan. Men numera heter den inte det längre för dom slängde ut alla fyllon och gangsters och renoverade huset så att mer respektabla människor skulle bo där. Uppdraget tycks alltså ha lyckats.
- Kasta ner det nu för fan! Det är mitt, hör du det!?
Jag går längst perongen och låtsas som om det regnar medan jag tjuvlyssnar på knarkdramat som utspelar sig nere på gatan.
- Ok, nu kommer jag upp! Du ska dööö! Jag ska skjuta dej! Du ska dö! Skriker han.
Oj? Skjutvapen? Hörde jag rätt? Bäst att gå in och plocka Metro istället innan kulorna börjar vina här.
Sagt och gjort. Jag går in och plockar Metro i vänthallen och bestämmer mig för att om jag hör något suspekt dödsångestskrik eller dylikt ringer jag Sambandscentralen, SAM, och rapporterar. Men jag tror inte snubben kommer in i det där huset ens, det är ju som Alcatraz för fasiken.
Tio minuter senare får jag besök.
- Snälla, kan du ringa taxi?
Jaha, så står jag här öga mot öga ute i vänthallen med snubben. The dude.
Han är blodig från topp till tå. Han har ett stort jack i huvudet och näsan har nog sett bättre dagar då den för tillfället ser röd och på något vis mosad ut.
Jag beslutar mig för att ringa taxi är en mycket god idé, för då får jag gå in i spärren.
Jag låtsas inte om att jag har sett honom tidigare.
- Oj oj, vad har hänt? Ska jag ringa ambulans, du är skadad? Säger jag.
- Nej, det sket sig. Det gör det ibland. Ring taxi, säger han.
Jag går in i spärren och beställer en taxi till Maltesholmsvägen 93. Vi kom överens om den adressen för taxi vill ha en gatuadress när man ringer.
Snubben drar iväg när jag har ringt. Phu, vad skönt! Nog för att han behöver hjälp, men han är samtidigt läskig.
Jag ringer till SAM och berättar hela historien och avslutar med att han behöver antingen ambulans eller polis eller båda.
- Vi kan inte göra något, säger SAM.
- VA?! Han måste ju ha hjälp, han är helt blodig och det fåtal människor som han möter där ute kommer att bli vettskrämda!?
- Nej, du såg inte på när det hände, vi kan inte ringa polisen då. Ring igen om han kommer tillbaka.
- Det är väl klart att han kommer tillbaka, taxin kommer ju inte ta upp honom! Ingen taxi kommer att ta upp honom!
- Vi kan inte göra något, tyvärr.
Ibland undrar jag vad SAM finns till för. Varför kan dom inte skicka förbi någon polisbil att bara ens checka läget där? De har ju adressen? Han behöver hjälp. Punkt.
Sen finns det personal på SAM som är mer eller mindre handlingskrafiga också. Endel ordnar hjälp på en gång medan andra inte verkar bry sig, precis som den här tjejen.
Ungefär en timme senare kommer han tillbaka. Nu har det blivit lite mer folk i rörelse i knutarna. Många av dom som ser honom ryggar förskräckt tillbaka. Vad var det jag sa? Det var precis det här som skulle ske.
- Han ville inte ta upp mig, han sa att jag är för blodig. Fan han drog. Kan du blöta den här till mig, snälla? Fan jag är blodig. Fan den är blodig, ursäkta.
Han sträcker fram en blodfläckad tygtrasa till mig och jag greppar den på det minst nedblodade partiet. Huu, bara han inte har HIV eller nåt, men jag tycker verkligen synd om honom nu. Han behöver ju hjälp.
När jag gett honom den våta tygtrasan ställer han sig precis utanför stationen och väntar på en ny taxi som händelsevis kan ta upp honom.
Jag ringer SAM och nu sitter det en mer handlingkraftig person där.
- Ok, jag har hört talas om det. Vi skickar ordningsvakter nu, säger SAM.
Alltid något, tänker jag, men oftast kommer ordningsvakterna när det är för sent. Dom brukar inte vara vidare snabba av sig i de flesta fall. De är ju för få.
När buss 119 kommer går snubben på den. Jag ser på avstånd att det verkar bli något tjafs med busschauffören, men han går på ändå.
SAM - Där det händer, när det händer.
Eller kanske inte riktigt alltid, men det borde vara så.
26 september 2005
Bland tomtar och charmtroll
Hela stationen är som en enda stor tomteverksta.
Överallt är blå gubbar som städar och donar.
Den stora blå kör omkring med en stor skurmaskin.
Den kompletterande lilla blå rör sig med snabba små steg. Flinkt moppar han överallt där den stora blå inte kommer åt.
Mellanblå är helt fokuserad på att göra spärrarna blänkande rena.
Vad duktiga dom är, tänker jag.
Ooops, nu kommer en lång smal svart in till stationen. Kånkandes på en lång stege går han fram till stora blå som resolut visar honom till rätt plats.
Själv sitter jag här. Inspärrad.
- Idiot.
En charmerande trollaktig medelålders manlig trafikant ger mig en komplimang.
Jag tänker så att det knakar i cirka en sekund. Varför säger han så? Jag har inte gjort honom något.
- Öööööh...? Får jag till slut ur mig.
- Häxa, säger han nu betydligt högre.
- Varför säger du sådär för? Säger jag.
- Nej jag sa inget.
*paus*
- Ok, jag kommer från ett hem för psykiskt störda [bla bla bla osv] ...
Medan han rabblar upp vad som tycks vara halva hans livs historia tänker jag att han är ju i alla fall bra mycket mer hyfsad och trevlig än många andra som inte bor på sådana där hem.
- Det e lugnt, säger jag till honom när han går.
Överallt är blå gubbar som städar och donar.
Den stora blå kör omkring med en stor skurmaskin.
Den kompletterande lilla blå rör sig med snabba små steg. Flinkt moppar han överallt där den stora blå inte kommer åt.
Mellanblå är helt fokuserad på att göra spärrarna blänkande rena.
Vad duktiga dom är, tänker jag.
Ooops, nu kommer en lång smal svart in till stationen. Kånkandes på en lång stege går han fram till stora blå som resolut visar honom till rätt plats.
Själv sitter jag här. Inspärrad.
- Idiot.
En charmerande trollaktig medelålders manlig trafikant ger mig en komplimang.
Jag tänker så att det knakar i cirka en sekund. Varför säger han så? Jag har inte gjort honom något.
- Öööööh...? Får jag till slut ur mig.
- Häxa, säger han nu betydligt högre.
- Varför säger du sådär för? Säger jag.
- Nej jag sa inget.
*paus*
- Ok, jag kommer från ett hem för psykiskt störda [bla bla bla osv] ...
Medan han rabblar upp vad som tycks vara halva hans livs historia tänker jag att han är ju i alla fall bra mycket mer hyfsad och trevlig än många andra som inte bor på sådana där hem.
- Det e lugnt, säger jag till honom när han går.
21 september 2005
Senaste Hetaste Kändis-Nytt!!!!
Alltså, först kommer idol 2005s James Gamba. Han är jättefin och liksom småstudsar fram till spärrarna där han drar sitt kort så fint. Nu är jag stolt över honom. Vilket fördöme! Han borde bli en världskändis.
Sen, när man nästan talat om trollen i föregående blogg, kommer den där författaren som alltid plankar. Nu har han barnvagn minsann.
Gissa vad han gör?
Smått chockad mottager jag en remsa av den stilige mannen. Jag får nästan lust att säga: -Svårt att planka med barnvagn va? Men jag ler glatt istället och stämplar.
Vilken kändisdag. När kommer Alice Timander då?
I och för sig brukar jag ju se Babsan rätt ofta, han ser nästan ut som Alice.
Sen, när man nästan talat om trollen i föregående blogg, kommer den där författaren som alltid plankar. Nu har han barnvagn minsann.
Gissa vad han gör?
Smått chockad mottager jag en remsa av den stilige mannen. Jag får nästan lust att säga: -Svårt att planka med barnvagn va? Men jag ler glatt istället och stämplar.
Vilken kändisdag. När kommer Alice Timander då?
I och för sig brukar jag ju se Babsan rätt ofta, han ser nästan ut som Alice.
15 september 2005
Reserv igen
Är uppe innan tuppen och anmäler mig som reserv i Alvik 4:55.
När jag anmäler mig säger de att jag får vänta och se om det kommer in nåt jobb.
Jag lägger mig på soffan och tar mig en rejäl tupplur. Vid sju-rycket vaknar jag och käkar min medhavda frukost och pluggar lite spanska.
Runt 8-tiden ringer dom och vill att jag ska åka till Islandstorget och vara informatör. Jag vet att dom bara hittar på det jobbet för att få mig sysselsatt litegrann.
När jag kommer till Islandstorget finns det inget att göra. Hela stationen håller typ på att rivas och den tjänsthavande spärrisen sitter i ett litet skjul precis utanför stationen och stämplar.
- Ja nä men här behövs det ju ingen, säger han.
Jag sätter mig i vänthallen en stund och pluggar lite men tröttnar ganska snabbt.
Drar hem och har matrast och kommer tillbaka.
När jag kommer tillbaka behöver jag gå på toa, men den finns inte kvar. Det är bara ett hål i marken kvar.
- Kissa där, säger den andra spärrisen o pekar på papperskorgen.
- Haha, säger jag.
Det är fint väder så jag tar en promenad till Blackeberg, där kan jag låna toan.
I Blackeberg sitter en kompis o jag fastnar där i typ en halvtimme eller mer.
Dom ringer från arbetsledningen och frågar om jag gjort någon nytta.
- Neeeej, inte det minsta, säger jag.
- Ok, åk till Hässelby strand och hjälp till att plocka tidningar på tågen.
Jag pyser dit och plockar tidningar nån timme.
När jag pyser hemåt känner jag att det varit en såndär schyst reserv-soft dag. Yeah! I like. Kul att vara lite här och var och inte göra så mycket av vikt, bara glajda lite och kolla läget.
När jag anmäler mig säger de att jag får vänta och se om det kommer in nåt jobb.
Jag lägger mig på soffan och tar mig en rejäl tupplur. Vid sju-rycket vaknar jag och käkar min medhavda frukost och pluggar lite spanska.
Runt 8-tiden ringer dom och vill att jag ska åka till Islandstorget och vara informatör. Jag vet att dom bara hittar på det jobbet för att få mig sysselsatt litegrann.
När jag kommer till Islandstorget finns det inget att göra. Hela stationen håller typ på att rivas och den tjänsthavande spärrisen sitter i ett litet skjul precis utanför stationen och stämplar.
- Ja nä men här behövs det ju ingen, säger han.
Jag sätter mig i vänthallen en stund och pluggar lite men tröttnar ganska snabbt.
Drar hem och har matrast och kommer tillbaka.
När jag kommer tillbaka behöver jag gå på toa, men den finns inte kvar. Det är bara ett hål i marken kvar.
- Kissa där, säger den andra spärrisen o pekar på papperskorgen.
- Haha, säger jag.
Det är fint väder så jag tar en promenad till Blackeberg, där kan jag låna toan.
I Blackeberg sitter en kompis o jag fastnar där i typ en halvtimme eller mer.
Dom ringer från arbetsledningen och frågar om jag gjort någon nytta.
- Neeeej, inte det minsta, säger jag.
- Ok, åk till Hässelby strand och hjälp till att plocka tidningar på tågen.
Jag pyser dit och plockar tidningar nån timme.
När jag pyser hemåt känner jag att det varit en såndär schyst reserv-soft dag. Yeah! I like. Kul att vara lite här och var och inte göra så mycket av vikt, bara glajda lite och kolla läget.
14 september 2005
Vilka är alla?
Är hemma från jobbet för jag är sjuk. Sätter på TVn för en gångs skull och där är det en konsert med.. med..? Nej, men vem är det jag ser dääär!?
Ett välkänt ansikte. Från tunnelbanan kan jag konstatera. En av mina fina trafikanter minsann!
Nu blir jag faktiskt lite stolt över honom. Han är en skötsam trafikant han.
Jag kollar på text-TV för att se vilket program det är. Aha.. Moneybrother har konsert. Han är trummis i Moneybrother!
Inte för att jag någonsin har lyssnat på den gruppen tidigare och inte för att jag kommer att göra det igen, men nu vet jag vem han är i alla fall.
Vissa ansikten ser jag jätteofta och ibland brukar jag undra vilka de är, dom som sticker ut.
Som latinamerikanskan i Hässelby gård som alltid har håret fullt av hårspännen med grälla plastblommor och grejer. Varje dag kommer hon kånkandes med stora väskor och tunga påsar och varje morgon kommer hon med en håruppsättning som får en att konstatera "ja, även den där håruppsättningen är helt Unik".
Vem är hon?
Jag ser så många som rusar förbi hela dagarna, men jag vet inget om dom.
Men nu vet jag i alla fall vem han är, han som lirar i Moneybrother. *nöjd* :-)
Ett välkänt ansikte. Från tunnelbanan kan jag konstatera. En av mina fina trafikanter minsann!
Nu blir jag faktiskt lite stolt över honom. Han är en skötsam trafikant han.
Jag kollar på text-TV för att se vilket program det är. Aha.. Moneybrother har konsert. Han är trummis i Moneybrother!
Inte för att jag någonsin har lyssnat på den gruppen tidigare och inte för att jag kommer att göra det igen, men nu vet jag vem han är i alla fall.
Vissa ansikten ser jag jätteofta och ibland brukar jag undra vilka de är, dom som sticker ut.
Som latinamerikanskan i Hässelby gård som alltid har håret fullt av hårspännen med grälla plastblommor och grejer. Varje dag kommer hon kånkandes med stora väskor och tunga påsar och varje morgon kommer hon med en håruppsättning som får en att konstatera "ja, även den där håruppsättningen är helt Unik".
Vem är hon?
Jag ser så många som rusar förbi hela dagarna, men jag vet inget om dom.
Men nu vet jag i alla fall vem han är, han som lirar i Moneybrother. *nöjd* :-)
04 september 2005
En tidig morgon
Tidig söndagmorgon i Stora mossen.
Man kan tänka sig att det borde vara kosselugnt. Jag menar, vad kan hända här?
*DOINK!*
*flax flax flax*
*DOINK!*
- Kraaa! Kraaa! Kraa!
*flax flax flax*
*DOINK!*
Stackaren. En skata har flugit upp för trappen och flyger nu mot fönsterrrutorna. Det är fönsterrutor överallt här uppe och den kan inte komma ut om den inte flyger ner för trappen igen eller flyger igenom vänthallen och sen ut.
Den kommer bryta nacken snart om den fortsätter så här, tänker jag.
Okej. Nu börjar Den Stora Räddningktionen.
1. Jag ställer om BESAM-dörrarna till vidöppet läge så att den har alternativet att flyga ut via vänthallen.
2. Jag går ut till skatan och snackar lite med den medan jag sakta går ned för trappen. Inte för att jag tror på den här metoden själv ens, men jag kan ju prova. Kanske fattar den att den kan flyga ut där om någon går där.
Det funkar inte.
3. Jag närmar mig sakta skatan med en utsträckt arm. Kanske, fast troligtvis inte, sätter den sig på min arm?
Det funkar inte heller.
Skatan är desperat och flyger igen och igen mot fönstrena.
4. Pappåse? Funkar det att fånga in den i en pappåse? Jag tar en Metro-pappåse och får in skatan i ett hörn, men den blir så vettskrämd så jag avbryter aktionen. Dessutom är pappåsen för sladdrig.
- Hallåå?! Jag vill betala här!
En kund står vid spärren, ser han inte att jag är upptagen?
- Du kan passera! Ropar jag.
- Nej jag behöver hjälp!
Ok, jag hjälper honom och sen går jag tillbaka till fågeln. Nu är den trött och orkar inte röra sig så mycket.
Räddningsaktionen fortsätter.
5. Jag sitter stilla nära den och pratar lugnande. Jag ska fånga den med händerna nu. Jag försöker några gåner, men den hoppar åt sidan.
Men ve den som ger sig, tänker jag, den ska ut nu.
Då, får jag grepp om skatan! Jag håller honom (eller henne) om vingarna.
- Kraaa! Kraaaa! Kraa! Säger den.
- Var lugn, jag ska hjälpa dig ut.
- Kraaa!
- Just det, puss lilla sötisen.
Jag går ner med fågeln för trappan och går ut.
Där ute öppnar jag händerna och pippin flyger!!! Till friheten!!!
Jag drar en lättnadens suck. Så vackert! Uppdraget är avslutat.
Jag går upprymd till spärren och tänker att nu blir det lugnt och sätter mig bekvämt. För en tidig söndag morgon, vad kan hända?
Precis när jag satt mig till rätta hör jag det hysteriska utropet.
- Det är inte sant!! Neeej! Neeeej!
Damen börjar grina vilt. Med tårarna rinnande ned för kinderna säger hon:
- 12 minuter! Det kan inte vara så långt till nästa tåg!
- Men det är tidig söndag morgon... börjar jag och blir avbruten.
- Dom ska gå ofta! Det gör dom jämt!
Damen ojar sig, grinar en skvätt, ojar sig lite mer och grinar ännu mer.
Jag får lust att fråga varför hon är så upprörd. Jag menar, 12 minuter, är det så hemskt?
Jag håller dock med henne om det hon säger för att inte göra henne mer upprörd och jag pratar lugnande.
- Det blir ju bara några minuters extra väntetid, det går snabbt.
Damen bestämmer sig grinandes för att hon tar tåget ändå, det finns ju ingen taxi i närheten. Och så går hon ut till perongen.
Nu har jag precis satt mig till rätta igen efter de båda incidenterna.
Nu blir det då lugnt, för vad kan hända en tidig söndag morgon i Stora mossen?
Man kan tänka sig att det borde vara kosselugnt. Jag menar, vad kan hända här?
*DOINK!*
*flax flax flax*
*DOINK!*
- Kraaa! Kraaa! Kraa!
*flax flax flax*
*DOINK!*
Stackaren. En skata har flugit upp för trappen och flyger nu mot fönsterrrutorna. Det är fönsterrutor överallt här uppe och den kan inte komma ut om den inte flyger ner för trappen igen eller flyger igenom vänthallen och sen ut.
Den kommer bryta nacken snart om den fortsätter så här, tänker jag.
Okej. Nu börjar Den Stora Räddningktionen.
1. Jag ställer om BESAM-dörrarna till vidöppet läge så att den har alternativet att flyga ut via vänthallen.
2. Jag går ut till skatan och snackar lite med den medan jag sakta går ned för trappen. Inte för att jag tror på den här metoden själv ens, men jag kan ju prova. Kanske fattar den att den kan flyga ut där om någon går där.
Det funkar inte.
3. Jag närmar mig sakta skatan med en utsträckt arm. Kanske, fast troligtvis inte, sätter den sig på min arm?
Det funkar inte heller.
Skatan är desperat och flyger igen och igen mot fönstrena.
4. Pappåse? Funkar det att fånga in den i en pappåse? Jag tar en Metro-pappåse och får in skatan i ett hörn, men den blir så vettskrämd så jag avbryter aktionen. Dessutom är pappåsen för sladdrig.
- Hallåå?! Jag vill betala här!
En kund står vid spärren, ser han inte att jag är upptagen?
- Du kan passera! Ropar jag.
- Nej jag behöver hjälp!
Ok, jag hjälper honom och sen går jag tillbaka till fågeln. Nu är den trött och orkar inte röra sig så mycket.
Räddningsaktionen fortsätter.
5. Jag sitter stilla nära den och pratar lugnande. Jag ska fånga den med händerna nu. Jag försöker några gåner, men den hoppar åt sidan.
Men ve den som ger sig, tänker jag, den ska ut nu.
Då, får jag grepp om skatan! Jag håller honom (eller henne) om vingarna.
- Kraaa! Kraaaa! Kraa! Säger den.
- Var lugn, jag ska hjälpa dig ut.
- Kraaa!
- Just det, puss lilla sötisen.
Jag går ner med fågeln för trappan och går ut.
Där ute öppnar jag händerna och pippin flyger!!! Till friheten!!!
Jag drar en lättnadens suck. Så vackert! Uppdraget är avslutat.
Jag går upprymd till spärren och tänker att nu blir det lugnt och sätter mig bekvämt. För en tidig söndag morgon, vad kan hända?
Precis när jag satt mig till rätta hör jag det hysteriska utropet.
- Det är inte sant!! Neeej! Neeeej!
Damen börjar grina vilt. Med tårarna rinnande ned för kinderna säger hon:
- 12 minuter! Det kan inte vara så långt till nästa tåg!
- Men det är tidig söndag morgon... börjar jag och blir avbruten.
- Dom ska gå ofta! Det gör dom jämt!
Damen ojar sig, grinar en skvätt, ojar sig lite mer och grinar ännu mer.
Jag får lust att fråga varför hon är så upprörd. Jag menar, 12 minuter, är det så hemskt?
Jag håller dock med henne om det hon säger för att inte göra henne mer upprörd och jag pratar lugnande.
- Det blir ju bara några minuters extra väntetid, det går snabbt.
Damen bestämmer sig grinandes för att hon tar tåget ändå, det finns ju ingen taxi i närheten. Och så går hon ut till perongen.
Nu har jag precis satt mig till rätta igen efter de båda incidenterna.
Nu blir det då lugnt, för vad kan hända en tidig söndag morgon i Stora mossen?
03 september 2005
Det är faktiskt snorbilligt
Det är tidig lördagmorgon och tre morgonpigga ungdomar kommer in till stationen.
Två av dem plankar och den tredje är just på väg att planka, när han kommer på att han behöver en tidtabell.
- Hörrö, kan jag få en tidtabell, tack? Säger han till mig helt ogenerat.
- Eeeeh...?
Jag får inte ur mig något vidare mer vettigt. Inte nog med att han ska planka, tänker jag, nu ska han ha personlig service också. Jag tänker dock att det är inte lönt att börja tjafsa för det enda jag kan göra är att ge honom en tillsägelse, som han skiter blankt i, så jag ger honom tidtabellen med en konstlad suck.
- Vet du vad det kostar om jag åker en station? Säger han.
- 30 kronor.
- Och vad kostar det om jag åker fast utan biljett?
- 800 kronor.
- Vet du hur många gånger jag har åkt fast?
- Nej?
- En gång. Och jag har plankat i tio år. Räkna ut årskostnaden på årskort och sen på hur mycket jag betalat per år. Hahaha!
- Som hittat.
- Nu måste jag gå, det var trevligt att träffas. Hejdå!
Och så plankade han, givetvis.
Det här systemet är som gjort för skurkar. Spärrlinjen läcker ju som ett såll och jag har inte ens en ynka älgstudsare att försvara intäktssäkringen med.
Skämt åsido, men det vore underhållande att ha en slangbella i alla fall.
Tänk dig scenariot:
*planka planka*
SNÄRTBOINK!
- AAAAAJ!!! Bitch!!!
- Yes! Mitt i prick! Och nu är du så vänlig och betalar, tack!
Två av dem plankar och den tredje är just på väg att planka, när han kommer på att han behöver en tidtabell.
- Hörrö, kan jag få en tidtabell, tack? Säger han till mig helt ogenerat.
- Eeeeh...?
Jag får inte ur mig något vidare mer vettigt. Inte nog med att han ska planka, tänker jag, nu ska han ha personlig service också. Jag tänker dock att det är inte lönt att börja tjafsa för det enda jag kan göra är att ge honom en tillsägelse, som han skiter blankt i, så jag ger honom tidtabellen med en konstlad suck.
- Vet du vad det kostar om jag åker en station? Säger han.
- 30 kronor.
- Och vad kostar det om jag åker fast utan biljett?
- 800 kronor.
- Vet du hur många gånger jag har åkt fast?
- Nej?
- En gång. Och jag har plankat i tio år. Räkna ut årskostnaden på årskort och sen på hur mycket jag betalat per år. Hahaha!
- Som hittat.
- Nu måste jag gå, det var trevligt att träffas. Hejdå!
Och så plankade han, givetvis.
Det här systemet är som gjort för skurkar. Spärrlinjen läcker ju som ett såll och jag har inte ens en ynka älgstudsare att försvara intäktssäkringen med.
Skämt åsido, men det vore underhållande att ha en slangbella i alla fall.
Tänk dig scenariot:
*planka planka*
SNÄRTBOINK!
- AAAAAJ!!! Bitch!!!
- Yes! Mitt i prick! Och nu är du så vänlig och betalar, tack!
31 augusti 2005
Gud är en spärris, tydligen
Endel säger att dagens ungdomar är så ohyfsade. Jag tycker att det är tvärt om. Jag får betydligt oftare höra otrevligheter från personer som är i medelåldern och uppåt. Varför är det så?
- Jamen öppna grinden då, säger damen som är i 40-50årsåldern och visar upp en tom plastficka.
- Du får visa ditt färdbevis först. Den där plastfickan är tom.
- Ser du dåligt? Öppna nu då!
Nu lägger en annan trafikant i sig i diskussionen, en ung man.
- Men du ser ju själv att det inte finns något kort där. Sluta vara så ohövlig och visa henne kortet nu, säger han till damen.
- Ni är då jävlar ... damen muttrar något.
Hon lämnar in plastfickan till mig. Färdbeviset finns i den fickan som hon dolt när hon vinklade den ena delen av kortet upp mot taket.
- Och hur tror du att hon skulle kunna sett kortet när du visade det upp mot taket sådär? Säger den unge mannen.
- Fan i helvete, är du nöjd nu ditt jävla blindstyre? Säger damen och går genom grinden.
- Det ska fan vara skottpengar på såna som dig! Skriker han argt efter damen.
- Det är lugnt, endel damer över 40 har en tendens att bete sig precis sådär. Det händer mig dagligen, säger jag till den unge mannen.
Varför beter dom sig så, damerna? Och ibland gubbarna?
Dom kanske har vaknat på fel sida eller så kanske dom tror att det är den allsmäktige skäggiga gubben där uppe i himlen som ska kolla deras färdbevis.
Nästa gång borde jag kanske testa en ny replik när det inträffar:
- Nej, alltså.. det där funkar inte. Jag har själv testat en massa gånger, men han öppnar aldrig!
- Jamen öppna grinden då, säger damen som är i 40-50årsåldern och visar upp en tom plastficka.
- Du får visa ditt färdbevis först. Den där plastfickan är tom.
- Ser du dåligt? Öppna nu då!
Nu lägger en annan trafikant i sig i diskussionen, en ung man.
- Men du ser ju själv att det inte finns något kort där. Sluta vara så ohövlig och visa henne kortet nu, säger han till damen.
- Ni är då jävlar ... damen muttrar något.
Hon lämnar in plastfickan till mig. Färdbeviset finns i den fickan som hon dolt när hon vinklade den ena delen av kortet upp mot taket.
- Och hur tror du att hon skulle kunna sett kortet när du visade det upp mot taket sådär? Säger den unge mannen.
- Fan i helvete, är du nöjd nu ditt jävla blindstyre? Säger damen och går genom grinden.
- Det ska fan vara skottpengar på såna som dig! Skriker han argt efter damen.
- Det är lugnt, endel damer över 40 har en tendens att bete sig precis sådär. Det händer mig dagligen, säger jag till den unge mannen.
Varför beter dom sig så, damerna? Och ibland gubbarna?
Dom kanske har vaknat på fel sida eller så kanske dom tror att det är den allsmäktige skäggiga gubben där uppe i himlen som ska kolla deras färdbevis.
Nästa gång borde jag kanske testa en ny replik när det inträffar:
- Nej, alltså.. det där funkar inte. Jag har själv testat en massa gånger, men han öppnar aldrig!
30 augusti 2005
Skönt & fint
Här sitter jag i luckan i Fridhemsplan och tokstämplar. Jäkla öken!
Jag vill ju sitta och plugga spanska ostört i Johannelund.
I Johannelund växer det nästan spindelnät för luckan. Där är det precis så som jag vill ha det. I princip folktomt.
I Johannelund kan ingen höra dig skrika, brukar jag säga ibland. Så sant som det är sagt, det finns bara någon enstaka skogsmus och jannelångbenspindel som hör, men dom bryr sig troligtvis inte nämnvärt. Dom donar med sitt.
Men nu sitter jag i Fridhemsplan.
- Vill du att jag ska ta över, jag är ju ändå reserv? Säger min kollega som sitter bredvid mig och babblar.
- Är du frisk? Säger jag.
- Jo, jag tycker att det är kul här! Säger han.
My lucky day! Vi byter plats. Han sätter sig och tokstämplar medan jag sitter bredvid och säger viktiga grejer på spanska så som "jag är den längsta tonårsbruden i världen" och "tunnelbanekonsten är fantastisk här". Då är det han som undrar om jag är frisk.
- Varsågod min fina dam! Säger han till en skapligt snygg brud.
- Varsågoood min sköna dam! Säger han till nästa brud, som inte är lika snygg.
Jag frågar honom om han verkligen tyckte att hon var så skön, med tanke på utseendet.
- Till snygga tjejer säger jag "fina dam" och till såna tjejer som inte ser så bra ut säger jag "sköna dam", för då blir dom så glada och då får dom ett bra självförtroende.
Vilken snällis han är, tänker jag.
Då kommer ju följdfrågan, vad ska jag säga till killarna?
- Varsågod min läckerbit, grrrr! Till dom riktigt snygga.
- Varsågod du är fin du med när jag kisar! Till dom som är mindre snygga.
Eller vad?
Jag vill ju sitta och plugga spanska ostört i Johannelund.
I Johannelund växer det nästan spindelnät för luckan. Där är det precis så som jag vill ha det. I princip folktomt.
I Johannelund kan ingen höra dig skrika, brukar jag säga ibland. Så sant som det är sagt, det finns bara någon enstaka skogsmus och jannelångbenspindel som hör, men dom bryr sig troligtvis inte nämnvärt. Dom donar med sitt.
Men nu sitter jag i Fridhemsplan.
- Vill du att jag ska ta över, jag är ju ändå reserv? Säger min kollega som sitter bredvid mig och babblar.
- Är du frisk? Säger jag.
- Jo, jag tycker att det är kul här! Säger han.
My lucky day! Vi byter plats. Han sätter sig och tokstämplar medan jag sitter bredvid och säger viktiga grejer på spanska så som "jag är den längsta tonårsbruden i världen" och "tunnelbanekonsten är fantastisk här". Då är det han som undrar om jag är frisk.
- Varsågod min fina dam! Säger han till en skapligt snygg brud.
- Varsågoood min sköna dam! Säger han till nästa brud, som inte är lika snygg.
Jag frågar honom om han verkligen tyckte att hon var så skön, med tanke på utseendet.
- Till snygga tjejer säger jag "fina dam" och till såna tjejer som inte ser så bra ut säger jag "sköna dam", för då blir dom så glada och då får dom ett bra självförtroende.
Vilken snällis han är, tänker jag.
Då kommer ju följdfrågan, vad ska jag säga till killarna?
- Varsågod min läckerbit, grrrr! Till dom riktigt snygga.
- Varsågod du är fin du med när jag kisar! Till dom som är mindre snygga.
Eller vad?
26 augusti 2005
Den jävla STRAIGHTA!
Jag sitter i Alvik en kväll och smyglyssnar på ett flatpar som argumenterar.
Det där går nog åt fanders snart, tänker jag.
Mycket riktigt, strax efter höjer dom rösterna och gör slut med varandra. Den ena av tjejerna drar därifrån medan den andra trampar omkring i vänthallen och ser väldigt upprörd ut.
Hon är som Emil den där. Snart blir det nåt hyss, tänker jag.
En tjej kommer in. Flatan ger sig genast på tjejen. Nu ska hon ragga upp en ny tjej. Tjejen lyssnar på musik i hörlurarna så hon fattar först inte vad som är på gång. När hon väl tagit av sig dem och hon klart och tydligt tackat nej till erbjudandet går hon mot spärrlinjen med flatan hängandes på henne.
Nu är flatan ännu upprördare, hon skriker:
- Vaddå, är du en såndär jävla STRAIGHT, eller!?
Tjejen tar sig igenom spärrlinjen och tar rulltrappan upp mot perrongen.
Flatan hänger efter gastandes.
- Fy faan för alla jävla STRAIGHTA! Är du en jävla STRAIGHT?!
Det var det sista jag hörde innan de två turturduvorna försvann ut till perrongen.
Det där var då en annorlunda raggningsteknik, tänker jag. Jag kanske ska prova den när jag är ute på galej nästa gång. Right!
Det där går nog åt fanders snart, tänker jag.
Mycket riktigt, strax efter höjer dom rösterna och gör slut med varandra. Den ena av tjejerna drar därifrån medan den andra trampar omkring i vänthallen och ser väldigt upprörd ut.
Hon är som Emil den där. Snart blir det nåt hyss, tänker jag.
En tjej kommer in. Flatan ger sig genast på tjejen. Nu ska hon ragga upp en ny tjej. Tjejen lyssnar på musik i hörlurarna så hon fattar först inte vad som är på gång. När hon väl tagit av sig dem och hon klart och tydligt tackat nej till erbjudandet går hon mot spärrlinjen med flatan hängandes på henne.
Nu är flatan ännu upprördare, hon skriker:
- Vaddå, är du en såndär jävla STRAIGHT, eller!?
Tjejen tar sig igenom spärrlinjen och tar rulltrappan upp mot perrongen.
Flatan hänger efter gastandes.
- Fy faan för alla jävla STRAIGHTA! Är du en jävla STRAIGHT?!
Det var det sista jag hörde innan de två turturduvorna försvann ut till perrongen.
Det där var då en annorlunda raggningsteknik, tänker jag. Jag kanske ska prova den när jag är ute på galej nästa gång. Right!
25 augusti 2005
Profeterna & Den Stora Boomen
Jag sitter som reserv och pluggar. En kollega kommer och pratar med mig.
Han: -Det där är inte bra, vad ska det vara bra för?
Jag: -Men det är ju intressant! Jag är nyfiken.
Han: -Somliga säger att vi kommer från aporna men det gör vi inte.
Jag: -Hur kan du vara så säker på det?
Han: -Men det står ju i boken. Först kom Adam och Eva, sen kom alla profeterna!
Jag: -Fast den där boken, hur ska vi kunna veta att det är så som det är skrivet, vi var ju inte där då?
Han: -Så är det. Det kom en BOOOM! Sen ja .. *han rycker på axlarna* .. var vi här.
Jag: -Men låter det inte troligare att det började med ett enkelt liv, som exempelvis encelliga organismer, som sedan utvecklades och blev flercelliga och slutligen står vi nu här?
Han: -Haha! Så om jag skulle simma i vattnet hela mitt liv så skulle mitt barn få simfötter??!
Jag: -Det tror jag inte, evolutionen tar en lång tid. Det tar många många generationer för sådana förändringar att ske.
Han: -Nej du, du har helt fel. Enligt boken är det inte så. Profeterna är störst och så är det inte.
Vad säger man?
Visst är det helt OK att alla har sina synsätt. Det berikar. Är det dock inte ett tecken på sundhet att ifrågasätta saker och inte bara ta gamla skrivna texter för givet?
Jaja. Spela roll,spela boll. I slutändan kanske det visar sig att han har helt rätt.
Det skulle ju faktiskt vara rätt kul. Häftigt på något vis om Adam och Eva verkligen kom först och sedan kom alla profeterna. Hur asroligt som helst!
Tänk dig hur det skulle ha sett ut.
Respect!
Han: -Det där är inte bra, vad ska det vara bra för?
Jag: -Men det är ju intressant! Jag är nyfiken.
Han: -Somliga säger att vi kommer från aporna men det gör vi inte.
Jag: -Hur kan du vara så säker på det?
Han: -Men det står ju i boken. Först kom Adam och Eva, sen kom alla profeterna!
Jag: -Fast den där boken, hur ska vi kunna veta att det är så som det är skrivet, vi var ju inte där då?
Han: -Så är det. Det kom en BOOOM! Sen ja .. *han rycker på axlarna* .. var vi här.
Jag: -Men låter det inte troligare att det började med ett enkelt liv, som exempelvis encelliga organismer, som sedan utvecklades och blev flercelliga och slutligen står vi nu här?
Han: -Haha! Så om jag skulle simma i vattnet hela mitt liv så skulle mitt barn få simfötter??!
Jag: -Det tror jag inte, evolutionen tar en lång tid. Det tar många många generationer för sådana förändringar att ske.
Han: -Nej du, du har helt fel. Enligt boken är det inte så. Profeterna är störst och så är det inte.
Vad säger man?
Visst är det helt OK att alla har sina synsätt. Det berikar. Är det dock inte ett tecken på sundhet att ifrågasätta saker och inte bara ta gamla skrivna texter för givet?
Jaja. Spela roll,spela boll. I slutändan kanske det visar sig att han har helt rätt.
Det skulle ju faktiskt vara rätt kul. Häftigt på något vis om Adam och Eva verkligen kom först och sedan kom alla profeterna. Hur asroligt som helst!
Tänk dig hur det skulle ha sett ut.
Respect!
23 augusti 2005
Nytta & Nöje
Här sitter jag i det lilla huset på prärien och är reserv.
Diskuterandes, spelandes schack, läsandes och sovandes är vi alla här och Väntar. Väntar på att telefonen ska ringa och exempelvis ge någon av oss dödsstöten att "du ska till T-centralen norra, spärr 1, 13:00-17:30".
Just nu sitter jag här och pluggar spanska dock.
- Skaffa dej en spansktalande pojkvän så lär du dig snabbare, säger nån.
Jag tänker på det en stund. Tjaaa, varför inte? Att förena nytta med nöje är gärna något jag gör då jag av naturen är väldigt praktisk till läggningen.
Men då kommer givetvis följdfrågan, hur ska min presentation på Spray Date se ut då?
"Schyst brud söker en spansktalande typ som talar tydligt och långsamt. Grammatiska fel undanbedes. Spanskalärare har förtur. OBS! Projektanställning."
Nånting sånt kanske???
Diskuterandes, spelandes schack, läsandes och sovandes är vi alla här och Väntar. Väntar på att telefonen ska ringa och exempelvis ge någon av oss dödsstöten att "du ska till T-centralen norra, spärr 1, 13:00-17:30".
Just nu sitter jag här och pluggar spanska dock.
- Skaffa dej en spansktalande pojkvän så lär du dig snabbare, säger nån.
Jag tänker på det en stund. Tjaaa, varför inte? Att förena nytta med nöje är gärna något jag gör då jag av naturen är väldigt praktisk till läggningen.
Men då kommer givetvis följdfrågan, hur ska min presentation på Spray Date se ut då?
"Schyst brud söker en spansktalande typ som talar tydligt och långsamt. Grammatiska fel undanbedes. Spanskalärare har förtur. OBS! Projektanställning."
Nånting sånt kanske???
20 augusti 2005
En bit kaka, eller?
När jag kommer till stationen tidigt på morgonen så sitter det ett snyggt gäng precis utanför stationen.
En av dem öppnar just en öl som svämmar över och resluterar i ett par blöta byxor. Men vad gör väl det, festen forstätter. Skål!
Trekvart senare kommer en av snyggingarna in på stationen. Nu ska det åkas. Han nickar trevligt åt mig och plockar fram sitt kort och drar det så fint i pinnspärrens kortläsare medan han samtidigt i smyg sparkar fram sitt ena ben under spärren för att fotocellslinjen ska brytas och spärren därmed öppnas.
Roat noterar jag att, neeeej den här varianten har jag då inte sett förr!
Han försöker alltså att dölja att kortet är ogiltigt genom att bryta fotocellslinjen med foten och sen gå in. Avancerat.
Jag blir imponerad av hans engagemang, varför inte bara göra som dom vanliga fulplankarna, fram med benet bara och sen dra i spärrpinnen och gå in?
Nej, han har finess den där killen, tänker jag.
Han försöker och försöker. Han blir mer och mer frustrerad. Till slut tittar han på mig och gestikulerar vilt som att "nej vad konstigt att kortet inte funkar!". Sedan rycker han på axlarna och går suckandes ut igen.
En kvart senare kommer hans polare in. Dom skiter blankt i det där med finess. Fram med benet, bryt fotocellslinjen, dra i pinnen och gå in. Over and out.
Se där! En bit kaka.
Hur var det där ordspråket nu igen..?
Schysta killar kommer till himmelen,
de andra kommer hur långt som helst.
Han var nog riktigt schyst den där första snubben.
En av dem öppnar just en öl som svämmar över och resluterar i ett par blöta byxor. Men vad gör väl det, festen forstätter. Skål!
Trekvart senare kommer en av snyggingarna in på stationen. Nu ska det åkas. Han nickar trevligt åt mig och plockar fram sitt kort och drar det så fint i pinnspärrens kortläsare medan han samtidigt i smyg sparkar fram sitt ena ben under spärren för att fotocellslinjen ska brytas och spärren därmed öppnas.
Roat noterar jag att, neeeej den här varianten har jag då inte sett förr!
Han försöker alltså att dölja att kortet är ogiltigt genom att bryta fotocellslinjen med foten och sen gå in. Avancerat.
Jag blir imponerad av hans engagemang, varför inte bara göra som dom vanliga fulplankarna, fram med benet bara och sen dra i spärrpinnen och gå in?
Nej, han har finess den där killen, tänker jag.
Han försöker och försöker. Han blir mer och mer frustrerad. Till slut tittar han på mig och gestikulerar vilt som att "nej vad konstigt att kortet inte funkar!". Sedan rycker han på axlarna och går suckandes ut igen.
En kvart senare kommer hans polare in. Dom skiter blankt i det där med finess. Fram med benet, bryt fotocellslinjen, dra i pinnen och gå in. Over and out.
Se där! En bit kaka.
Hur var det där ordspråket nu igen..?
Schysta killar kommer till himmelen,
de andra kommer hur långt som helst.
Han var nog riktigt schyst den där första snubben.
19 augusti 2005
Världens Enklaste Kassaapparat.
När man börjar som lucknucka blir man utrustad med en sedelbörs av läder samt en liten flarnig mynthållare som stup i kvarten blir full.
Mynthållaren kör man bara med ett tag, tills man inte pallar se röken av den längre.
När jag började som lucknucka och tog emot dessa gåvor, trodde jag först att det fanns en dold kamera någonstans och att en lustig gubbe snart skulle hoppa fram och säga att jag blivit lurad, men så skedde inte.
Van kassörska som jag var, var jag van vid stora kassaapprater som säger "kling!" eller "krrrr!", om dom är något trögare, när man öppnar dom.
Men där stod jag förvånad med en enkel läderbörs för sedlar och världens, troligen, minsta mynthållare.
Efter ett nyp i armen insåg jag att, jo.. det här är min nya kassaapparat. Kling!
Nuförtiden kör jag med läderbörsen, en liten låda för mynten samt en Lancome-neccessär för alla remsor och sånt.
Det är ibland lite smått lustigt när man löser av andra spärrisar, när man ser hur de har löst kassagrejen.
Någon har en liten kista som ser ut som en hemlig skattkista där allt ligger i.
En annan har en svart strikt mindre attacheväska där allt är prydligt samlat på plats.
Ytterligare en annan, har varit mer uppfinnarjocke och byggt sej sin egen kassagrjeslåda med foton på barnen och ett klistermärke där det står nåt roligt på.
Såna där fiskelådor är nog dock vanligast.
"En liten fiskedragslåda är bra, en sån kan du köpa billigt på Clas Ohlsson", sade min chef till mig när jag förvånat tog emot sedelbörsen och mynthållaren.
Ibland funderar jag på om jag ska bli en såndär uppfinnarjocke och göra värsta grejen som blir som en spärrisarnas Rolls Royce.. men .. ORKA! Neccesären matchar faktiskt fint med myntburken, så det duger gott.
Mynthållaren kör man bara med ett tag, tills man inte pallar se röken av den längre.
När jag började som lucknucka och tog emot dessa gåvor, trodde jag först att det fanns en dold kamera någonstans och att en lustig gubbe snart skulle hoppa fram och säga att jag blivit lurad, men så skedde inte.
Van kassörska som jag var, var jag van vid stora kassaapprater som säger "kling!" eller "krrrr!", om dom är något trögare, när man öppnar dom.
Men där stod jag förvånad med en enkel läderbörs för sedlar och världens, troligen, minsta mynthållare.
Efter ett nyp i armen insåg jag att, jo.. det här är min nya kassaapparat. Kling!
Nuförtiden kör jag med läderbörsen, en liten låda för mynten samt en Lancome-neccessär för alla remsor och sånt.
Det är ibland lite smått lustigt när man löser av andra spärrisar, när man ser hur de har löst kassagrejen.
Någon har en liten kista som ser ut som en hemlig skattkista där allt ligger i.
En annan har en svart strikt mindre attacheväska där allt är prydligt samlat på plats.
Ytterligare en annan, har varit mer uppfinnarjocke och byggt sej sin egen kassagrjeslåda med foton på barnen och ett klistermärke där det står nåt roligt på.
Såna där fiskelådor är nog dock vanligast.
"En liten fiskedragslåda är bra, en sån kan du köpa billigt på Clas Ohlsson", sade min chef till mig när jag förvånat tog emot sedelbörsen och mynthållaren.
Ibland funderar jag på om jag ska bli en såndär uppfinnarjocke och göra värsta grejen som blir som en spärrisarnas Rolls Royce.. men .. ORKA! Neccesären matchar faktiskt fint med myntburken, så det duger gott.
18 augusti 2005
Sesam öppna dej
Den gamla damen står där vid grinden och gapar. Hon vill ut.
Grinden står på grönblink, så med en liten putt är hon ute i friheten igen.
- Jamen öppna nu då! Säger hon.
- Jomen, den _är_ öppen. Tryck lite på grinden bara så öppnas den ska du se, säger jag.
Damen blänger på mig och gör ... inget.
- Jamen jag ska ut nu! Jag behöver inte stanna här! Säger hon, nu upprörd.
Nu tar hon upp sitt färdbevis och visar mig det.
Jag blir något överraskad (men inte förvånad, jag har sett det mesta) när hon visar sitt giltiga färdbevis.
- Jag behöver inte stanna här nu! Säger hon surt och går ut genom en spärr istället.
Ibland får jag lust att säga "men hörrö duuu, prova säg sesam öppna dej så funkar det nog", men jag bara lägger på ett litet extra leende istället och tänker att jag säger så. Det blir rätt kul det med.
Grinden står på grönblink, så med en liten putt är hon ute i friheten igen.
- Jamen öppna nu då! Säger hon.
- Jomen, den _är_ öppen. Tryck lite på grinden bara så öppnas den ska du se, säger jag.
Damen blänger på mig och gör ... inget.
- Jamen jag ska ut nu! Jag behöver inte stanna här! Säger hon, nu upprörd.
Nu tar hon upp sitt färdbevis och visar mig det.
Jag blir något överraskad (men inte förvånad, jag har sett det mesta) när hon visar sitt giltiga färdbevis.
- Jag behöver inte stanna här nu! Säger hon surt och går ut genom en spärr istället.
Ibland får jag lust att säga "men hörrö duuu, prova säg sesam öppna dej så funkar det nog", men jag bara lägger på ett litet extra leende istället och tänker att jag säger så. Det blir rätt kul det med.
17 augusti 2005
Jag, en kuksugare
Där sitter jag i total harmoni en kväll.
Det finns inte en kotte någonstans så jag skulle kunna sitta där i kuren och pilla mej i näsan eller gå ut i vänthallen och spela bowling med en apelsin och några pantflarrer.
Just i detta tillfälle har jag dock valt att läsa en god bok. En såndär bok som är lite lagom djup och som gör att jag kommer fram till att livet är sanslöst okej och då blir jag tvungen att sitta där och bara le åt alltet.
-SLICKA FITTA, SUGA KUK, SLICKA FITTA, SUGA KUK, SLICKA FITTA, SUGA KUUUUK!
Friden blev något rubbad där. Än kan jag inte se vem det är, men jag hör allt för väl vem det är.
Det är fylle-Lena, hon med det sanslöst fina ordförrådet.
- SLICKA FITTA, SUGA KUUUUUK!
Nu kan jag se henne. Hon kommer lallandes och gastandes från hässelbytåget. Det är alltid lika intressant att höra vad hon har att säga till en. Jag sitter där nyfiken och låtsas läsa när hon går förbi mig.
- DU DIN JÄVLA KUKSUGARE! Säger hon till mig och lallar vidare.
Hon är för rar, tänker jag.
I fjärran kan jag fortfarande höra henne gasta "SLICKA FITTA, SUGA KUUUUK!".
Det finns inte en kotte någonstans så jag skulle kunna sitta där i kuren och pilla mej i näsan eller gå ut i vänthallen och spela bowling med en apelsin och några pantflarrer.
Just i detta tillfälle har jag dock valt att läsa en god bok. En såndär bok som är lite lagom djup och som gör att jag kommer fram till att livet är sanslöst okej och då blir jag tvungen att sitta där och bara le åt alltet.
-SLICKA FITTA, SUGA KUK, SLICKA FITTA, SUGA KUK, SLICKA FITTA, SUGA KUUUUK!
Friden blev något rubbad där. Än kan jag inte se vem det är, men jag hör allt för väl vem det är.
Det är fylle-Lena, hon med det sanslöst fina ordförrådet.
- SLICKA FITTA, SUGA KUUUUUK!
Nu kan jag se henne. Hon kommer lallandes och gastandes från hässelbytåget. Det är alltid lika intressant att höra vad hon har att säga till en. Jag sitter där nyfiken och låtsas läsa när hon går förbi mig.
- DU DIN JÄVLA KUKSUGARE! Säger hon till mig och lallar vidare.
Hon är för rar, tänker jag.
I fjärran kan jag fortfarande höra henne gasta "SLICKA FITTA, SUGA KUUUUK!".
16 augusti 2005
Fika
En av de viktigare grejerna för gemene spärris är fikat.
Där sitter man och rör om i kaffekoppen och fixar och grejar så att drycken skall bli helt och hållet perfekt. Man har ju (i alla fall ofta) all tid i världen.
Vissa har med sig sin egen kaffebryggare. Andra har med sig exklusivt specialimporterat kaffe. Någon nöjer sig med att ha i irish cream-extrakt i det vanliga kaffet som erbjuds gratis på bygget. Varianterna är många.
Själv har jag alltid med mig ett urval av minst fem teer, för att kunna passa in på varje tänkbart smakbehov som kan uppstå under dagens lopp.
Vidare har jag med mig en egen kopp, då kopparna som erbjuds i spärren ofta ser ut att kunna krypa iväg själva, eller i alla fall beläggningen som är inne i kopparna.
Något litet att knapra på sådär efter maten någongång när man ändå sitter där och jäser är också fint till fikat.
Vissa dagar känns det faktiskt till och med som om hela dagen på jobbet har varit en enda lång fika. Man sitter där inne i sin egna lilla bubbla och tittar ut på all stress...
.. och tar en fika.
Där sitter man och rör om i kaffekoppen och fixar och grejar så att drycken skall bli helt och hållet perfekt. Man har ju (i alla fall ofta) all tid i världen.
Vissa har med sig sin egen kaffebryggare. Andra har med sig exklusivt specialimporterat kaffe. Någon nöjer sig med att ha i irish cream-extrakt i det vanliga kaffet som erbjuds gratis på bygget. Varianterna är många.
Själv har jag alltid med mig ett urval av minst fem teer, för att kunna passa in på varje tänkbart smakbehov som kan uppstå under dagens lopp.
Vidare har jag med mig en egen kopp, då kopparna som erbjuds i spärren ofta ser ut att kunna krypa iväg själva, eller i alla fall beläggningen som är inne i kopparna.
Något litet att knapra på sådär efter maten någongång när man ändå sitter där och jäser är också fint till fikat.
Vissa dagar känns det faktiskt till och med som om hela dagen på jobbet har varit en enda lång fika. Man sitter där inne i sin egna lilla bubbla och tittar ut på all stress...
.. och tar en fika.
15 augusti 2005
Skrattar bäst som skrattar sist
- Du va, du får öppna spärren här nu snabbt jag har kortet i fickan, säger gubben.
*DOINK!*
- VA FAAAN..?! Ja har det i _fickan_ säger ja ju, öppna spärren nu för fan! Skriker han nu.
*DOINK!*
- Du får göra precis som alla andra. Antingen drar du ditt kort i skåran där eller så ger du det till mig, säger jag.
- Om jag tappar mitt kort nu så är det _ditt_ fel och det kommer bli _du_ som får betala för det! Säger han förmanande.
- Eh??? *skaka på huvudet*
När han till slut tagit sig igenom spärrlinjen och är på väg upp för rulltrappan vänder han sig om och skriker.
- ... Och du! Hahaaaa! Det blir _du_ som får betala för det!
Då stänger jag av rulltrappan så gubben får gå upp.
Hahaaaa!
*DOINK!*
- VA FAAAN..?! Ja har det i _fickan_ säger ja ju, öppna spärren nu för fan! Skriker han nu.
*DOINK!*
- Du får göra precis som alla andra. Antingen drar du ditt kort i skåran där eller så ger du det till mig, säger jag.
- Om jag tappar mitt kort nu så är det _ditt_ fel och det kommer bli _du_ som får betala för det! Säger han förmanande.
- Eh??? *skaka på huvudet*
När han till slut tagit sig igenom spärrlinjen och är på väg upp för rulltrappan vänder han sig om och skriker.
- ... Och du! Hahaaaa! Det blir _du_ som får betala för det!
Då stänger jag av rulltrappan så gubben får gå upp.
Hahaaaa!
14 augusti 2005
Till orienten för några tior
- Du är utlånad till Husby. Du ska vara där 09:30 till 10:55, säger min personalledare.
- Husby? Okej.
Ibland får jag vara reserv och då kan jag åka på att få arbeta var som helst i hela tunnelbanenätet.
När jag kom till Husby var det som att komma till utlandet. På torgets café satt en massa män av utländskt ursprung och pratade på uteserveringen. Otroligt att det är fullsatt redan vid den här tiden på morgonen tänkte jag.
*krasch bank!*
En dam med barnvagn kör rakt in i grinden och pratar på ... arabiska(?).
- Jag vill se ditt färdbevis tack, säger jag.
Damen kör in i grinden igen och fortsätter prata .. arabiska(?).
- Färdbeviset tack, remsan, betala, kuponger. Jag försöker förtydliga genom att visa stämpeln också.
Medan damen fortsätter att försöka forsera grinden kommer en annan dam av utländskt ursprung.
Hon har en remsa och visar upp två fingrar.
- Två kuponger? Frågar jag.
Hon håller upp sina två fingrar fortfarande.
Jag stämplar två kuponger och öppnar grinden, för hon har också barnvagn.
Båda damerna går igenom.
1½ timme senare kan jag konstatera att väldigt få kunnat pratat svenska.
"Husby - Ett billigare alternativ till orienten"
- Husby? Okej.
Ibland får jag vara reserv och då kan jag åka på att få arbeta var som helst i hela tunnelbanenätet.
När jag kom till Husby var det som att komma till utlandet. På torgets café satt en massa män av utländskt ursprung och pratade på uteserveringen. Otroligt att det är fullsatt redan vid den här tiden på morgonen tänkte jag.
*krasch bank!*
En dam med barnvagn kör rakt in i grinden och pratar på ... arabiska(?).
- Jag vill se ditt färdbevis tack, säger jag.
Damen kör in i grinden igen och fortsätter prata .. arabiska(?).
- Färdbeviset tack, remsan, betala, kuponger. Jag försöker förtydliga genom att visa stämpeln också.
Medan damen fortsätter att försöka forsera grinden kommer en annan dam av utländskt ursprung.
Hon har en remsa och visar upp två fingrar.
- Två kuponger? Frågar jag.
Hon håller upp sina två fingrar fortfarande.
Jag stämplar två kuponger och öppnar grinden, för hon har också barnvagn.
Båda damerna går igenom.
1½ timme senare kan jag konstatera att väldigt få kunnat pratat svenska.
"Husby - Ett billigare alternativ till orienten"
Platt fall
*hopp hopp*
*hopp*
*hopp hopp hopp*
Där sitter jag och tittar på när det är dags för ungdomarna att åka hem från skolan.
Ibland blir det som en slags tävling i vem som gör det mest stilfulla hoppet fast flertalet bara hoppar för att hoppa för att dom inte pallar ta upp sina kort.
När jag någongång bemödar mig med att säga till dom att "snälla dra era kort istället", får jag till svar något som "ååååååh .... ORKA!". *hopp hopp hopp hopp*
Ibland är det någon som hoppar och faller platt ned på stengolvet.
"Shiiiit, det där måste ha gjort ont!" tänker jag.
- Hallåååå!? Hur gick det?! Ropar jag.
Men det är aldrig någon som svarar, dom springer haltandes och uppskrapade därifrån som rakter. Inte så hög coolhetsfaktor på sådana hopp kanske.
Nåja, sen återgår allt snabbt till det normala igen.
*hopp hopp hopp*
*hopp*
*hopp hopp hopp*
Där sitter jag och tittar på när det är dags för ungdomarna att åka hem från skolan.
Ibland blir det som en slags tävling i vem som gör det mest stilfulla hoppet fast flertalet bara hoppar för att hoppa för att dom inte pallar ta upp sina kort.
När jag någongång bemödar mig med att säga till dom att "snälla dra era kort istället", får jag till svar något som "ååååååh .... ORKA!". *hopp hopp hopp hopp*
Ibland är det någon som hoppar och faller platt ned på stengolvet.
"Shiiiit, det där måste ha gjort ont!" tänker jag.
- Hallåååå!? Hur gick det?! Ropar jag.
Men det är aldrig någon som svarar, dom springer haltandes och uppskrapade därifrån som rakter. Inte så hög coolhetsfaktor på sådana hopp kanske.
Nåja, sen återgår allt snabbt till det normala igen.
*hopp hopp hopp*
13 augusti 2005
Nataaasjaaaaa
- Natasja, Natasja, Natasja... ooooooooooooh...
- Nej, tyvärr jag heter inte Natasja. Vart ska du åka?
- ...Natasja, Natasja... mmmmmmmmmm...
Killen står och slickar på luckfönstret medan han kvidandes upprepar sin älskades namn. Saken är den att han verkar inte fatta ett enda ord svenska. Han pratar bara ryska. Och då blir summan av den hela situationen att den blir som grekiska för mej.
- Njet Natasja, njet Natasja!!! Säger jag bestämt och gestikulerar att han ska dra.
- Nataaaaaaaasjaaaaa...
Killen tittar trånandes på mej medan han hånglar upp glasrutan.
Nu har jag fått nog. Nu ringer jag SAM och ber dom skicka hit ordningsvakter.
- Hej. Johannelund här. Jag har en full ryss som står här och slickar på luckan och han vägrar att ge sej av. Han har varit här en kvart nu. Jag står inte ut med honom längre.
- Okej, vi skickar en bil.
Jag betraktar slickandet och kvidandet i några minuter till, sen stänger jag luckan och går och sätter mig i rummet bakom.
En kvart senare går jag in i spärren igen. Han är borta.
- Nataaaasjaaaa...
Vilken luring, han hade väntat på mig en bit ifrån.
Jag stänger luckan igen och går tillbaka till rummet där bakom. Tio minuter senare tittar jag ut igen.
Då kommer ordningsvakterna. En halvtimme efter att jag ringt. Snabbare än blixten.
Ryssen är borta.
Han står nog och putsar nån annans ruta nu. Oh well.
- Nej, tyvärr jag heter inte Natasja. Vart ska du åka?
- ...Natasja, Natasja... mmmmmmmmmm...
Killen står och slickar på luckfönstret medan han kvidandes upprepar sin älskades namn. Saken är den att han verkar inte fatta ett enda ord svenska. Han pratar bara ryska. Och då blir summan av den hela situationen att den blir som grekiska för mej.
- Njet Natasja, njet Natasja!!! Säger jag bestämt och gestikulerar att han ska dra.
- Nataaaaaaaasjaaaaa...
Killen tittar trånandes på mej medan han hånglar upp glasrutan.
Nu har jag fått nog. Nu ringer jag SAM och ber dom skicka hit ordningsvakter.
- Hej. Johannelund här. Jag har en full ryss som står här och slickar på luckan och han vägrar att ge sej av. Han har varit här en kvart nu. Jag står inte ut med honom längre.
- Okej, vi skickar en bil.
Jag betraktar slickandet och kvidandet i några minuter till, sen stänger jag luckan och går och sätter mig i rummet bakom.
En kvart senare går jag in i spärren igen. Han är borta.
- Nataaaasjaaaa...
Vilken luring, han hade väntat på mig en bit ifrån.
Jag stänger luckan igen och går tillbaka till rummet där bakom. Tio minuter senare tittar jag ut igen.
Då kommer ordningsvakterna. En halvtimme efter att jag ringt. Snabbare än blixten.
Ryssen är borta.
Han står nog och putsar nån annans ruta nu. Oh well.
Bajsmannen
- Jag vill bara säga dej, bajsmannen har hängt här mycket idag.
- Bajsmannen?
Gröngöling som jag är i lucknuckebranschen fattar jag inkentinken om vad min spärrexpeditörskollega pratar om.
- Vet du inte vem bajsmannen är?
- Neeej..?
- Okej, du märker när han kommer. Hejdå.
Där satt jag i luckan vid Fridhemsplan och stämplade tills ...
- En femtiofemkronorsremsa till St Eriksplan.
Jag blev överväldigad av skitdoften. Bajsmannen. The Man.
Doften väller in genom luckan och jag sitter där och försöker klara mej igenom
hela proceduren på ett enda andetag. Håll andan, håll andan, håll andan för fan!
- Femtiofem kronor tack. *desperat efter luft*
Jämna pengar. Jag tar ett pyttelitet tag i femtiolappen uppe i ena hörnet och lägger den åt sidan, stämplar remsan och släpper förbi honom.
PUST!
... Men ...
Femtiolappen som nu ligger bredvid mig stinker och jag står inte ut med doften.
Den luktar förruttnelse & död.
- Ja schkaa till Rischne bruden! Vad göör en schötnosch schooom duuuu hääääär, va?!
- Fyrtiofem kronor tack. *ignorerar resten*
Fyllot slänger fram en hundring. My lucky day! Jag ger honom femtiolappen och en
femma. När jag släpper igenom honom drar jag en lättnadens suck och tar ett djuupt andetag.
Så var min första dejt med bajsmannen.
- Bajsmannen?
Gröngöling som jag är i lucknuckebranschen fattar jag inkentinken om vad min spärrexpeditörskollega pratar om.
- Vet du inte vem bajsmannen är?
- Neeej..?
- Okej, du märker när han kommer. Hejdå.
Där satt jag i luckan vid Fridhemsplan och stämplade tills ...
- En femtiofemkronorsremsa till St Eriksplan.
Jag blev överväldigad av skitdoften. Bajsmannen. The Man.
Doften väller in genom luckan och jag sitter där och försöker klara mej igenom
hela proceduren på ett enda andetag. Håll andan, håll andan, håll andan för fan!
- Femtiofem kronor tack. *desperat efter luft*
Jämna pengar. Jag tar ett pyttelitet tag i femtiolappen uppe i ena hörnet och lägger den åt sidan, stämplar remsan och släpper förbi honom.
PUST!
... Men ...
Femtiolappen som nu ligger bredvid mig stinker och jag står inte ut med doften.
Den luktar förruttnelse & död.
- Ja schkaa till Rischne bruden! Vad göör en schötnosch schooom duuuu hääääär, va?!
- Fyrtiofem kronor tack. *ignorerar resten*
Fyllot slänger fram en hundring. My lucky day! Jag ger honom femtiolappen och en
femma. När jag släpper igenom honom drar jag en lättnadens suck och tar ett djuupt andetag.
Så var min första dejt med bajsmannen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
