Gud hör nog bön ändå

Jag äter mina medhavda frukostmackor och dricker varm fikamaskinschoklad.
Jag är reserv igen och sitter följdaktligen i det lilla huset på prärien och väntar på jobb. Jag försöker ihärdigt att övertala dom eventuella högre makterna i skyarna att jag inte ska ha nåt. Basta. Och om jag ska ha nåt så ska det vara något soft. Punkt.

- Godmorgon lilla blomman, vill du ha kaffe blomman? Säger min arbetskompis, som jag misstänker försöker få mig på fall för att han sedan ska kunna ta med mig till sitt hemland för att där sälja mig för ett tjog kameler.
- Nej tack, det är bra tack, säger jag.
- När ska du följa med mig till Egypten blomman? Säger han.
Nu blir jag helt säker på min sak, han är en kamelhandlare.
- Nä, jag ska nog dit med en kompis i vinter, säger jag.
- Det är farligt lilla blomman, du måste åka med mig lilla blomman!
Hmmm... right, tänker jag och ser kamelmarknaden för mitt inre öga.

Nån annan snubbe passerar rummet och kamelhandlaren säger nåt till honom och sen avslutar han med:
- See you again yesterday!
- Uh? Säger jag.
- Jag bara skämtade, säger han.
- Jaha, säger jag.

Sen ringer personalledaren och frågar hur det är med mig och jag säger att det beror på. Om han har nåt jobbigt jobb på G är det inge bra alls.
- Aaaa.. näää.. skulle bara kolla hur det var. Ringer dig sen. Hejdå!

På bordet ligger dagens Stockholm city-tidning och på första sidan står det att 96 vagnar dragits in pga typ brandrisk. Åh fan, tänker jag. Haha! Stackars satar på den blå linjen, för jag tror det är där som den indragna typen av vagnar är som vanligast. Haha, dom kan då inte ha det lätt nu. Jag gottar mig en hel del åt att jag inte behöver vara där just nu. Soft värre.

Telefonen ringer och jag får elakartade rysningar. Jag är den enda reserven här så samtalet är till mig. Med ett svagt inre motstånd svarar jag.
- Hallå?
- Okej, du ska till Fridhemsplans bana 3 (blå linjen) och kolla. Om vagnarna blir överfulla ska du ringa SAM. Gör det till rasten.

Jag drar dit och läget ser hyfsat okej ut så jag pluggar spanska glosor medan jag slänger getögon på tågen som drar förbi.
När rasten analkas sätter jag igång en nödstoppad rulltrappa och konstaterar att, phu, det där var ju helt okej. Nu är det bara andra reservhalvan efter rasten att tampas med.
Jag börjar snacka med dom eventuellt högre makterna igen och säger att nu ska jag ha nåt soft eller inget alls efter rasten. Punkt.
Efter rasten delar jag ut lite post och softar en timme i Råcksta.
Jamen det där var ju helt lagom, kunde jag konstatera igen. Soft. Gud hör nog bön ändå, det är bara ibland han eller hon eller den eller det, har lite vaxproppar i öronen kan jag konstatera. Punkt.