Gäng som Rular - Special edition

Det finns faktiskt en typ av gäng till som jag helt höll på att glömma, men det kan väl bero på att jag börjar se dom som några slags inventarier, dom är ju alltid där. Eller kanske inte alltid, men ofta. Det beror på i vilken lucka jag är inspärrad, och vilken årstid det är.
På somrarna ser man inte så ofta röken av dom faktiskt. Då sitter dom i nån buske nånstans och skålar. Den enda gången jag märker av dom då är när dom tar sig förbi spärrlinjen fumlandes och gaggandes. Sen har dom party en stund på perrongen innan tåget kommer. Nån somnar kanske på nån bänk också.

På Fridhemsplan gömmer dom sig nere i dom dunkla tunnlarna eller på perrongerna. Kristineberg håller dom sig borta ifrån vad det verkar. I Vällingby sitter dom på bänkarna i vänthallen. Gapandes och skrikandes skrämmer dom slag i alla skötsamma trafikanter. I Alvik väntar dom ofta stapplandes och svajandes på nästa tåg. Och i Hässelby gård sitter dom snett framför mig.
Det är där vi är nu.

Nej nu börjar jag tröttna på grabbarna och brudarna på bänken. Dom sitter ju där och röker och dricker som om det här vore nåt billigt ölsjapp. Jag går ut och snackar med dom nu beslutar jag mig för.
- Hörrö ni, ni vet att man inte får röka och dricka här inne, gå ut och gör det nu tack. Visa lite respekt för dom övriga trafikanterna.
- Jamen det är ju så kallt där ute...
- Ja det är det, jag vet, men ni måste gå ut om ni ska röka och dricka.
- Aha.. hmmm..
Segandes och masandes går de till nåt annat ställe där festen kan fortsätta. Troligtvis torgets bänkar, där är det jämt party.

Oftast är dom hyggliga och går, men ibland blir dom obstinata.
- Du bestämmer inte vad vi ska göra!
- Det är rökfritt och alkoholfritt här på stationen, så är det bara. Gå ut nu annars ringer jag efter ordningsvakterna.
Då sitter dom kvar på bänken tills precis innan ordningsvakterna kommer, dom vet ju att det tar lång tid innan dom kommer.
RajRajandes, gormandes, tjoandes och hostandes lämnar de stationen och kanske slutligen pekar finger åt en.
Sen, när röken har lagt sig kommer ordningsvakterna och säger:
- Här är det lugnt.

Right.

Inte undra på att jag är schizofren, typ

Dessa står i samma kö:

Kund 1
- Vaddå? Den där stämplingen gällde ju? Bruden är arg för att jag stämplat igen.
- Nej tyvärr, den förra stämplingen gick ut för fem minuter sedan.
- Jamen då gäller den ju när det bara är fem minuter för sent!?
- Nej, tyvärr. Det är just fem minuter försent.
- Din snåla jävel! HÄXA! KÄRRING!
Lite info:
Jag har kontrollanter som kollar hur jag jobbar. Jag får inte ge en minut extra, då skickar dom cheferna, eller var det schäfrarna kanske, på mig.

Kund 2:
- Hej min lilla duva! Godmorgon! Vi ska till stan jag och min fru! Säger den goa glada pensionärsfarbrorn.
- Ska bli! Säger jag och försöker le någorlunda avslappnat efter den föregående kunden när jag stämplar.
- Tack min lilla duva! Ha en trevlig dag!
- Tack, det samma!

Kund 3:
- Till stan, säger damen och lämnar fram sin remsa.
Jag kompletterar den föregående stämplingen med en kupong, precis så som jag ska göra för att ta en korrekt avgift.
- Fan den där gällde ju! Så kan du inte göra!
- Ja, men jag blev tvungen att komplettera med en kupong i och med att du ska till stan.
- Nej, så är det inte! Det vet jag. Så har det aldrig varit.
- Du kan läsa mer här om zoner och avgifter ... säger jag och blir avbruten.
- Jävla kärring!
Och så tar hon sin remsa och går.

Kärring, duva eller mittemellan?
Jag kör på duva. Jag gör ju bara det jag ska.

Ta't lugnt, ta en toy

Det finns en trafikant som jag tycker är jättekul. Han är på något vis utvecklingsstörd och han brukar vara ute och åka rätt mycket med sitt gäng, men han kan även komma ensam då och då.
Det är när han åker under rusningstrafik som han är som roligast. Han har humor den killen.

Han står vid grinden och låtsas vara jättestressad. Han kollar på sin klocka, sen kollar han på klockan på väggen och sen kollar han på mig och pekar på klockorna och gestikulerar att jag ska öppna grinden snabbt, han har ju bråttom!
Oftast öppnar jag grinden då, utan att han behöver visa sitt färdtjänstkort. Men ibland skakar jag nekande på huvudet, det hör till gejmet så att säga.
Då tittar han på klockorna och så viftar han med armarna ännu mer. Det är ju katastrof, han blir sen! Slutligen tar han fram sitt kort under all stress och visar det och jag sätter genast grinden på grönblink. Han rusar snabbt igenom och ilar till tåget.

Det där är en tankeställare för alla trafikanter som färdas under rusningstrafik tycker jag, det där beteendet har han lärt sig av alla dem. När man sitter och tittar på folk under rusningstid ser nästan alla stressade och sammanbitna ut, speciellt på morgonen.

Snälla, om du åker under rusningstiden och du är en sån som stressar järnet, relaxa lite nästa gång. Om inte för din egen skull, så för hans skull då. Ta't lugnt, ta en toy kompis.

Världens bästa pris

I rastlokalen har vi en affisch där det står:

"Bästa service 2005
Har du någon kollega som förtjänar extra uppmuntran för sitt arbete för resenärernas bästa? Någon som sätter ära i att arbeta med service. Någon som alltid har ett leende och vänligt ord till övers [bla bla bla ordbajseri] ..
Nominera din kollega till priset för 2005-års bästa service i trafiken"

På affischen har nån skrivt: Docky Såpan "behåll jobbet".
Vidare är det några namn som har blivit rekommenderade som också har skrivits på affischen:
Zvonko
Yassir Arafat
Adel
"easy"

..och så har nån annan skrivit: "De som inte blir nominerade får samma behandling som Per Johansson."

Motiveras högst med 20 ord och mejlas in.
Vinnaren får en östersjökryssning för två.
Nomineraren får en gåva.

Vem kan motstå en östersjökryssning för två? Tror jag måste nominera mig själv typ genast. Dom där kryssningarna kostar ju ändå kanske en femtiolapp. Och det fina med det hela är att jag samtidigt kammar hem den där superhemliga gåvan. Det kanske är en Tian-lott eller nåt. Vilket kap! Näpp, nu måste jag rusa. Har grejers att göra.

Gäng som Rular, del 3

Precis när skolgruppsgängen röjt klart på stationen och man återfått sin alerthet efter alla sövande bäande lammklasar, händer något intressant.

På ena sidan av horisonten ser man ett paradgäng som med bestämda små steg går mot stationen. Ett, två, ett, två, ett, två! Någon gång försöker en gängmedlem rymma, men ack, den blir snabbt tillrättavisad igen.

Om man sedan tittar åt andra sidan av horisonten ser man en helt annan typ av gäng, man kan nästan påstå att de är paradgängets motpol.
Frigjort viftar de på armarna lite hit och lite dit när de traskar huller om buller.

My god, det här kan bli en redig sammandrabbning, kan man tänka sig, nästan som när Sverige möter Finland i hockey (eller vad som helst)! Krig!
Det finns dock inte nån anledning till oro för det militanta paradgänget och det frigjorda gänget går troligen mycket bra ihop. Kanske till och med lite för väl bra ihop, med tanke på åldersskillnaden.

Dagisgänget kommer in på stationen i raka led. De militanta gängledarna springer omkring dem som yra höns och ger order.
- Sixten! Dra inte i Emmas toppluva!säger en av gängledarna.
- Maria! Håll Lennart i handen! Säger en annan.
Gängledarna har stenkoll på paraden samtidigt som de visar sina färdbevis. I det här fallet är det bara gängledarna som behöver betala för sig, gängmedlemmarna tillhör en, kan tyckas, priviligerad grupp som får åka gratis.
Jag sätter grinden på grönblink och paraden traskar igenom.
Om man nu vid detta tillfälle så mycket som uttrycker ett litet "bäähää", får man genast ett skallrande "BÄÄÄHÄÄÄÄ!!!" tillbaka som ekar i hela stationsbyggnaden och dess närmre omgivning.
Det här gänget har inte hunnit bli så fåraktiga än, som endel i det föregående gänget, skolgänget.

In genom besam-dörrarna, huller om buller, kommer nu även nästa gäng. Det frigjorda gänget.
- Hej hej! Hör jag några av dem säga när de visar sina färdtjänstkort.
Dom ser lite lustiga ut endel av dem, men det är en sån grej som jag bara får tänka på i jättesmyg, inte säga till nån. Hysj!
- Hej hej! Säger jag.
- Hej hej!
- Hej hej!
- Hej hej!
Det blir ett himla hejande hit och dit och här och var tills en av dem kommer fram till mig. Han är förtjust i tjejer den här glada hej-hej-mannen, det vet jag sen många många gånger förr. Han och hans gäng är nämligen frekventa besökare här på stationen.
- Jag vill skaka hand, kan jag få skaka hand? Säger han och tittar på mig lite sådär klurilurigt som bara han kan.
Jag svarar så som jag alltid brukar säga när han frågar den frågan.
- Nej, men jag vinkar gärna! Hej hej! Och så vinkar jag.
- Okej, det var du som bara ville vinka ja. Hej hej! Säger han och vinkar glatt och tittar länge och väl sådär klurilurigt på mig.
Det bör dock påpekas att det inte är alla gängmedlemmar som vinkar och hejar här. Endel är helt tysta. Men överlag kan man säga att den här typen av gäng inte är så bähääiga av sig, tror jag. Dom gillar nog hälsningsfraser mer.

I det här fallet är det dom frigjorda gängmedlemmarna som tar med sig sina gängledare gratis på sina färdtjänstkort.
Gängledarna kan man nog säga, assisterar gängmedlemmarna med lite ditt som datt så att dom lättare klarar sig i vardagen.
Gänget drar förbi och hejandet avtar.

Phu! Nu har alla gäng som tänkas kan passerat. Det enda som återstår nu i gängväg är nåt enstaka sporadiskt sammansatt gäng, så som exempelvis nåt turistgäng kanske.
Och så givetvis de tidigare nämda gängen som kommer tillbaka lite utspritt då och då under eftermiddagen när de har varit på sina äventyr.

Efter det är det bara att invänta Det Tuffa Gänget igen, de som kommer på kvällen.

Cirkeln är sluten! Bääähäää! Hej hej! *spott spott*

Gäng som Rular, del 2

På morgnarna runt niorycket kommer dom i gigantiska klasar.
Utanför stationen kan man se en stor oformlig massa som närmar sig. Ljudnivån är ofta hög av allt tjo och tjim.
Det är givetvis skolgruppsgängen.

Gängledaren (eller ledarna), som i detta fall är läraren, visar gängkortet, uh ja mena gruppkortet, och jag sätter grinden på grönblink. Hjorden stångas och trängs när den tar sig igenom grinden.

En kollega till mig brukar säga "bäähäää!", precis som ett får, när gängen passerar. Det resluterar ofta i en hel hjord med lamm som bäähääääar (i alla fall om inte lammen har hunnit bli så fåraktiga än).
Innan man har hunnit räkna alla lammen har man antaglien redan somnat så jag brukar strunta i det fastän gängkorten bara gäller för ett visst antal gängmedlemmar.

Skolgruppsgängen kan vara lite småstökiga när dom drar fram som en plog och ockuperar alla sätena i tågen, men överlag är dom jättefina tycker jag.

Gäng som Rular, del 1

På kvällarna rular ungdomsgängen på stationen. Tuffa sitter dom på stationsbänkarnas ryggstöd och har fossingarna på själva sittplatsen. Där sitter dom hojtandes och smutsar ner så att nästa person som har ljusa byxor som sätter sig på bänken får stora fina skoavtryck på arslet.

Ungdomsgängen är synnerligen tuffa.
- Amen ja ba *spott spott* gick dit ba *spott spott* o han ba *spott* muckar du?! *spott spott*
Det finns alltid stora drivor av spottloskor överallt där ungdomsgängen finns. En tumregel tycks vara att ju tuffare man är, desto mer ska man spotta.
Om jag vore en kriminalare och jag skulle spåra det tuffaste ungdomsgänget i stan, skulle jag helt enkelt följa spåren som har flest spottloskor. Så enkelt är det. Och för att få just deras specifika skoavtryck, skulle jag kolla alla bänkar längs spottstråket.
Och för att ytterligare få tag i vittnen som har snackat med dem är det bara att ta ett snack med alla rökare inom en hundrameters radie där de nyligen drivit förbi.
- Öh, har du en cig?
- Javisst. Här. Men är du verkligen arton fyllda?
- Cool, tack mannen.

När man som i egenskap av lucknucka går förbi ungdomsgängen när man gör stationstillsyn, kan man få höra saker som "kuk-kärring!" och andra kreativt egenhändigt sammansatta ord. "Hora" är dock vanligast. Jag bryr mig inte nämnvärt när de gapar sådana skällskord. Ungdomar kommer inte så ofta med direkt personliga angrepp så som "fan vad du är dum", det är faktiskt de vuxna som står för den överhängande delen av den typen av påhopp.

Oftast slåss ungdomsgängen med varandra när de slåss, gäng mot gäng, och inte med tjänsthavande spärris, så jag är överlag personligen inte så störd över deras närvaro.

På morgonen blir de flesta av dem små sötisar igen, som går till skolan med ryggsäckarna fulla av, förhoppningsvis, gjorda hemläxor.

Ibland funderar jag vad för slags föräldrar dessa tonåringar har när dom låter sina ungar vara ute på nätterna sådär.

Det eviga färdbevistjatet

Jag skulle vilja påstå att det finns en påfallande stor mängd trafikanter som tar det där med att få sitt färdbevis kontrollerat vid inpassering oerhört lättvindigt.
I cirka 1½ års tid har det stått en stor klumpig skylt i de flesta vänthallarna där det står att dom ska dra sina kort själva och om dom har kuponger ska dom gå till spärrexpeditören för visering. Easy peasy! Lätt som en plätt! Eller?

Hur många analfabeter finns det i det här landet undrar jag nu? Eller i alla fall i Stockholm med omnejd.

Den stressade småbarnspappan kör barnvagnen med en krasch in i grinden utan att visa sitt färdbevis. Jag lyfter på ögonbrynen och tittar suckandes på honom. Oh well.. en till sån, tänker jag. Många förväntar sig att jag ska öppna grinden eller spärren bara för att dom helt enkelt kommer springandes.
- Ja! Du ska få se mitt kort! Varsågod! Säger mannen ilsket och sätter sitt kort så att det blir som slilckat mot luckrutan.
- Tack, säger jag och sätter grinden på grönblink så att han kan passera.
- Även om man är DÖÖÖD måste man fan visa upp kortet!!! Skriker han.
- Ja, om du inte har råd med likbil då så, säger jag.

Innan grinden hinner stängas igen kommer en springandes utvecklingsstörd snubbe.
- NOCKEBY!!! Säger han högt och visar sin väska och pekar på den, som om själva väskan vore ett färdbevis. Färdbeviset finns väl antagligen där i. Jag brukar vanligtvis säga att jag tyvärr inte har röntgenblick då. Då hajar endel till "ah, just ja!".

Många tycker att dom hårda viseringsrutinerna är toppen, så länge de inte gäller dom själva.
Damen ler och rusar förbi spärrluckan. Hon visar sitt kort snabbt som fasen till mig. Jag kan omöjligtvis hinna se om det är giltigt och dessutom ska jag, enligt företagets nyare rutiner, ha kortet i handen för att kunna bedöma om det eventuellt är en förfalskning. Endel köper ju kort och printar ut det till hela släkten och alla vänner.
- Varför öppnar du inte för?! Damen blir arg när pinnspärren sätter stopp.
- Du ska i första hand dra ditt kort själv och i andra hand ska du ge det till mig för visering. Det går snabbast att dra det själv.
- Jag vet om dom där reglerna! Jättebra att ni får fast dom där plankarna! Släpp in mig nu!!!
Hon är arg som ett bi när jag tar in hennes färdbevis och kollar det mer noggrannt, precis som jag ska göra med allas färdbevis. Sedan släpper jag igenom henne.
- Du är fan dum i huvet! Skriker hon och rusar till perrongen.

Efter en stund kommer en annan dam. Hon har en matkasse i ena handen.
- Du, öppna grinden är du snäll, säger hon.
- Ja, om du visar mig ditt färdbevis först.
- Vaddå?! LITAR du inte på mig?! ÖPPNA NU!
- Mitt jobb är inte att lita på folk, mitt jobb är att visera färdbevis.
- Det är synd om dig som inte litar på folk!
Hon tar upp sitt kort och drar det själv genom en pinnspärrs kortläsare.

Visst, de flesta har fattat att dom kommer igenom snabbare om dom drar sina kort själva. Så är det faktiskt. Stående ovationer till dom!
... men måste dom andra bli så jäkla arga bara för att vi gör vårat jobb enligt arbetsgivarens rutiner? När ska dom fatta?

Gud hör nog bön ändå

Jag äter mina medhavda frukostmackor och dricker varm fikamaskinschoklad.
Jag är reserv igen och sitter följdaktligen i det lilla huset på prärien och väntar på jobb. Jag försöker ihärdigt att övertala dom eventuella högre makterna i skyarna att jag inte ska ha nåt. Basta. Och om jag ska ha nåt så ska det vara något soft. Punkt.

- Godmorgon lilla blomman, vill du ha kaffe blomman? Säger min arbetskompis, som jag misstänker försöker få mig på fall för att han sedan ska kunna ta med mig till sitt hemland för att där sälja mig för ett tjog kameler.
- Nej tack, det är bra tack, säger jag.
- När ska du följa med mig till Egypten blomman? Säger han.
Nu blir jag helt säker på min sak, han är en kamelhandlare.
- Nä, jag ska nog dit med en kompis i vinter, säger jag.
- Det är farligt lilla blomman, du måste åka med mig lilla blomman!
Hmmm... right, tänker jag och ser kamelmarknaden för mitt inre öga.

Nån annan snubbe passerar rummet och kamelhandlaren säger nåt till honom och sen avslutar han med:
- See you again yesterday!
- Uh? Säger jag.
- Jag bara skämtade, säger han.
- Jaha, säger jag.

Sen ringer personalledaren och frågar hur det är med mig och jag säger att det beror på. Om han har nåt jobbigt jobb på G är det inge bra alls.
- Aaaa.. näää.. skulle bara kolla hur det var. Ringer dig sen. Hejdå!

På bordet ligger dagens Stockholm city-tidning och på första sidan står det att 96 vagnar dragits in pga typ brandrisk. Åh fan, tänker jag. Haha! Stackars satar på den blå linjen, för jag tror det är där som den indragna typen av vagnar är som vanligast. Haha, dom kan då inte ha det lätt nu. Jag gottar mig en hel del åt att jag inte behöver vara där just nu. Soft värre.

Telefonen ringer och jag får elakartade rysningar. Jag är den enda reserven här så samtalet är till mig. Med ett svagt inre motstånd svarar jag.
- Hallå?
- Okej, du ska till Fridhemsplans bana 3 (blå linjen) och kolla. Om vagnarna blir överfulla ska du ringa SAM. Gör det till rasten.

Jag drar dit och läget ser hyfsat okej ut så jag pluggar spanska glosor medan jag slänger getögon på tågen som drar förbi.
När rasten analkas sätter jag igång en nödstoppad rulltrappa och konstaterar att, phu, det där var ju helt okej. Nu är det bara andra reservhalvan efter rasten att tampas med.
Jag börjar snacka med dom eventuellt högre makterna igen och säger att nu ska jag ha nåt soft eller inget alls efter rasten. Punkt.
Efter rasten delar jag ut lite post och softar en timme i Råcksta.
Jamen det där var ju helt lagom, kunde jag konstatera igen. Soft. Gud hör nog bön ändå, det är bara ibland han eller hon eller den eller det, har lite vaxproppar i öronen kan jag konstatera. Punkt.

Lika som bääär

Jag tittar upp från morgontidningen och ... MY GOD!!!
Mannen som står några meter ifrån mig och väntar på tåget, han ser ut som Shrek!
Han står och läser en bok och jag stirrar oerhört förvånat på honom tills han tittar tillbaka och då låtsas jag som om det regnar och tittar ned i tidningen igen. Jag kan dock inte låta bli att smygtitta på honom igen och igen.

Hur kan man likna Shrek? Hur är det möjligt?

Okej, han är inte grön och har konstiga öron, men resten... Han ser ut som en seriefigur den här mannen. Jag har aldrig sett något liknande... näsan... hakan..
pannan.. kinderna... kroppshyddan...
Helt enkelt Shrek.

När tåget kommer tittar han på mig lite sådär extra.
Han trodde nog att jag ville ragga på honom.
Stackarn, han skulle bara veta! Om han har ungar måste dom ju ha det jättekul när dom målar honom grön i smyg när han sover. Hahahaaaa! Jag vill se det! Jag vill, jag vill, jag vill!!!

Bland partyspyor och spöken

Där ligger den, den obligatoriska spyan.
Statistiskt sett visste jag att den skulle finnas här någonstans på stationen just denna morgon. Här ligger den nu prydligt vid en bänk på perrongen.
När jag jobbar lördag- och söndagsmorgnar tar jag alltid med en sop och sågspån när jag gör stationstillsyn.
Fylleslaget är nyligen över, förutom för några tappra som vinglandes går omkring som spöken och letar efter festen, eller kanske hemmet.

Jag strör sågspån över spyan och sopar upp alla krossade glasflaskor. Vidare sopar jag upp dom sönderrivna resegarantibroschyrerna. Någon fullis har väl blivit arg när han eller hon missade sista tåget.

Det är lustigt, när man går på spärrexpeditörsutbildningen får man lära sig att man ska ringa trafikledningen varje gång när någon som är oredigt full passerar spärrlinjen. De är ju en fara ute på perrongen när de kan ramla ner på spåren.
På fredag- och lördagkvällarna är dock dom flesta fulla som ägg. Ingen idé att ringa. Vinglandes, krypandes, studsandes, springandes och skrikandes tar de sig förbi spärrlinjen. Ofta med en öl i handen också.

Och sen finns det stationer som har fyllevarning dygnet runt hela veckan. Hässelby gård är ett praktexempel. En av grabbarna där han har jag aldrig sett nykter, morgon som kväll. Han lyckas till och med vara full innan kl. 9, då systemet öppnar och hans polare står och köar utanför systemets entré. Hur lyckas han?
Han är också den fullisen som jag ringt och varnat för till trafikledningen flest gånger. När han vinglar, vinglar han från ena väggen i vänthallen till den motsatta väggen i vänthallen och sedan fortsätter han så. Oh boy, vilken syn!
Mr Party 24/7/365.

Blä, jag tror jag ska bli nykterist - NU!

Allsång i Ängby (eller den sk Uffe-kuppen)

Jag har en arbetskompis som älskar Ulf Lundell. Eller var det tvärt om?
En gång när vi pratade om skogsavverkningen tog han upp det där med Uffe, att han trivs bäst i öppna landskap. Hmmm... Uffe har nog inget emot skogsavverkningen då, konstaterade vi unisont.
Sen började jag sjunga Uffes öppna landskap, eller det lilla jag kunde av den i alla fall. Då blev min arbetskompis trött i öronen.

En gång gjorde jag en Uffe-kupp! Jag satt i godan ro i Ängbyplan, där man kan höra en knappnål falla (utom möjligen under rusningstiden). Då kom han, min arbetskompis!
Han och jag var dom enda på hela stationen och jag hade pluggat in Uffes öppna landskap, men nästan glömt hela texten igen. Jag kom dock ihåg några stödord här och var hur som helst. Fullt tillräckligt alltså.
Han försökte göra sig så osynlig som möjligt när han smög sig ut till perrongen, han visste allt för väl att jag gillar att sjunga Uffe för honom.

Ha! Jag greppade stationsmikrofonen och började skönsjunga.
Det var en varm och solig sommardag. Perfekt!
Ut ur stationshögtalarna strömmade: "Jag trivs bääst i öppna landskap, nära haavet vill jag booo ... mmmmmm ... lalalala.. sill och nubbe ... hembränt ...några månader om året .. mmmmm ... lalalalalaaaa!"
Där blev jag avbruten för då kom en skrattande tjej med barnvagn.
- Hej, jag heter Uffe, sa jag med en hes whiskeyröst i mikrofonen och kollade hennes färdbevis och öppnade sen grinden. Sen sa jag i stationshögtalarna: "Och kom igen nu då! Alla ska sjunga!" Och så sjöng jag den en gång till och sen kom tåget och min arbetskompis åkte iväg då.

Efteråt kunde jag kostatera att den där Uffe-kuppen var minsann lysande!!!
Vilket artisteri!
Och jag hade tur med vädret!

Hmmm ... hur ska jag anordna nästa Uffe-kupp undrar jag nu? Tips?

Taxipampen

När man jobbar i tunnelbanan får man ofta jobba väldigt udda tider.
Exempelvis kan personalen säga såhär på tjänsteupplysningen:
- Det var som katten, du börjar 04:49 i Stora mossen imorgon, ligger inte du och sover än?
- Okej, tack. Nej jag ligger inte och sover, säger man då kanske.
- Okej, nattinatti då!
- Okej, hejdå!
Och så går man och lägger sig och klockan är 19:45.
Bolibompa har nyligen slutat ändå.

För att ta sig till jobbet en så pass udda tid när man inte har en egen bil, kan man åka taxi på företagets bekostnad med nån eller några arbetskompisar.
Ibland får man dock åka en helt egen taxi. Vilken lyx!!!

Man kan sitta där bak (eller fram!) och vresa extra med benen och sätta lunchpåsen lite sådär nonchalant där någon annan i vanliga fall borde ha suttit.
Där sitter man minsann och jäser och kanske till och med unnar sig en vild fantasifull tanke att man är en av dom pampigare i företaget som är på väg till ett viktigt uppdrag (uppdraget måste ju vara väldigt viktigt i och med att klockan är 04:30 på natten för då ligger pamparna vanligtvis och sover).
Vidare tänker man kanske att "Ja, när jag kommer till jobbet ska jag minsann skriva ett PM till alla slarviga spärrisar, där jag för fyrtioandra gången uttrycker hur viktigt det är att de inte vinkar förbi plankare för 200 miljoner kronor per år".

En svag känsla av illamående uppstår. Åh fyyy! Det vill jag inte! Neeeej! Jag vill inte vara en såndär pamp längre!
Men innan man har hunnit stoppa tankeflödet fortsätter storyn kanske såhär: "Och sen efter PM:et ringer nån ännu högre pamp som säger:
- Spärren i Mörby centrum är obemannad! Katastrof! Intäktssäkringen är helt utslagen!
- Jamen, plockar inte spärrisen Metro då? (pampar jag mig lite lagom ödmjukt)
- Sånt ser vi helst att de plockar på fritiden, för intäktssäkringens skull! När dom kan hämta och lämna sina personliga kassor på sin fritid så kan dom även plocka Metro på sin fritid för intäktssäkringens skull! Snälla, kan du skriva ett PM om att dom inte får lämna sina spärrar för onödigheter? Jag själv har inte tid för jag ska ut och spionera på dom nu!
- Jamen, vem ska plocka Metr...

- Ha en trevlig dag! Säger taxichaffisen och jag vaknar med ett ryck.
Mina ögon flackar vilt, var är jag?!
PHUUUU! Stora mossen. Vad skönt att sitta här i lugn och ro och slippa allt jobbigt pampande. Vilken lyx!

Gratis samtalsterapi!

- Du är så jävla dum! Nu lyssnar du på mig här! JOO!
Damen skriker i telefonluren. Ett vad som verkar vara oändligt flödande av svordomar kommer ur hennes stora gap till arga mun.

Jag sitter här inspärrad och är måttligt road. Åh NEEEEEJ. Hon, igen!
Hon är en av dom som snackar i stationens korttelefoner, utan att stoppa in ett telefonkort.
Hon kommer rätt ofta den här damen och hon är arg. Jämt arg!
Sen finns det ju andra varianter av snack-utan-kort. Exempelvis såna där som verkar vilja vara viktiga, ha nåt att säga till om, visa att dom faktiskt har nån kompis, eller vad fanken det nu kan bero på.
Men den här är som sagt var arg.
- NEJ! Nu lägger jag på luren säger jag! (Fast hon skriker det, givetvis.)

Själv har jag lärt mig att jag inte ska vara så mycket trevligare än vad plikten kräver, för annars får jag mycket snart höra diverse folks levnadshistorier. Från scratch.
Dom är rätt bra dom där telefonautomaterna ändå. Dom funkar som några slags "gör-det-själv-terapi-mockajänger". Det fina med kråksången är att jag inte behöver beblanda mig i snacket och dom får ut allt som dom bär på inombords. En så kallad win-win situation.
Fan vad bra!!!
Tack Telia!!!
Dagens ros till Telia, please!

Och förresten, det vore ju hur smart som helst om Telia satte in nån slags funktion i apparaterna så att om inget telefonkort stoppas in i automaterna, borde en röst höras i luren som säger nåt som typ: - Ja, jag ska bättra mig, förlåt! .. och såna där liknande fraser, men bara då och då så dom får snacka ut ordentligt emellan varven. Då funkar nog terapin ännu bättre, för nu får ju dom där stackarna lyssna på ett hemskt pip-ljud och av det blir dom nog ännu argare. Basta.

Väck aldrig den björn som sover

- Nej, väcker såna som sover på bänkar gör jag inte, säger en kollega till mig.
- Nej, det kan vara farligt, säger jag.
- En gång kom det en dam till mig och sa att det låg en man på en bänk nere på perrongen. Hon sa att det droppade blod från hans hand, fortsätter kollegan.
- Vilken sötnos! Säger jag.
- Ha ha ha! Ho ho ho! Ha ha ha! Vilken tur att jag inte väckte honom!!! Ha ha ha!
- Jaha, varför då?
- Jag ringde efter väktare och det kom två tjejer och .. herre guud! Två tjejer! Efter en stund ringde ledningen och frågade om de två väktarna kommit till stationen än. Jag sa ja och då sa dom att jag skulle gå ner och kolla på perrongen. Oh herre guud! Dom slogs! Alla tre var blodiga! Ledningen sa att dom skickar flera väktare.
- Oh jösses då! Vilken tur att du inte väckte honom själv.
- Och så kom ytterligare två väktare och efter en stund ringde ledningen igen! Ha ha ha! Oj oj oj oj!
- Vad Galet!
- Dom frågade om väktarna hade kommit än och jag sa ja och då sa dom att jag skulle gå ner och kolla igen!
- Oh jösses!
- Alla fem var blodiga! Oh herre guud! Han var stooor! Oj oj oj! Okej, för att göra en lång historia kort: Det krävdes sex väktare och två poliser för att stoppa honom. Ha ha ha! Oj oj oj!
- SHIIIT!!!

Efter att ha hört den här historien låter jag trafikanterna sussa sött på bänkarna. jag väcker då inga sovande björnar, det får väktarna göra. Stackarna!

Nu är det kört

Idag är det en intressant dag. Arbetsgivaren har sparkat en fackbas som kritiserade säkerheten i arbetsmiljön. Arbetsgivaren säger att han har varit illojal mot företaget och nu är tågchaffisarna, och en hel drös andra, väldigt arga.

Igår smyglyssnade jag lite när förarna pratade i rastlokalen.
Endel av dom sa att dom börjar känna sig lite krassliga och andra sa att en sovmorgon är ju inte dumt. Någon var även arg på facket som kanske kunde agera lite mer.

Och här sitter jag nu och endast sex tåg trafikerar hela gröna linjen, sträckan mellan Farsta - Åkeshov. Ersättningsbussar på den övriga gröna linjen.
Jag har precis varit ute i vänthallen och skrivit en skylt med information när en morgonpigg kvinnlig trafikant knackar på rutan.
- Det här var fan det bästa som hänt! Jag jobbar inom vården, jag önskar att vi också kunde göra såhär! Hälsa dina medarbetare så gott! Ni gör rätt!
- Det ska jag göra, säger jag.

I de interna högtalarna hör jag att trafikinformatören säger att resegarantin inte gäller och att på order från högsta ledningen ska vi spärrexpeditörer ta betalt som vanligt.
Ja just ja, intäktssäkringen är väldigt viktig när folk är ilskna för att det inte kommer några tåg och perrongerna blir med tiden överfulla när de redan fullsatta tågen kommer in på stationerna, tänker jag.
Just precis då, helt plötsligt, får jag magknip och tar en osedvanligt lång skitpaus.

Det var bättre förr

Två gamla tanter sitter i tunnelbanevagnen och jag kan inte undivka att höra deras konversation:
- Hugaligen vad dyrt det är att resa nu för tiden!
- Ja, det är skandalöst.
- Dom där kupongerna kostar säkert 3-4 kronor styck nu!
- Ja, det är förfärligt dyrt!

Jag får nästan lust att för skojs skull tillägga att en kontantkupong kostar 15 kronor, det vore ju jättekul. Men tanterna ser så skraltiga ut så dom skulle nog inte palla chocken. Jag avstår.

Det är inte lätt när det är svårt

De två afrikanska kvinnorna kommer in på stationen och är klädda som gemene svensson. De går till fotoautomaten. Nu ska det fotas.
Ovetande sitter jag där och har inte en aning om att nu börjar en kvarts toppenunderhållning.

De tar fram ett stort blått glatt tyg som ska viras runt den ena damen.
De båda hjälps åt att vira det runt hela henne så att bara ansiktet syns, men ack, det var inte det lättaste upptäcker de snart. Hon ser ju ut som en inslagen ... jag vet inte vad! Nu skrattar dom så roat, och jag med (i smyg förståss).

Dom tar av tyget och börjar om. Nu går medhjälparen runt damen med tyget och virar några varv. Illa! Damen ser ut som en charkuteributiksförpackad salamikorv nu.
Dom skrattar och jag sitter och undrar vad hon ska ha fotona till egentligen.
Är hon muslim och hon ska skicka ett anständigt foto till sin familj i hemlandet? Eller, har hon en snygg friare någonstans som vill ha ett foto av henne? Pass- eller IDfoto? Maskeradfoto?

Dom virar och virar. Någon gång ser det rätt skapligt ut, för det är ju ändå bara huvudet som kommer att synas på fotot. Hon går in i fotohytten och försöker snurra upp stolen till lagom höjd, men det är inte det lättaste när hela armen hålls tajt mot kroppen av den stramande slöjan. När hon väl har satt sig har slöjan trillat på sniskan och de får börja om igen.
Vira, vira, skratta och försöka hinna fota innan det glatta tyget glider av.

ID- eller passfoto kan strykas från listan för hon visar inte ena örat och sin profil när hon sätter sig till rätta där inne. Kvar återstår familje-, friar- eller maskeradfoto. men varför ska hon maskera sig så? Nej, inte troligt. Då återstår familje- eller friarfoto. Nu sitter hon där inne igen och är inlindad som en korv. Slöjan sitter skapligt på huvudet nu så hon rättar bara till den litegrann så att inte håret ska synas. Av det drar jag slutsatsen att kortet måste vara till en friare, för hemma hos familjen behöver hon nog inte dölja håret sådär helt och hållet.

Kort efter det kommer blixten som förevigar tillfället.
Phu! Nu kan dom med en lättnadens suck änligen pusta ut medan dom väntar på framkallningen.

Respect! Tänk så nästa gång du ser en välinpackad "pingvin". Hon har nog hållit på länge med den där looken.