När man börjar som lucknucka blir man utrustad med en sedelbörs av läder samt en liten flarnig mynthållare som stup i kvarten blir full.
Mynthållaren kör man bara med ett tag, tills man inte pallar se röken av den längre.
När jag började som lucknucka och tog emot dessa gåvor, trodde jag först att det fanns en dold kamera någonstans och att en lustig gubbe snart skulle hoppa fram och säga att jag blivit lurad, men så skedde inte.
Van kassörska som jag var, var jag van vid stora kassaapprater som säger "kling!" eller "krrrr!", om dom är något trögare, när man öppnar dom.
Men där stod jag förvånad med en enkel läderbörs för sedlar och världens, troligen, minsta mynthållare.
Efter ett nyp i armen insåg jag att, jo.. det här är min nya kassaapparat. Kling!
Nuförtiden kör jag med läderbörsen, en liten låda för mynten samt en Lancome-neccessär för alla remsor och sånt.
Det är ibland lite smått lustigt när man löser av andra spärrisar, när man ser hur de har löst kassagrejen.
Någon har en liten kista som ser ut som en hemlig skattkista där allt ligger i.
En annan har en svart strikt mindre attacheväska där allt är prydligt samlat på plats.
Ytterligare en annan, har varit mer uppfinnarjocke och byggt sej sin egen kassagrjeslåda med foton på barnen och ett klistermärke där det står nåt roligt på.
Såna där fiskelådor är nog dock vanligast.
"En liten fiskedragslåda är bra, en sån kan du köpa billigt på Clas Ohlsson", sade min chef till mig när jag förvånat tog emot sedelbörsen och mynthållaren.
Ibland funderar jag på om jag ska bli en såndär uppfinnarjocke och göra värsta grejen som blir som en spärrisarnas Rolls Royce.. men .. ORKA! Neccesären matchar faktiskt fint med myntburken, så det duger gott.
19 augusti 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar