En bit kaka, eller?

När jag kommer till stationen tidigt på morgonen så sitter det ett snyggt gäng precis utanför stationen.
En av dem öppnar just en öl som svämmar över och resluterar i ett par blöta byxor. Men vad gör väl det, festen forstätter. Skål!

Trekvart senare kommer en av snyggingarna in på stationen. Nu ska det åkas. Han nickar trevligt åt mig och plockar fram sitt kort och drar det så fint i pinnspärrens kortläsare medan han samtidigt i smyg sparkar fram sitt ena ben under spärren för att fotocellslinjen ska brytas och spärren därmed öppnas.

Roat noterar jag att, neeeej den här varianten har jag då inte sett förr!
Han försöker alltså att dölja att kortet är ogiltigt genom att bryta fotocellslinjen med foten och sen gå in. Avancerat.
Jag blir imponerad av hans engagemang, varför inte bara göra som dom vanliga fulplankarna, fram med benet bara och sen dra i spärrpinnen och gå in?
Nej, han har finess den där killen, tänker jag.
Han försöker och försöker. Han blir mer och mer frustrerad. Till slut tittar han på mig och gestikulerar vilt som att "nej vad konstigt att kortet inte funkar!". Sedan rycker han på axlarna och går suckandes ut igen.

En kvart senare kommer hans polare in. Dom skiter blankt i det där med finess. Fram med benet, bryt fotocellslinjen, dra i pinnen och gå in. Over and out.

Se där! En bit kaka.

Hur var det där ordspråket nu igen..?

Schysta killar kommer till himmelen,
de andra kommer hur långt som helst.

Han var nog riktigt schyst den där första snubben.