Tjejen stångas med en grinig spärrpinne i flera sekunder. När det inte går att komma in första gången man stångar den, borde det ju helt logiskt funka andra och tredje och fjärde gången. Upprörd går hon till nästa spärr och stångas och ropar ut ett frustrerat ”Aaaaah!”. Sen går hon till nästa och stångas och ropar ännu mer frustrerat ”Aaaaah!” igen. Sen säger hon argt till mej att spärrarna inte funkar.
- Ja men du måste dra kortet. Det där är en spärrlinje som har till uppgift att bara släppa in trafikanter med kort.
- Ahaaaaaaaaaaa.... säger hon som om värsta femtioöringen trillat ner nånstans. Sen drar hon kortet och blir värsta insläppt av spärren.
Bingo.
Tänka sej, tänker jag djupt, vi spärrvakter och själva spärrarna har mycket gemensamt. Vi är båda missförstådda och konstant allmänna soptunnor för dagens överblivna ilska. Men, spärren står där likt ett orubbligt träd och skiter i tjafset, den sköter bara sitt. Helt utan vare sej stånk & stön eller tjohej. Den är mycket klok.
Ge din spärr en uppmuntrande kompisklapp nästa gång vettja, så får i alla fall den lite stöd. Det där var alltså ingen pik till något företag som helst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag brukar ibland vara så virrig att jag glömmer bort om jag är påväg ut eller in ur tunnelbanan, vilket gör att jag ibland dänger in i spärren i min tro att jag ska ut, när jag egentligen ska in.
Det kanske var så hon tänkte?
*försöker vara förstående*
ja, ibland är det så, men den här var nog bara mest nybörjare. verkade det som. :-)
och annars; ja det är ju faktiskt mänskligt att fela. :-)
Fast lite pinsamt är det när man är uniformerad...
"Nej, jag försöker inte planka! Jag jobbar här!"
Vad skulle folk göra utan spärrvakter?
Vi vill se nuckans dolda kamera snart! :-D
Skicka en kommentar