Siesta i Råcksta

Det är som diarré som sprutar ut ur röret, cementlastbilsröret.
Gubbar i neon rular på stationen (men dom dansar inte, i neon alltså). Dom går in med skottkärror fulla med cement i ett litet självlysande lämmeltåg.
Dom små lämlarna har ställt upp grinden så att intäktssäkringen är helt utslagen. Vidöppet gapar grinden och säger hej och välkommen in till alla plankarna. Den där spärrlinjen läcker ännu mer än vanligt som ett såll nu, tänker jag.

Folk rusar förbi och pekar på sina väskor, fickor och lite överallt när dom passerar spärrlinjen via grinden. Dom vill i all hast säga att dom faktiskt har kortet där genom att peka där, tolkar jag det som.
Det finns dock en kille som inte pekar på nån väska eller ficka, han pekar på stationsklockan och sedan på sin egen klocka och sedan hytter han med näven innan han slutligen går ut via grinden och lämnar stationen.

Jag blir dåsig av den sövande brummande cementlastbilen som står där utanför och har rännskita, så medan lämmeltåget blandas av neongubbar med skottkärror och trafikanter som pekar på diverse ställen, sitter jag här och nästan somnar.
Helt plötsligt har ju alla giltigt färdbevis nånstans på sig vad det verkar. Jag är i princip sysslolös förutom för någon enstaka laglydig pensionärstant eller gubbe här och där.

Nu kommer klock-snubben tillbaka. Han pekar på stationsklockan och sedan på sin armbandsklocka, helt enligt rutin. Men denna gång är grinden redan vidöppen vid inpassering och det är inte enligt rutin. Han vet inte riktigt vad han ska ta sig till, men bråttom har han så han hytter lite med näven och viftar med armarna för att sedan ta upp sitt färdtjänstkort och visa det innan han slutligen passerar pekandes på klockorna och springandes genom grinden.

Efter nån halvtimme försvinner helt plötsligt alla neonggubbar, som på en signal. Den intäktssäkrande grinden stängs åter och cementlastbilen med det obscena bajsande röret drar iväg.
Den sköna siestan är över och nu behöver ovanligt många helt plötsligt betala igen.