02 november 2005

Hela världen rasar samman

- Åh.. Ååååh.. Jag svimmar! Hjälp hjälp! Skriker damen som kommer rusandes från tåget.

Jag har varit med om många personer som mer eller mindre desperat sökt min hjälp när de glömt sina handväskor, nyshoppade dyra kläder och viktiga dokument och you name it på tågen, men denna damen tog priset som The no 1 most hysterical of them All.
Det hände några dagar efter den stora tsunamikatastrofen.

- Min handväska! Min handväska! Du måste stoppa tåget! Skriker damen gråtandes och hulkandes.
I sådana här fall brukar jag lugnt och sakligt fråga hur väskan såg ut, vad personen hade i den, var personen satt på tåget samt vilken slutdestination tåget hade.
Damen svarade på dessa frågor och jag ringde ledningen som i sin tur har till uppgfit att kontakta föraren på det aktuella tåget som i sin tur kollar igenom tåget extra noga vid slutstationen.
- Okej, nu har jag kontaktat ledningen och dom har sagt till föraren att kolla igenom tåget vid sluthållplatsen Hässelby strand. Stanna kvar här i 5-10 minuter så får du besked om väskan fanns på tåget.
- Ni måste stoppa tåget NUUU! Skriker damen.
- Nej tyvärr, det går inte, säger jag.
- Jag beordrar er att stoppa tåget NU!
- Vi kan tyvärr inte stoppa ett tåg så fort någon har glömt något viktigt på det, sånt händer hela tiden och det skulle skapa kaos av att stoppa tågen på det viset. Det är fyra stationer kvar till ändstationen och det enda du kan göra nu är att vänta några minuter, tyvärr.

Medan vi väntar blir damen än mer hysterisk, om möjligt.
- Jag måste ringa POLIS! Jag måste ringa min man att dom gör inbrott i våran våning på Strandvägen nu! Mitt körkort.. Mina kontokort.. Mina bilnycklar. HJÄÄÄÄLP! Stoppa tåget!

Jag har som sagt var varit med om många som blivit av med just dessa grejer och visst är det naturligt att de blir upprörda, det förstår jag, men de flesta accepterar faktumet att hela världen trots allt inte kretsar kring just dem personligen.

- Det är det värsta som hänt mig! Skriker damen gråtandes.
Framför mig på bänken ligger en kvällstidning vars hela uppslag är täckt av en bild på en mamma som rusar rakt mot jättevågen för att rädda sina barn. Jag tittar på den och sedan tittar jag på damen igen.
Om det här är det värsta som någonsin hänt henne, kanske det var på tiden att något hände, tänkte jag. Hon är ju ändå i 55-60års åldern.

Ledningen ringer och säger att väskan inte fanns på tåget. Det finns dock möjlighet att någon har lämnat in den i en spärr så de ropar ut i de interna högtalarna att de söker efter en handväska.

- Jag måste ringa POLIS! Vad är numret till POLISEN!? Och alla mina kort!
Hon börjar rabbla upp alla banker och andra företag som hon har kort hos vars telefonnummer jag beordras leta fram.
Först ringer hon polisen, fastän jag rekokmmenderar att spärra de viktigaste korten först.
- Mitt namn är Christina af Lek-Bergklint (fingerat namn) ...
Hon berättar om händelsen på ett minst sagt hysteriskt vis. Jag hör inte vad polisen säger men vad det än är kan hon inte förstå det.
- Ååååh NEEEJ! Jag kan inte prata. Ta över! Och så lämnar hon över luren till mig.
Polisen säger att visst kan de ta en anmälen över telefon, men det tar lång tid så det är bättre att spärra korten först.
Jag tar in damen i spärren, fastän jag abslout inte får ta in någon, men jag har inget annat val. Hela hennes värld har rasat samman och hon är fullständigt galen.
För att få det avklarat snabbare tar jag över kommandot och börjar ringa bankerna. När jag slagit numret ger jag luren till henne och varje gång säger hon sitt namn och sen får hon panik och ger mig luren så att jag får ta över samtalet.

Trekvart senare, mitt under ett samtal med IKEA, rusar hon helt plötsligt ut ur spärren och ut från stationen .. och på en buss.
Där satt jag med en lur i handen och IKEAS kundtjänst i andra änden av tråden.
- Eeh.. Hon försvann. Hon bara drog. Eh.. hmm. Hon hör nog kanske av sig snart igen. Tack för hjälpen ändå.
- Okej hejdå.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jösses, du får ju verkligen vara mamma till de små trafikanterna.. hur orkar du?!

Lucknuckan sa...

Den där damen var ju som sagt var Extrem.. :)
Oftast brukar dom vara rätt sansade när dom glömt nåt, dom flesta hajar faktiskt att det är deras eget fel.
..men den där socitetsdamen tog musten ur mig totalt där. Phu, tur att det inte kommer såna varje dag!

Och så kan man ju sitta och skratta åt såna såhär efteråt. :)

... sa...

Jisses...en så'n energislukare!
"Hjälp hela världen cirklar kring stackars miiig"
Undrar hur en eventuell tjyv skulle kunna länsa hennes bostad om väskan ligger på ett förbaskat tåg som inte går att stoppa!

Lucknuckan sa...

Strandvägen som hon bodde på, är en av stockholms finare adresser, hon hade nog fullt av dyrbarheter där. Därav hysterin.
Ju mer man har att förlora, ju mer hysterisk blir man kanske?