Många dementa finns det

En söt liten kutryggig tant kommer till luckan:
- Hej, hur tar jag mig till St Görans kyrka? Säger hon.
Jag kollar på kartan. Den är vid station Fridhemsplan.
- Åk till Fridhemsplan och sen går du ned för trappan på mitten av perrongen och går till den blå linjen. Sen är kyrkan vid den blå linjens utgång.
- Oj.. nu förstår jag inte. Och det går ingen buss.
- Okej. Åk till Fridhemsplan med tåget som är här uppe. Sitt i mitten av tåget. När du kommer till Fridhemsplan går du ned för trappan som är på mitten av perrongen. Sen går du till den blå linjen och följer utgångsskyltarna som det står Mariedalsgatan på. Sen ligger kyrkan utanför utgången.
- Oj oj oj.. jag är ny här. Jag förstår inte. Vad är blå linjen? Och det finns ingen buss.

Ibland vill man riva sitt hår i frustration.
Jag förklarar resvägen på diverse sätt till damen ett gäng gånger till och sen säger hon slutligen "Jag åker till Fridhemsplan" och ger mig sin remsa.

Bingo!
Jag stämplar remsan och ger den till tanten igen.
- Det får ordna sig, tack ska du ha, säger tanten och går ut till gatan igen.
Ut till gatan.
Och ut över gatan till trottoaren på andra sidan gatan.
Och sen bort från stationen.
Långt långt bort från stationen och hon kommer inte tillbaka.

- Men.. men..
Där sitter jag häpen och men:ar mig.
Ibland kommer det såna där tanter och gubbar som gör en konfunderad.
I hennes tankar hade hon kanske redan varit i kyrkan och nu var hon på väg hem igen.
Smidigt på något vis. Om man är en såndär som har miljoner grejer att göra kanske man skulle dunka huvet i borden några gånger om dan för att få en såndär tidsbesparande effekt.

Fejkande rullatorgamlingar

Det är så sjukt förbryllande när gamlingarna glömmer sina rullatorer på stationen.
Dom kommer där instapplandes genom entrén. Långsamt långsamt rullar dom och håller krampaktigt i rullatorns handtag.
Långsamt långsamt närmar dom sig grinden. När dom är vid grinden står dom där och med darrande svaga händer släpper de rullatorns handtag för att leta efter remsan eller färdtjänstkortet.

När jag sedan sätter grinden på grönblink och de långsamt långsamt passerat och kommit ut ur synhåll, händer något häpnadsväckande.
Inte alltid, men tillräckligt ofta för att jag har börjat tro på mirakel.
Där i vänthallen eller på perrongen blir de plötsligt helade! Med spänst i stegen kastar de sina rullatorer (och käppar!) och hoppar hurtigt upp på tåget.
Dom säger "Tack och hej leverpastej!" och vinkar adjö till rullatorn (eller käppen!).

Kvar på stationen står en ensam rullator. I all sin ensamhet står den där och bara står där.
Nån kanske rullar lite på den då och då för att testa turbon, eller för att kanske ge den sällis där i sin ensamhet.

Och sen, sen kommer jag knatandes där när jag har stationstillsyn och tänker "Åååh, neeeej. Inte en till! Nu får det vara nog!!!".
Sen kommer en annan tanke "JAAAA! ETT MIRAKEL!!!".

Eller?

Julmys i Råcksta

"Vi ska sy och vi ska sticka
vi ska görat ska ni tippa
för den stora galakvällen
så ska vi sy modellen.."

Neongubben rullar på en överdimensionerat stor trådrulle. Han ser ju för bövelen ut som en såndär mus i Askungen!
Jäpp, gubbarna i neon är tillbaka igen.

"Vi syr och sätter i den
och ett skärp av siden
och Askungen på bal
bland gästerna i hundratal
den vackraste ska bli i slottets stora saaaal.."

Den där Askunge-låten snurrar runt i mitt huvud när jag ser honom. Med tanke på trådrullens proportioner tycker jag att han borde sjunga en hel del mer.

Musgubben rullar in rullen i spärren och sen vidare in i det bakre rummet.
- Eller vill du ha den inne i spärren istället, haha? Säger han.
- Näää...
Tur att jag inte har nån gammal klänning där inne i det bakre rummet, man vet ju aldrig vad han skulle få för sig där inne annars.
Musgubben går ut och snart kommer en annan mus in i spärren.

"Sätt i gång nu, skynda ila,
vi har ingen tid att vila,
klänningen den ska vi klara,
ja, vänta lite bara.."

- Har du en stege? Säger den nya musgubben.
- Näää...
Han letar lite överallt. Phu, tur att jag inte har nån ost i kylen. Sen går han upp till perrongen igen.

"- Jag klipper till med saxen!
- Och jag ska sy och tråckla!
- Låt du flickorna se till den,
Du skall skaffa smycken
Och den vackraste hon blir på hela kvällen! .."

Vaddå, finns det en gigantisk klänning där uppe som dom ska sy om, eller vad?
Har kanske Cyndee Peters glömt en klänning där? Hahaha! Jag anstränger mig en smula så att jag inte fnissar högt.

En tredje mus kommer släpandes på en dammsugare.
Aha, han ska alltså undanröja alla bevisen på att dom faktiskt har varit och grejat med den där klänningen. Smartisarna!

Oj oj oj! They mean business! Serious shit!
Det glajdar in en mus med en neonväst som det står "Tågvarnare" på också. Hängandes på västen har han en ilsket röd liten tuta. Han ser stolt ut.

Den där syjuntan där uppe på perrongen där dom syr om (troligen) Cyndee Peters klänning sker alltså i yttersta hemlighet. Utöver att de själva vet så är det alltså bara jag som vet.

WOW... Jag sitter och är alldeles mållös.
Det här är stort!!!

"Och om du på lyckan väntar,
så kan du finna den en gång.
Fastän ditt hjärta kanske gråter
så kommer drömmen åter
och kärleken vaknar en gång!"

Hoppas klänningen blir fin!

"La, la, la, la, la, la, la, la,
Och allt du vill ha kan du fåååååå!"

Välkommen min älskade!

Jag har arbetskompisar från hela världen. Det tycker jag är jättebra för då får jag höra roliga och konstiga grejer som jag inte får höra från vanliga svennar.

Det finns exempelvis en jättegullig och rar man från Nepal. Han har ett namn som får vilken svenne som helst att vricka tungan och se ut som ett frågetecken medan han i Nepal möter unga tjejer som blir generade av att tilltala honom vid hans namn.

Gissa vad snubben heter? Välkommen min älskade!
Just precis så ja, det var namnet.
Hans farfar blev så glad när han kom till jorden att han fick det namnet.

De unga tjejerna i Nepal blir av någon besynnerlig anledning generade när de säger hans namn. Vilken tur att han bor i Sverige nu då.

Jag tycker i och för sig att vi borde ha sådana fina namn här i Sverige också.
Jag skulle nog gärna vilja heta "Hej snygging, du var då mej en riktig tiopoängare!", fast mina polare kan använda mitt smeknamn då. Snygging.

Cool. 8-)

Inget fusk nu!

Se upp alla ni kortförfalskare och tippexglada remsinnehavare för på torsdag smäller det!
I jakt på trisslotter med tre TV-rutor på kommer vi spärrexpeditörer bli ännu mer nitiska och ännu mer misstänksamma!
Likt glupska vakthundar sitter vi där morrandes och dreglandes och skäller vilt så fort du försöker glida förbi spärren som på ett bananskal när du viftar lite snabbt med ditt kort åt oss.
Lika så remsor, ge dig nu då, det är ingen idé att stå och vifta med remsan vid grinden.
I jakten på trisslotter kommer vi att göra allt! Ge mig ett lasso! Ge mig en självhäftande bumerang! In ska dom, färdbevisen!!!

Från och med torsdag blir vi belönade med trisslotter när företagets anonyma spionerande personal testar våra viseringsfärdigheter.
Om vi är tillräckligt nitiska blir vi belönade direkt på plats med en trisslott.

Inte en minut för sent får du åka vidare på din stämplade remsa och inte heller en dag extra får du åka på ditt kort.

Eller njaa... du kan ju försöka medan jag sitter där i kuren och är fullt upptagen med att skrapa min lott. Ve den som stör mig då! Sjas, ge dig iväg!

TV4, spara bara dom stora enmiljonersvinsterna till mig för här kommer jag!

Tuppjuck Big time

- Hahaha! Erkänn att det var du som satte den där bomben vid Fridhemsplan södra imorse!!! Säger min kollega till mig.
- Njaäääe...
- Vad ska du göra nu då för att slippa jobba? Sätta igång det tysta larmet så att hela stationen blir invaderad av poliser? Hahaha!
- Njaäääe...

Vissa dagar är sådär sjukt galet jobbiga så man får totalt tuppjuck och tycker att ett till big bang på momangen vore ju helt oerhört jättelämpligt (för det kan ju i alla fall inte skapa mer oreda). En sådan dag hade jag idag.

Dagen började skitsoft med att Idol 2005s James Gamba kom sådär lite coolt och småstudsandes förbi spärren. Han drog givetvis sitt kort, det gör han jämt.
Han är ett riktigt föredöme den grabben. Tack James! Även fastän du är sådär hoppig o lite studsig i stilen så hoppar du i alla fall inte över spärrarna. Gulle dej! Puss!

Nu över till tuppjucksdelen.
Efter James kunde givetvis ingenting bli bättre, för då hade ju dagen nått sin peak så att säga.
När jag sen går och sätter mig i Fridhemsplan norra är det mörkt i spärren. Inte en enda lampa funkar. Hmmm.. testa att visera färdbevisen i några timmar i det mörkret!
..I just called to say I love you.. Man kan leka lite Stevie Wonder där i mörkret när man fumlar sig fram.
Och inte nog med det. Som grädde på moset slutar spärren som är närmast spärrkiosken att funka och pinnen står ut som ett spjut och spetsar en massa folk som inte ser den stora lysande oranga lappen jag satt upp där där det står att de ska gå via grinden istället.

Där satt jag i några timmar och det här scenariot upprepade sig konstant:
*trafikanten går förbi spärren och ser inte att jag sitter där inne för det är så mörkt*
- AJ! *kunden går rakt in i spärrpinnen*
- Den där spärren är trasig, säger jag.
*trafikanten blir förvånad att nån sitter där inne i mörkret nånstans*

HooHooooooo! Idag skulle jag jättegärna haft på mig en såndär spöket Laban-kostym för lite extra special effekt sådär.

- Jamen du kan ju ta fram adventsljusstaken och sjunga Nu tändas tusen julejus? Sa en kollega till mig.
- Jaaaa.. då kanske jag få lite stålar också, det vore ju toppen.

Nu har jag kommit hem och nu ska jag ha mig en Fet irish coffee, så är det bara.
Because I'm worth it.

Grannkärringen hits da station

Min nya granne är en av de absolut charmigaste tanterna jag vet, fast helt och hållet raka motsatsen till det tidigare påstådda. Yo, check this out!

- ÖPPNA GRINDEN DÅ! Skriker min nya granntant.
- Jo, jag hörde att du sa det och strax innan dess sade jag till dig att visa mig ditt färdbevis.
- Öppna grinden! Skriker min granntant igen, jätteargt!
- Då får du visa mig ditt färdbevis först, precis så som alla andra också ska göra.
- Öppna grinden! Jag gör fan som jag vill. Och du, tror du att du är någon jäkla kontrollant, eller? Du kan inte ditt jobb, du ska öppna när jag säger till. Öppna grinden!
- Jag vet precis hur jag ska sköta mitt jobb och nu vill jag se ditt färdbevis, tack.
- Jag ska anmäla dej! Öppna grinden!
- Du får anmäla mig hur mycket du vill. Nu vill jag se ditt färdbevis.
Min nya granne med rullator är rasande. Det slår blixtar om henne när hon slutligen inser sitt nederlag och tar upp sitt färdtjänstkort. Hon visar det triumferande innan hon snabbt stoppar ned det igen.
- Nöjd nu!? Säger granntanten.
- Nu är jag nöjd, tack.
Jag sätter grinden på grönblink så att kärringen kan passera.
Hon rullar genom spärrlinjen samtidigt som hon skriker alla fula saker som hon kan komma på för att förolämpa mig så grovt som möjligt. Hon skriker hela vägen fram till hissen.
Och till nästa gång så vet du hur du ska göra när du ska passera en spärrlinje, säger jag med en hög och tydlig röst.
Min granne exploderar på nytt i ett inferno av raseri och vanvett när hon slutligen rullar in i hissen och åker upp till plattformen.

Nej, nu ska jag över till grannen och låna en kopp socker.
Todilooo! =)

Hela världen rasar samman

- Åh.. Ååååh.. Jag svimmar! Hjälp hjälp! Skriker damen som kommer rusandes från tåget.

Jag har varit med om många personer som mer eller mindre desperat sökt min hjälp när de glömt sina handväskor, nyshoppade dyra kläder och viktiga dokument och you name it på tågen, men denna damen tog priset som The no 1 most hysterical of them All.
Det hände några dagar efter den stora tsunamikatastrofen.

- Min handväska! Min handväska! Du måste stoppa tåget! Skriker damen gråtandes och hulkandes.
I sådana här fall brukar jag lugnt och sakligt fråga hur väskan såg ut, vad personen hade i den, var personen satt på tåget samt vilken slutdestination tåget hade.
Damen svarade på dessa frågor och jag ringde ledningen som i sin tur har till uppgfit att kontakta föraren på det aktuella tåget som i sin tur kollar igenom tåget extra noga vid slutstationen.
- Okej, nu har jag kontaktat ledningen och dom har sagt till föraren att kolla igenom tåget vid sluthållplatsen Hässelby strand. Stanna kvar här i 5-10 minuter så får du besked om väskan fanns på tåget.
- Ni måste stoppa tåget NUUU! Skriker damen.
- Nej tyvärr, det går inte, säger jag.
- Jag beordrar er att stoppa tåget NU!
- Vi kan tyvärr inte stoppa ett tåg så fort någon har glömt något viktigt på det, sånt händer hela tiden och det skulle skapa kaos av att stoppa tågen på det viset. Det är fyra stationer kvar till ändstationen och det enda du kan göra nu är att vänta några minuter, tyvärr.

Medan vi väntar blir damen än mer hysterisk, om möjligt.
- Jag måste ringa POLIS! Jag måste ringa min man att dom gör inbrott i våran våning på Strandvägen nu! Mitt körkort.. Mina kontokort.. Mina bilnycklar. HJÄÄÄÄLP! Stoppa tåget!

Jag har som sagt var varit med om många som blivit av med just dessa grejer och visst är det naturligt att de blir upprörda, det förstår jag, men de flesta accepterar faktumet att hela världen trots allt inte kretsar kring just dem personligen.

- Det är det värsta som hänt mig! Skriker damen gråtandes.
Framför mig på bänken ligger en kvällstidning vars hela uppslag är täckt av en bild på en mamma som rusar rakt mot jättevågen för att rädda sina barn. Jag tittar på den och sedan tittar jag på damen igen.
Om det här är det värsta som någonsin hänt henne, kanske det var på tiden att något hände, tänkte jag. Hon är ju ändå i 55-60års åldern.

Ledningen ringer och säger att väskan inte fanns på tåget. Det finns dock möjlighet att någon har lämnat in den i en spärr så de ropar ut i de interna högtalarna att de söker efter en handväska.

- Jag måste ringa POLIS! Vad är numret till POLISEN!? Och alla mina kort!
Hon börjar rabbla upp alla banker och andra företag som hon har kort hos vars telefonnummer jag beordras leta fram.
Först ringer hon polisen, fastän jag rekokmmenderar att spärra de viktigaste korten först.
- Mitt namn är Christina af Lek-Bergklint (fingerat namn) ...
Hon berättar om händelsen på ett minst sagt hysteriskt vis. Jag hör inte vad polisen säger men vad det än är kan hon inte förstå det.
- Ååååh NEEEJ! Jag kan inte prata. Ta över! Och så lämnar hon över luren till mig.
Polisen säger att visst kan de ta en anmälen över telefon, men det tar lång tid så det är bättre att spärra korten först.
Jag tar in damen i spärren, fastän jag abslout inte får ta in någon, men jag har inget annat val. Hela hennes värld har rasat samman och hon är fullständigt galen.
För att få det avklarat snabbare tar jag över kommandot och börjar ringa bankerna. När jag slagit numret ger jag luren till henne och varje gång säger hon sitt namn och sen får hon panik och ger mig luren så att jag får ta över samtalet.

Trekvart senare, mitt under ett samtal med IKEA, rusar hon helt plötsligt ut ur spärren och ut från stationen .. och på en buss.
Där satt jag med en lur i handen och IKEAS kundtjänst i andra änden av tråden.
- Eeh.. Hon försvann. Hon bara drog. Eh.. hmm. Hon hör nog kanske av sig snart igen. Tack för hjälpen ändå.
- Okej hejdå.

Siesta i Råcksta

Det är som diarré som sprutar ut ur röret, cementlastbilsröret.
Gubbar i neon rular på stationen (men dom dansar inte, i neon alltså). Dom går in med skottkärror fulla med cement i ett litet självlysande lämmeltåg.
Dom små lämlarna har ställt upp grinden så att intäktssäkringen är helt utslagen. Vidöppet gapar grinden och säger hej och välkommen in till alla plankarna. Den där spärrlinjen läcker ännu mer än vanligt som ett såll nu, tänker jag.

Folk rusar förbi och pekar på sina väskor, fickor och lite överallt när dom passerar spärrlinjen via grinden. Dom vill i all hast säga att dom faktiskt har kortet där genom att peka där, tolkar jag det som.
Det finns dock en kille som inte pekar på nån väska eller ficka, han pekar på stationsklockan och sedan på sin egen klocka och sedan hytter han med näven innan han slutligen går ut via grinden och lämnar stationen.

Jag blir dåsig av den sövande brummande cementlastbilen som står där utanför och har rännskita, så medan lämmeltåget blandas av neongubbar med skottkärror och trafikanter som pekar på diverse ställen, sitter jag här och nästan somnar.
Helt plötsligt har ju alla giltigt färdbevis nånstans på sig vad det verkar. Jag är i princip sysslolös förutom för någon enstaka laglydig pensionärstant eller gubbe här och där.

Nu kommer klock-snubben tillbaka. Han pekar på stationsklockan och sedan på sin armbandsklocka, helt enligt rutin. Men denna gång är grinden redan vidöppen vid inpassering och det är inte enligt rutin. Han vet inte riktigt vad han ska ta sig till, men bråttom har han så han hytter lite med näven och viftar med armarna för att sedan ta upp sitt färdtjänstkort och visa det innan han slutligen passerar pekandes på klockorna och springandes genom grinden.

Efter nån halvtimme försvinner helt plötsligt alla neonggubbar, som på en signal. Den intäktssäkrande grinden stängs åter och cementlastbilen med det obscena bajsande röret drar iväg.
Den sköna siestan är över och nu behöver ovanligt många helt plötsligt betala igen.