Min gamle polare, den saggiga kvinnan, kommer fram till luckan.
- Du kan öppna jävla arbetare! Jävla kommunist! Jävla arbetarfetto! Jävla arbetarfetto!
Trafikanten kort där efter:
- Jag ska till planeten, planeten, planeten. Vad kostar det till planeten ja?
- Tjugofyra kronor, tack.
Tanten betalar sin resa till planeten och sedan startar en fantastisk monolog, fast i dialogform. Dialogen upplevs som autentisk då rösten förställs när den andre pratar med en pipigare tonart: ”Jag vet inte vart jag ska. Det vet inte jag heller. Jag reser inte så ofta. Nej, jag reser inte ofta jag heller. Oj oj oj, hur ska det här gå. Jag vet inte heller. Då går jag. Då går jag.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar