Gamla störar vet bäst

- Till stan, säger den trevliga damen och ger mig sin remsa.
Med ett stort lugn mottager jag remsan och kollar om hon ...

*KRASCH! BANK!*

... har någon giltig stämpel på den, men näpp.
Jag stämplar remsan och ger tillbaka den med ett glatt leende.
- Tack, säger jag.

*KRASCH! BANK!*

- Åh herre gud vad han är arg, säger damen.
- Ja, han är nog det, säger jag.

*KRASCH! BANK!*

Den gamla gubben är som fångad i en stomvind av ilska när han står där vid grinden långt där borta med en matkasse i var hand. Medan han skickar salvor av rejäla hästsparkar på grinden ryter han som ett lejon. Ur lejongapet kommer en strid ström av svordomar och diverse andra skrämmande ljud så som "GRRRR!" och "AAAAAHG!".

Damen går till perrongen och jag betjänar nästa kund som står i kön.

*KRASCH! BANK!*

- Eeeh.. han var då jävligt arg! Hahaha! Säger snubben.
- Jo, uppenbarligen. Vart ska du?
- Till stan.
Jag stämplar snubbens remsa och han drar vidare.

*KRASCH! BANK!*

Med tanke på hur mycket han sparkar på grinden borde han få ont i foten vid det här laget, tänker jag.
Men; det kanske bara gör ont en stund på natten men inget på dan.
Och; jag börjar bli van.
Vid tjuriga gubbar alltså.

*KRASCH! BANK!*

Nu står det ingen mer i kö så nu kan jag se den arga gamla grinpellen till gubbe som med en åsnas envishet sparkar grinden med hästsparkar och svär.
Han håller en ihopvikt röd plastficka i handen. Man kan nätt och jämt se hur den sticker ut mellan björnramsdasslockslabben och plastpåshandtaget.
Troligen har han en remsa eller ett kort där i, antar jag.

- ÖPPNA FÖR FAN! Skriker grinpellen.
- Först ska du komma hit med ditt färdbevis då i sådana fall.
Gubben får ur sig något gurglande svordomsaktigt ur lejongapet. Han öppnar upp plastfickan lite lite på glänt så att jag faktiskt kan skymta någonting där i. Men på fem meters avstånd är det, i alla fall för mig, omöjligt att se om färdbeviset är oförfalskat och giltigt.
- Alltså, kom hit med kortet om du vill att jag ska öppna grinden, säger jag.
Den rytande lejongubben rusar likt den argaste tjur rakt mot mig och när han kommer fram visar han med en illers snabbhet sitt kort.
- JAG HAR JOBBAT I DET HÄR JÄVLA FÖRETAGET I 48 ÅR SÅ DU SKA FAN INTE KOMMA OCH LÄRA MIG HUR MAN GÖR! Skriker han.

Jag är absolut inte häpen över det här beteendet, men däremot undrar jag hur man är funtad om man har jobbat i det här jävla företaget i 48 år och man inte ens kan rutinerna för hur man passerar en spärrlinje.
När jag har jobbat i 48 år på företaget och går i pension ska jag säga till dom unga pigga spärrisarna:
- Snälla.. om jag blir en såndär bitter och grinig före detta anställd som minsann vet hur allt ska skötas, KASTA UT MIG FRÅN ETT STUP! SNÄLLA!