En riktig gluttare, men inte ettagluttare

Upp bakom det gröna otympliga tidningsstället sticker ett halvt huvud upp.
Med sorgsna ögon är huvet där och gluttar på mig. Blicken viker inte av en tum när jag i min tur utmanar huvudet till en gluttartävling.

I vanliga fall när dom gluttar, brukar jag slänga lite stinta blickar på dom som säger att "hörrö duuu, nu är det dags att sluta glutta på mig. Basta!". Men den här sorgsna blicken går inte att glutta argt på. De djupa sorgsna fårorna i pannan vittnar om ett långt och ledsamt liv.
Mellan kunderna passar jag på att glutta milt på de sorgsna ögonen. Ibland kommer det nästan upp en spjuveraktig nyfikenhet i blicken, men den nyfikenheten drunknar snart i den avgrundsdjupa suckande ledsamheten.

Det halva huvet är där bakom stället och trycker i säkert tjugo minuter. Gångerna är få då blicken viker av och tittar sig omkring. Den letar kanske efter nåt.

Då, kommer en glad liten dam. Den glada lilla damen går till det ledsamma fåriga halva huvudet och säger något glatt. Det fårade huvudet nickar och fortsätter att vara fårigt och sorgset.

Oj! Nu reser sig det halva huvudet upp. Nu kommer även en ledsam mun fram och en tunn skraltig kroppsbyggnad med ljusgrå jacka.
Den glada lilla tanten eskorterar den sorgsna gluttgubben med rullator genom spärrlinjen och sedan tar de hissen till perrongen.

Många gluttare finns det, men den här var faktiskt lite söt på något vis.