Ju mer jag läser de nya arbetsinstruktionerna, ju djupare livskris når jag. Hur djup är djupast? När är botten nådd? Vem är jag egentligen? Är jag mer än en förvirrad tanke om mig själv?
Dessa frågor snurrar runt och runt i gamle nuckans huvud som stora svarta orosmoln och nu vågar inte nuckan läsa mer arbetsinstruktioner då situationen garanterat kommer att förvärras ännu mer (för instruktionerna lär ju inte förvirras mindre när det liksom förvirras mera konstant där i början liksom, så klart).
Okej, nuckan är anställd som spärrexpeditör och följer ämmtiaars arbetsinstruktioner för samma befattning. Grönt! Det var i början av pärmen det. Sen läste nuckan några blad till, där upprepas gång på gång att nuckan faktiskt nu är en biljettexpeditör, inte alls spärrexpeditör. Det får jag inte alls kallas för nu längre, fastän jag är anställd som det och allt.
Livskrisen blev i detta ögonblick oundviklig.
I desperation tittade nuckan bort från pärmen, bort från allt som kan förstärka situationen som bejakar identitetskrisens varande. Vad ser då inte nuckan på den nya dataskärmen som precis sparkat igång? Utöver att nuckan blir övervakad av Tuborg hela dagarna är intranätet enbart till för spärrvakter, står det klart och tydligt. Inga andra än spärrvakter får läsa informationen på intranätet.
Om inga andra än spärrvakter får läsa det där, varför får då gamle nuckan läsa det där, som bara är en spärrexpeditör alternativt kanske biljettexpeditör? Vem är jag egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är fan inte lätt alltså.
Du har mina sympatier.
Tack, det värmde. :) Ibland känner man liksom att saker blir för jobbiga att uthärda.
Skicka en kommentar