Doggiestyle

Sätten att planka på tycks mig vara oändliga. Folk hittar på de mest konstiga grejerna medan jag bara sitter där gapandes och tittar på.

Jag vill verkligen inte uppmana någon av er mina vänner till att planka och se speciellt upp för detta sättet nu när det är så snöigt och moddigt ute.

Hänt på station Brommaplan:
En fin dam med päls kommer in.
Den fina damen ställer sig på alla fyra och kryper under spärrpinnen.

Skulle hon börja gläfsa och gnaga om jag kastade ut ett hundben till henne också?
Det är frågan.

Say no more, liksom.

No more.

Finn fem fel, eller fler

Att jobba julaftnar är faktiskt inte så dumt. Det är den enda dagen på året som folk bara vill visa sina allra bästa sidor. Glatt säger dom "God jul!" istället för att säga "Vad snål du är med tiden!".

Dom har ju suttit hemma och knaprat pepparkakor i stora sjok också förståss, det sätter ju sina spår.
"Ät en pepparkaka så blir du snäll, men äter du för många så blir du menlös", som min gamle mor sade till mig i mina unga dar. Så sant.

Det som var mest minnesvärt denna julen var dock inte tomtarna som sprang omkring bland husen, det var faktiskt taxiresan till jobbet på juldagsmorgonen.

Eller hur galet låter inte det här:
Kl. 05:25 står jag som vanligt och väntar på taxin. Förbi mig åker en taxi som gnisslar och låter som sju svåra år och som helt uppenbart lider av grav dödsångest. Den har även varit med om en krock så båda sidodörrarna är rejält tillknycklade.
Herre jävlar, tur att jag inte ska åka med den där taxin, tänker jag medan jag står där och den gnisslar förbi.

En minut senare kommer gnisselschabraket tillbaka och parkerar vid mig.
Är det här ett skämt, eller? Tänker jag. Vid den tiden på morgonen är jag dock trött och har inte en endaste tendens till gnutta av humor, så jag blir bara lite extra argt dyster när jag konstaterar att "nä, det är nog inget skämt".
Jag sätter mig i gnisselschabraket och frågar chaffisen om det verkligen är taxin som min arbetsgivare beställt. Tyvärr så är det så.

- Herre gud min skapare, vad har du varit med om?! Frågar jag.
- Det vill du inte veta, säger chaffisen.
Jaha, det låter ju tryggt, tänker jag då.
- Den gnisslar nåt helt förskräckligt, säger jag för att försöka få honom att läcka lite mer information.
- Den åker, säger han.
Jovisst kan även jag konstatera att den faktiskt mot alla odds åker, men hur länge till?
- Det är julhelg, den kan inte lagas, säger chaffisen.
Sen kör chaffisen iväg. Han kör in bland smågatorna i ett bostadsområde.
- Men hallååå!? Du ska ju ut på den stora vägen! Bergslagsvägen!
- Var är den?
My dear god, en taxichaffis som inte hittar den största vägen som leder mot stan från västerort. Illa!
- Okej, åk rakt fram och ta första till vänster, säger jag högt och tydligt några gånger så att tioöringen förhoppningsvis trillar ner någonstans och någongång.
Han åker och åker och åker och ...
- Men hallåååå!? VÄNSTER VÄNSTER VÄNSTER!!! Skriker jag.
Chaffisen gör en rejäl rallysväng i sista millisekunden. Han lyckas med möda ta sig ut till Bergslagsvägen. Bingo.
När han åkt ett tag märker jag att han glömmer att svänga av till min station.
- Nämen.. Hallååå!? Du skulle ha svängt där!
- Vi vänder vid Fridhemsplan, säger chaffisen.
När vi kommer till Fridhemsplan finns det en vägskylt som informerar oss om att man inte får svänga där.
- Vi får inte svänga här men jag svänger här, säger chaffisen och gör en u-sväng.

När vi väl kommer fram till stationen är det jättesent och jag måste gå in genast för att ringa och anmäla min ankomst.

- Hur gör jag nu? Frågar chaffisen mig.
- Det är 70 kronor i tillägg, säger jag.
- Hur? Jag vet inte hur man gör?
- Tillägg och 7 brukar dom trycka in, eller nåt sånt.
- Hur? Jag vet inte?
Chaffisen försöker desperat att hitta tilläggsmenyn i datorn.
- Jag måste rusa in nu, jag måste anmäla mig. Hejdå! Säger jag och rusar ut.

Hur krockade får bilar vara innan man måste lämna in dom på lagning undrar jag nu?
Och hur borttappad är den mest vilsna taxichaffisen?

Det blev inga jävla TV-apparater

Nu har det hänt! Som belöning för min aldrig sviktande nitiskhet gällande färdbevisviseringen, har jag blivit belönad med en trisslott.

En av företagets medvetet fuskande spiontomtar gick förbi luckan och visade mig sitt kort lite sådär i farten som så många gör.
Precis som för alla andra såna där som gör så i farten, satte givetvis spärrpinnen stopp för hennes förbitravande.
I vanliga fall brukar dom då titta lite irriterat och säga "Öppna då!", men jag viserar inga förbiflygande färdbevis och då tar det som sagt var stopp för dem.
Varför stressa upp sig och anstränga ögonen på det viset? Nej, det får jag inget extra för. Förutom huvudvärk då kanske. Jag är noggrann jag. Jag tar då in kortet och konstaterar i lugn och ro om kortet är giltigt. Sen ska jag även enligt intäktssäkringsreglerna titta på kortets baksida så att jag kan se att kortet inte är förfalskat.
Den här företagsspionstomten, hon betedde sig annorlunda!
Glatt inlämnade hon kortet till mig när jag bad att få det i handen för vidare inspektion.
En riktig skummis alltså. Hon framstod inte som trovärdig i rollen som en förbitravande trafikant som normalt frustar likt en vild gallophingst och frustrerat skrapar hovarna i golvet när pinnen sätter stopp.

- Varför drar du inte kortet själv för? Sa jag medan jag samtidigt kunde konstatera att kortet hade gått ut för två veckor sedan och magnetremsan där bak var övertäckt av nåt konstigt klistermärke med pytteliten text på (antagligen en text som säger att vi spärrisar _inte_ får ta kortet i beslag, för det är ju spionens arbetsredskap som spionen ska försöka sätta dit fler spärrisar med).
- Därför att det inte är giltigt! Här får du en Triss! Sa hon.

Jag borde ha gjort det mer tydligt för henne att jag bara ville ha en sån Triss som har tre TV-apparater, men det är lätt att vara efterklok.
Inte ett rött öre blev det!

Kan tanter också felanmälas?

När nån grej är paj så brukar jag ringa och felanmäla den grejen. Sedan sätter jag upp en skrikigt orange klisterdekal på den trasiga grejen som säger att grejen är felanmäld.
Med den strategiskt noga uträknade placeringen av dekalen, alltså på den själva trasiga grejen, vill jag meddela folk att "Observera! DEN HÄR grejen är paj!".

DEN HÄR grejen alltså, inte DEN DÄR grejen.

Av någon outgrundligt besynnerlig anledning är det just bara gamla tanter som inte förstår vad som menas med klisterdekalernas placering. Dom är inte många, bör tilläggas, men några styckna.
När exempelvis en dekal är uppsatt på en såndär digital skylt (en sån som visar när nästa tåg går), kommer en orolig tant och frågar:
- Är hissen trasig?
- Nejdå, hissen har mått bra under hela dagen, det är bara den där skylten som är krasslig.
- Jahaja, vilken tur.

Dom där tanterna drar alltid slutsatsen att hissen är trasig. Var man än sätter upp klisterdekalen. Må den vara på grinden, nån spärr, den digitala skylten eller en entrédörr, det är ändå hissen det är fel på. Självklart, eller hur?

En dag gick en tant faktiskt steget ännu längre.
En klisterdekal satt klistrad på en spärr och skrek ut "Felanmäld!".
- Är hissen trasig? Sa då den jätteoroliga tanten.
- Nej, den är inte trasig, sa jag då.
- Är STATIONEN trasig!? Sa då tanten oroligt.

Det är så att jag får lust att säga "Pssst...! Stationen är invaderad av terrorister men Bruce Willis är här och styr upp det och vi vill inte göra en sån stor grej av det för då blir folk oroliga så vi satte upp den där oranga dekalen istället på spärren och den ger mycket riktigt en antydan om att stationen är trasig och då blir det färre skadade för då vänder folk redan vid entrédörren. Smart va!?".

PHUUUUU! Eller nåt.

En riktig gluttare, men inte ettagluttare

Upp bakom det gröna otympliga tidningsstället sticker ett halvt huvud upp.
Med sorgsna ögon är huvet där och gluttar på mig. Blicken viker inte av en tum när jag i min tur utmanar huvudet till en gluttartävling.

I vanliga fall när dom gluttar, brukar jag slänga lite stinta blickar på dom som säger att "hörrö duuu, nu är det dags att sluta glutta på mig. Basta!". Men den här sorgsna blicken går inte att glutta argt på. De djupa sorgsna fårorna i pannan vittnar om ett långt och ledsamt liv.
Mellan kunderna passar jag på att glutta milt på de sorgsna ögonen. Ibland kommer det nästan upp en spjuveraktig nyfikenhet i blicken, men den nyfikenheten drunknar snart i den avgrundsdjupa suckande ledsamheten.

Det halva huvet är där bakom stället och trycker i säkert tjugo minuter. Gångerna är få då blicken viker av och tittar sig omkring. Den letar kanske efter nåt.

Då, kommer en glad liten dam. Den glada lilla damen går till det ledsamma fåriga halva huvudet och säger något glatt. Det fårade huvudet nickar och fortsätter att vara fårigt och sorgset.

Oj! Nu reser sig det halva huvudet upp. Nu kommer även en ledsam mun fram och en tunn skraltig kroppsbyggnad med ljusgrå jacka.
Den glada lilla tanten eskorterar den sorgsna gluttgubben med rullator genom spärrlinjen och sedan tar de hissen till perrongen.

Många gluttare finns det, men den här var faktiskt lite söt på något vis.

Gamla störar vet bäst

- Till stan, säger den trevliga damen och ger mig sin remsa.
Med ett stort lugn mottager jag remsan och kollar om hon ...

*KRASCH! BANK!*

... har någon giltig stämpel på den, men näpp.
Jag stämplar remsan och ger tillbaka den med ett glatt leende.
- Tack, säger jag.

*KRASCH! BANK!*

- Åh herre gud vad han är arg, säger damen.
- Ja, han är nog det, säger jag.

*KRASCH! BANK!*

Den gamla gubben är som fångad i en stomvind av ilska när han står där vid grinden långt där borta med en matkasse i var hand. Medan han skickar salvor av rejäla hästsparkar på grinden ryter han som ett lejon. Ur lejongapet kommer en strid ström av svordomar och diverse andra skrämmande ljud så som "GRRRR!" och "AAAAAHG!".

Damen går till perrongen och jag betjänar nästa kund som står i kön.

*KRASCH! BANK!*

- Eeeh.. han var då jävligt arg! Hahaha! Säger snubben.
- Jo, uppenbarligen. Vart ska du?
- Till stan.
Jag stämplar snubbens remsa och han drar vidare.

*KRASCH! BANK!*

Med tanke på hur mycket han sparkar på grinden borde han få ont i foten vid det här laget, tänker jag.
Men; det kanske bara gör ont en stund på natten men inget på dan.
Och; jag börjar bli van.
Vid tjuriga gubbar alltså.

*KRASCH! BANK!*

Nu står det ingen mer i kö så nu kan jag se den arga gamla grinpellen till gubbe som med en åsnas envishet sparkar grinden med hästsparkar och svär.
Han håller en ihopvikt röd plastficka i handen. Man kan nätt och jämt se hur den sticker ut mellan björnramsdasslockslabben och plastpåshandtaget.
Troligen har han en remsa eller ett kort där i, antar jag.

- ÖPPNA FÖR FAN! Skriker grinpellen.
- Först ska du komma hit med ditt färdbevis då i sådana fall.
Gubben får ur sig något gurglande svordomsaktigt ur lejongapet. Han öppnar upp plastfickan lite lite på glänt så att jag faktiskt kan skymta någonting där i. Men på fem meters avstånd är det, i alla fall för mig, omöjligt att se om färdbeviset är oförfalskat och giltigt.
- Alltså, kom hit med kortet om du vill att jag ska öppna grinden, säger jag.
Den rytande lejongubben rusar likt den argaste tjur rakt mot mig och när han kommer fram visar han med en illers snabbhet sitt kort.
- JAG HAR JOBBAT I DET HÄR JÄVLA FÖRETAGET I 48 ÅR SÅ DU SKA FAN INTE KOMMA OCH LÄRA MIG HUR MAN GÖR! Skriker han.

Jag är absolut inte häpen över det här beteendet, men däremot undrar jag hur man är funtad om man har jobbat i det här jävla företaget i 48 år och man inte ens kan rutinerna för hur man passerar en spärrlinje.
När jag har jobbat i 48 år på företaget och går i pension ska jag säga till dom unga pigga spärrisarna:
- Snälla.. om jag blir en såndär bitter och grinig före detta anställd som minsann vet hur allt ska skötas, KASTA UT MIG FRÅN ETT STUP! SNÄLLA!