När en pappa förlorar sin son, han vet inte var i tunnelbanan men nånstans (han vet inte ens om barnet var med honom på tåget), och kommer till luckan för att efterlysa sonen, bör han inte vänta på stationen då om sonen faktiskt går till nån spärris och säger att det är han som trafikledningen gjort utrop om? När pappan försvinner, ska jag då anmäla en försvunnen pappa när barnet väl kommit till rätta? Det övergår mitt förstånd hur en del behandlar sina barn, men han gick väl hem för att göra ett nytt.
Sen är det ganska makabert att en mamma med barnvagn är så pass stressad att när hon fått sin remsa stämplad, har hon så pass bråttom att hon rusar till tåget utan barnvagnen, och barnet.
Sen har vi horderna av mammor och pappor som dagligen skrikandes står vid grindarna för att de vägrar betala för sina barn som är över sex år och därmed ska betala.
Varför utsätter de sina barn för sådana här saker egentligen?
Förtjänar barnen inte någon respekt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Amen sister!
Eftersom jag vet att mitt närminne ofta sviker mig så gör jag världen en tjänst genom att inte skaffa barn.
:-) Då är vi två om det. Att inte skaffa barn alltså.
Mitt minne är inte heller det bästa, men ändå...!
Jag menar, om jag åker med en polare på tuben, det är inte så att jag tappar bort min polare, för då skulle jag ju märka att sällskapet försvann. Och det ganska snabbt.
Skicka en kommentar