En femhundring på den griniga tuffingen!

- Dra ditt kort själv, tack.
- Jag orkar inte!
- Men kortet ska man dra själv.
- Jag orkar inte! Åååååååh! Jag orkar inte! Oooooooooh! Den synnerligen lata tonårsbruden med kroppshållning som ett S och en haka som av helt egen kraft hänger ända ner till bröstet, tar ett steg tillbaka. Det skulle komma visa sig att vara ett mycket ödesdigert steg.
- Säg ursäkta när du går på folk sådär!
Wow, hur ska det här gå? En av de grinigaste kärringarna i västerort vs den slackigaste tonåringen i universum (och alla eventuella parallella sådana också, för att vara på den säkra sidan).
- Jag orkar inte! säger slackern och lullar slappt bort till en av de bortre spärrarna för att där faktiskt dra sitt kort.
- Hördudu! Man ska säga ursäkta när man går på någon sådär!
- Jag orkar inte!
Jag expedierar den griniga medan den lealöse drar sitt kort. Bakom spärrlinjen möts de sedan oundvikligen igen.
- Det är ohyfsat att inte säga ursäkta när man går på någon på det där viset!
Den grinigas ögon lyser av rent skärt hat när uppläxningarna står som spön i backen.
- Jag orkar inte! Jag orkar inte!
Sakta lullar slackern mot rulltrappan och låter som en hackig grammofonskiva medan den griniga blir eldigare och eldigare.

Hur gick det då sen? Om det tvistar de lärde. Men en sak vet jag; där det är mycket folk på liten yta, där är det bråk. Folk springer in i varandra, knuffar varandra, skriker på varandra och ibland blir det till och med handgemäng. Kanske kan tuben dryga ut kassan genom att ha vadslagningsslagsmål med trafikanter som råkar i luven med varandra? Jag som spärris kan ju faktiskt kombinera jobbet att sälja biljetter med att hantera vadslagningen. Mycket effektivt och lönsamt. Precis utanför stationen ska det då givetvis finnas en mindre boxningsarena.

Nackdelen är väl att spärrisen i Fridhemsplan, uppgången vid Drottningholmsvägen, måste kvällstid jobba enbart med vadslagningen dårå, för då finns ju ingen tid över till biljettförsäljning menar jag, men annars!