En tidig morgon

Tidig söndagmorgon i Stora mossen.
Man kan tänka sig att det borde vara kosselugnt. Jag menar, vad kan hända här?

*DOINK!*
*flax flax flax*
*DOINK!*
- Kraaa! Kraaa! Kraa!
*flax flax flax*
*DOINK!*

Stackaren. En skata har flugit upp för trappen och flyger nu mot fönsterrrutorna. Det är fönsterrutor överallt här uppe och den kan inte komma ut om den inte flyger ner för trappen igen eller flyger igenom vänthallen och sen ut.
Den kommer bryta nacken snart om den fortsätter så här, tänker jag.

Okej. Nu börjar Den Stora Räddningktionen.
1. Jag ställer om BESAM-dörrarna till vidöppet läge så att den har alternativet att flyga ut via vänthallen.
2. Jag går ut till skatan och snackar lite med den medan jag sakta går ned för trappen. Inte för att jag tror på den här metoden själv ens, men jag kan ju prova. Kanske fattar den att den kan flyga ut där om någon går där.
Det funkar inte.
3. Jag närmar mig sakta skatan med en utsträckt arm. Kanske, fast troligtvis inte, sätter den sig på min arm?
Det funkar inte heller.

Skatan är desperat och flyger igen och igen mot fönstrena.

4. Pappåse? Funkar det att fånga in den i en pappåse? Jag tar en Metro-pappåse och får in skatan i ett hörn, men den blir så vettskrämd så jag avbryter aktionen. Dessutom är pappåsen för sladdrig.

- Hallåå?! Jag vill betala här!
En kund står vid spärren, ser han inte att jag är upptagen?
- Du kan passera! Ropar jag.
- Nej jag behöver hjälp!

Ok, jag hjälper honom och sen går jag tillbaka till fågeln. Nu är den trött och orkar inte röra sig så mycket.
Räddningsaktionen fortsätter.

5. Jag sitter stilla nära den och pratar lugnande. Jag ska fånga den med händerna nu. Jag försöker några gåner, men den hoppar åt sidan.
Men ve den som ger sig, tänker jag, den ska ut nu.
Då, får jag grepp om skatan! Jag håller honom (eller henne) om vingarna.

- Kraaa! Kraaaa! Kraa! Säger den.
- Var lugn, jag ska hjälpa dig ut.
- Kraaa!
- Just det, puss lilla sötisen.

Jag går ner med fågeln för trappan och går ut.
Där ute öppnar jag händerna och pippin flyger!!! Till friheten!!!
Jag drar en lättnadens suck. Så vackert! Uppdraget är avslutat.

Jag går upprymd till spärren och tänker att nu blir det lugnt och sätter mig bekvämt. För en tidig söndag morgon, vad kan hända?

Precis när jag satt mig till rätta hör jag det hysteriska utropet.
- Det är inte sant!! Neeej! Neeeej!
Damen börjar grina vilt. Med tårarna rinnande ned för kinderna säger hon:
- 12 minuter! Det kan inte vara så långt till nästa tåg!
- Men det är tidig söndag morgon... börjar jag och blir avbruten.
- Dom ska gå ofta! Det gör dom jämt!
Damen ojar sig, grinar en skvätt, ojar sig lite mer och grinar ännu mer.
Jag får lust att fråga varför hon är så upprörd. Jag menar, 12 minuter, är det så hemskt?
Jag håller dock med henne om det hon säger för att inte göra henne mer upprörd och jag pratar lugnande.
- Det blir ju bara några minuters extra väntetid, det går snabbt.
Damen bestämmer sig grinandes för att hon tar tåget ändå, det finns ju ingen taxi i närheten. Och så går hon ut till perongen.

Nu har jag precis satt mig till rätta igen efter de båda incidenterna.
Nu blir det då lugnt, för vad kan hända en tidig söndag morgon i Stora mossen?