Sanslösa SAM

4:45 på morgonen i rövarkulan Hässelby gård.
När man jobbar här får man se det mesta. Oftast handlar det om slagsmål precis utanför stationen på kvällarna, men det har hänt att jag hållit på att få en raket genom luckan. Ungarna gillar trolltyg här. Regel nummer ett är att alltid ha luckan stängd när det är lite folk i rörelse här, då skjuter dom rakterna i vänthallen istället.

Just nu gör jag morgonens stationskontroll.
Det är endast jag allena här, och snubben som jag hör skrikandes nere på Astrakangatan förståss.
- Kasta ner tjacket nu för fan! Jag har pröjsat! Ner med det!
Han skriker till någon som bor i gamla fylletolvan. Men numera heter den inte det längre för dom slängde ut alla fyllon och gangsters och renoverade huset så att mer respektabla människor skulle bo där. Uppdraget tycks alltså ha lyckats.
- Kasta ner det nu för fan! Det är mitt, hör du det!?
Jag går längst perongen och låtsas som om det regnar medan jag tjuvlyssnar på knarkdramat som utspelar sig nere på gatan.
- Ok, nu kommer jag upp! Du ska dööö! Jag ska skjuta dej! Du ska dö! Skriker han.
Oj? Skjutvapen? Hörde jag rätt? Bäst att gå in och plocka Metro istället innan kulorna börjar vina här.
Sagt och gjort. Jag går in och plockar Metro i vänthallen och bestämmer mig för att om jag hör något suspekt dödsångestskrik eller dylikt ringer jag Sambandscentralen, SAM, och rapporterar. Men jag tror inte snubben kommer in i det där huset ens, det är ju som Alcatraz för fasiken.

Tio minuter senare får jag besök.
- Snälla, kan du ringa taxi?
Jaha, så står jag här öga mot öga ute i vänthallen med snubben. The dude.
Han är blodig från topp till tå. Han har ett stort jack i huvudet och näsan har nog sett bättre dagar då den för tillfället ser röd och på något vis mosad ut.

Jag beslutar mig för att ringa taxi är en mycket god idé, för då får jag gå in i spärren.
Jag låtsas inte om att jag har sett honom tidigare.
- Oj oj, vad har hänt? Ska jag ringa ambulans, du är skadad? Säger jag.
- Nej, det sket sig. Det gör det ibland. Ring taxi, säger han.

Jag går in i spärren och beställer en taxi till Maltesholmsvägen 93. Vi kom överens om den adressen för taxi vill ha en gatuadress när man ringer.
Snubben drar iväg när jag har ringt. Phu, vad skönt! Nog för att han behöver hjälp, men han är samtidigt läskig.
Jag ringer till SAM och berättar hela historien och avslutar med att han behöver antingen ambulans eller polis eller båda.
- Vi kan inte göra något, säger SAM.
- VA?! Han måste ju ha hjälp, han är helt blodig och det fåtal människor som han möter där ute kommer att bli vettskrämda!?
- Nej, du såg inte på när det hände, vi kan inte ringa polisen då. Ring igen om han kommer tillbaka.
- Det är väl klart att han kommer tillbaka, taxin kommer ju inte ta upp honom! Ingen taxi kommer att ta upp honom!
- Vi kan inte göra något, tyvärr.

Ibland undrar jag vad SAM finns till för. Varför kan dom inte skicka förbi någon polisbil att bara ens checka läget där? De har ju adressen? Han behöver hjälp. Punkt.
Sen finns det personal på SAM som är mer eller mindre handlingskrafiga också. Endel ordnar hjälp på en gång medan andra inte verkar bry sig, precis som den här tjejen.

Ungefär en timme senare kommer han tillbaka. Nu har det blivit lite mer folk i rörelse i knutarna. Många av dom som ser honom ryggar förskräckt tillbaka. Vad var det jag sa? Det var precis det här som skulle ske.

- Han ville inte ta upp mig, han sa att jag är för blodig. Fan han drog. Kan du blöta den här till mig, snälla? Fan jag är blodig. Fan den är blodig, ursäkta.
Han sträcker fram en blodfläckad tygtrasa till mig och jag greppar den på det minst nedblodade partiet. Huu, bara han inte har HIV eller nåt, men jag tycker verkligen synd om honom nu. Han behöver ju hjälp.
När jag gett honom den våta tygtrasan ställer han sig precis utanför stationen och väntar på en ny taxi som händelsevis kan ta upp honom.
Jag ringer SAM och nu sitter det en mer handlingkraftig person där.
- Ok, jag har hört talas om det. Vi skickar ordningsvakter nu, säger SAM.
Alltid något, tänker jag, men oftast kommer ordningsvakterna när det är för sent. Dom brukar inte vara vidare snabba av sig i de flesta fall. De är ju för få.

När buss 119 kommer går snubben på den. Jag ser på avstånd att det verkar bli något tjafs med busschauffören, men han går på ändå.

SAM - Där det händer, när det händer.
Eller kanske inte riktigt alltid, men det borde vara så.

Bland tomtar och charmtroll

Hela stationen är som en enda stor tomteverksta.
Överallt är blå gubbar som städar och donar.
Den stora blå kör omkring med en stor skurmaskin.
Den kompletterande lilla blå rör sig med snabba små steg. Flinkt moppar han överallt där den stora blå inte kommer åt.
Mellanblå är helt fokuserad på att göra spärrarna blänkande rena.
Vad duktiga dom är, tänker jag.
Ooops, nu kommer en lång smal svart in till stationen. Kånkandes på en lång stege går han fram till stora blå som resolut visar honom till rätt plats.

Själv sitter jag här. Inspärrad.
- Idiot.
En charmerande trollaktig medelålders manlig trafikant ger mig en komplimang.
Jag tänker så att det knakar i cirka en sekund. Varför säger han så? Jag har inte gjort honom något.
- Öööööh...? Får jag till slut ur mig.
- Häxa, säger han nu betydligt högre.
- Varför säger du sådär för? Säger jag.
- Nej jag sa inget.
*paus*
- Ok, jag kommer från ett hem för psykiskt störda [bla bla bla osv] ...
Medan han rabblar upp vad som tycks vara halva hans livs historia tänker jag att han är ju i alla fall bra mycket mer hyfsad och trevlig än många andra som inte bor på sådana där hem.
- Det e lugnt, säger jag till honom när han går.

Senaste Hetaste Kändis-Nytt!!!!

Alltså, först kommer idol 2005s James Gamba. Han är jättefin och liksom småstudsar fram till spärrarna där han drar sitt kort så fint. Nu är jag stolt över honom. Vilket fördöme! Han borde bli en världskändis.

Sen, när man nästan talat om trollen i föregående blogg, kommer den där författaren som alltid plankar. Nu har han barnvagn minsann.
Gissa vad han gör?
Smått chockad mottager jag en remsa av den stilige mannen. Jag får nästan lust att säga: -Svårt att planka med barnvagn va? Men jag ler glatt istället och stämplar.

Vilken kändisdag. När kommer Alice Timander då?
I och för sig brukar jag ju se Babsan rätt ofta, han ser nästan ut som Alice.

Reserv igen

Är uppe innan tuppen och anmäler mig som reserv i Alvik 4:55.
När jag anmäler mig säger de att jag får vänta och se om det kommer in nåt jobb.
Jag lägger mig på soffan och tar mig en rejäl tupplur. Vid sju-rycket vaknar jag och käkar min medhavda frukost och pluggar lite spanska.
Runt 8-tiden ringer dom och vill att jag ska åka till Islandstorget och vara informatör. Jag vet att dom bara hittar på det jobbet för att få mig sysselsatt litegrann.
När jag kommer till Islandstorget finns det inget att göra. Hela stationen håller typ på att rivas och den tjänsthavande spärrisen sitter i ett litet skjul precis utanför stationen och stämplar.
- Ja nä men här behövs det ju ingen, säger han.
Jag sätter mig i vänthallen en stund och pluggar lite men tröttnar ganska snabbt.
Drar hem och har matrast och kommer tillbaka.
När jag kommer tillbaka behöver jag gå på toa, men den finns inte kvar. Det är bara ett hål i marken kvar.
- Kissa där, säger den andra spärrisen o pekar på papperskorgen.
- Haha, säger jag.
Det är fint väder så jag tar en promenad till Blackeberg, där kan jag låna toan.
I Blackeberg sitter en kompis o jag fastnar där i typ en halvtimme eller mer.
Dom ringer från arbetsledningen och frågar om jag gjort någon nytta.
- Neeeej, inte det minsta, säger jag.
- Ok, åk till Hässelby strand och hjälp till att plocka tidningar på tågen.
Jag pyser dit och plockar tidningar nån timme.

När jag pyser hemåt känner jag att det varit en såndär schyst reserv-soft dag. Yeah! I like. Kul att vara lite här och var och inte göra så mycket av vikt, bara glajda lite och kolla läget.

Vilka är alla?

Är hemma från jobbet för jag är sjuk. Sätter på TVn för en gångs skull och där är det en konsert med.. med..? Nej, men vem är det jag ser dääär!?
Ett välkänt ansikte. Från tunnelbanan kan jag konstatera. En av mina fina trafikanter minsann!
Nu blir jag faktiskt lite stolt över honom. Han är en skötsam trafikant han.
Jag kollar på text-TV för att se vilket program det är. Aha.. Moneybrother har konsert. Han är trummis i Moneybrother!
Inte för att jag någonsin har lyssnat på den gruppen tidigare och inte för att jag kommer att göra det igen, men nu vet jag vem han är i alla fall.

Vissa ansikten ser jag jätteofta och ibland brukar jag undra vilka de är, dom som sticker ut.

Som latinamerikanskan i Hässelby gård som alltid har håret fullt av hårspännen med grälla plastblommor och grejer. Varje dag kommer hon kånkandes med stora väskor och tunga påsar och varje morgon kommer hon med en håruppsättning som får en att konstatera "ja, även den där håruppsättningen är helt Unik".
Vem är hon?

Jag ser så många som rusar förbi hela dagarna, men jag vet inget om dom.
Men nu vet jag i alla fall vem han är, han som lirar i Moneybrother. *nöjd* :-)

En tidig morgon

Tidig söndagmorgon i Stora mossen.
Man kan tänka sig att det borde vara kosselugnt. Jag menar, vad kan hända här?

*DOINK!*
*flax flax flax*
*DOINK!*
- Kraaa! Kraaa! Kraa!
*flax flax flax*
*DOINK!*

Stackaren. En skata har flugit upp för trappen och flyger nu mot fönsterrrutorna. Det är fönsterrutor överallt här uppe och den kan inte komma ut om den inte flyger ner för trappen igen eller flyger igenom vänthallen och sen ut.
Den kommer bryta nacken snart om den fortsätter så här, tänker jag.

Okej. Nu börjar Den Stora Räddningktionen.
1. Jag ställer om BESAM-dörrarna till vidöppet läge så att den har alternativet att flyga ut via vänthallen.
2. Jag går ut till skatan och snackar lite med den medan jag sakta går ned för trappen. Inte för att jag tror på den här metoden själv ens, men jag kan ju prova. Kanske fattar den att den kan flyga ut där om någon går där.
Det funkar inte.
3. Jag närmar mig sakta skatan med en utsträckt arm. Kanske, fast troligtvis inte, sätter den sig på min arm?
Det funkar inte heller.

Skatan är desperat och flyger igen och igen mot fönstrena.

4. Pappåse? Funkar det att fånga in den i en pappåse? Jag tar en Metro-pappåse och får in skatan i ett hörn, men den blir så vettskrämd så jag avbryter aktionen. Dessutom är pappåsen för sladdrig.

- Hallåå?! Jag vill betala här!
En kund står vid spärren, ser han inte att jag är upptagen?
- Du kan passera! Ropar jag.
- Nej jag behöver hjälp!

Ok, jag hjälper honom och sen går jag tillbaka till fågeln. Nu är den trött och orkar inte röra sig så mycket.
Räddningsaktionen fortsätter.

5. Jag sitter stilla nära den och pratar lugnande. Jag ska fånga den med händerna nu. Jag försöker några gåner, men den hoppar åt sidan.
Men ve den som ger sig, tänker jag, den ska ut nu.
Då, får jag grepp om skatan! Jag håller honom (eller henne) om vingarna.

- Kraaa! Kraaaa! Kraa! Säger den.
- Var lugn, jag ska hjälpa dig ut.
- Kraaa!
- Just det, puss lilla sötisen.

Jag går ner med fågeln för trappan och går ut.
Där ute öppnar jag händerna och pippin flyger!!! Till friheten!!!
Jag drar en lättnadens suck. Så vackert! Uppdraget är avslutat.

Jag går upprymd till spärren och tänker att nu blir det lugnt och sätter mig bekvämt. För en tidig söndag morgon, vad kan hända?

Precis när jag satt mig till rätta hör jag det hysteriska utropet.
- Det är inte sant!! Neeej! Neeeej!
Damen börjar grina vilt. Med tårarna rinnande ned för kinderna säger hon:
- 12 minuter! Det kan inte vara så långt till nästa tåg!
- Men det är tidig söndag morgon... börjar jag och blir avbruten.
- Dom ska gå ofta! Det gör dom jämt!
Damen ojar sig, grinar en skvätt, ojar sig lite mer och grinar ännu mer.
Jag får lust att fråga varför hon är så upprörd. Jag menar, 12 minuter, är det så hemskt?
Jag håller dock med henne om det hon säger för att inte göra henne mer upprörd och jag pratar lugnande.
- Det blir ju bara några minuters extra väntetid, det går snabbt.
Damen bestämmer sig grinandes för att hon tar tåget ändå, det finns ju ingen taxi i närheten. Och så går hon ut till perongen.

Nu har jag precis satt mig till rätta igen efter de båda incidenterna.
Nu blir det då lugnt, för vad kan hända en tidig söndag morgon i Stora mossen?

Det är faktiskt snorbilligt

Det är tidig lördagmorgon och tre morgonpigga ungdomar kommer in till stationen.
Två av dem plankar och den tredje är just på väg att planka, när han kommer på att han behöver en tidtabell.

- Hörrö, kan jag få en tidtabell, tack? Säger han till mig helt ogenerat.
- Eeeeh...?
Jag får inte ur mig något vidare mer vettigt. Inte nog med att han ska planka, tänker jag, nu ska han ha personlig service också. Jag tänker dock att det är inte lönt att börja tjafsa för det enda jag kan göra är att ge honom en tillsägelse, som han skiter blankt i, så jag ger honom tidtabellen med en konstlad suck.

- Vet du vad det kostar om jag åker en station? Säger han.
- 30 kronor.
- Och vad kostar det om jag åker fast utan biljett?
- 800 kronor.
- Vet du hur många gånger jag har åkt fast?
- Nej?
- En gång. Och jag har plankat i tio år. Räkna ut årskostnaden på årskort och sen på hur mycket jag betalat per år. Hahaha!
- Som hittat.
- Nu måste jag gå, det var trevligt att träffas. Hejdå!

Och så plankade han, givetvis.
Det här systemet är som gjort för skurkar. Spärrlinjen läcker ju som ett såll och jag har inte ens en ynka älgstudsare att försvara intäktssäkringen med.
Skämt åsido, men det vore underhållande att ha en slangbella i alla fall.

Tänk dig scenariot:
*planka planka*
SNÄRTBOINK!
- AAAAAJ!!! Bitch!!!
- Yes! Mitt i prick! Och nu är du så vänlig och betalar, tack!