"Jag brukar inte dricka men ikväll drack jag, jag behöver taxi, ring efter en taxi" säger fyllekärringen med en whiskyröst som vittnar om helt andra dryckesvanor än hon själv utger. Magen är som gravid och jag hoppas vid gudarna att så inte är fallet.
"Jag har tyvärr bara en interntelefon" säger jag.
"Karlar, jag är rädd för karlar, ring en taxi" incisterar fyllekärringen.
En kvart tjugo minuter senare, när jag fått höra allt om hennes liv, dvs allt som en helt vanlig kioskroman innehåller... Kärlek, ond bråd död, vänskap, svek samt fäbod i jämtland...
- HAN HAR KIDNAPPAT POJKEN! RING POLISEN! POJKEN ÄR KIDNAPPAD!
Där gick det förbi en helt vanlig afrikansk man med en liten pojke i famnen.
- Jaha, och vad grundar du det påståendet på?
- HAN HAR KIDNAPPAT POJKEN! DET FINNS SÅ MÅNGA BARN SOM FAR ILLA I DEN HÄR VÄRLDEN! RING POLSEN!
En tio minuter senare, när jag gjort det väldigt klart för henne att jag inte kommer att anmäla en helt vanlig man med ett barn till polisen...
- DU SITTER HÄR OCH DET ÄR DITT ANSVAR ATT TA HAND OM ALLA DOM HÄR BARNEN SOM FAR ILLA!
- Jaha, varför?
- JA FÖR DU SITTER DÄR!
En kvart senare, efter en massa fortsatt gormande om världens lidande barn...
- Okej, om du går hem så åker vi ifatt tåget och kollar upp den där mannen, men då måste du gå, så spärrvakten blir lämnad ifred.
Hallelujah,
nån gång ska jag skriva ett ode till väktarna.
Räddarna i nöden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar