Mellan kunderna tar jag en snabb paus och tittar ut i vänthallen.
Vackert som ett vykort!
En enbent snubbe står och snackar i stationens telefon. In på stationen stapplar sig en gammal kutryggig tant med hjälp av ett par gamla skidstavar daterade från hennes glans dagar, låt oss säga från ungefär 50-talet.
Vid luckan står det två tanter i kö. Den första tanten verkar inte vara vidare van att åka tåg.
Många äldre personer har en separat börs för mynt och de stora papperspengarna i en plånbok, precis som den här tanten.
Tanten tar fram börsen och lägger några kronor i luckan.
- Till Vällingby, säger hon.
- Till Vällingby kostar det 30 kronor för en enkel resa. Jag kan rekommendera dig att köpa en liten remsa för 55 kronor så spar du pengar.
Tanten får något skräckslaget i blicken och fortsätter envist med att plocka några kronor till ur börsen.
Nu är det tio enkronor totalt och hon har blott några enstaka 50-öringar kvar i börsen.
- Alltså, enkelbiljett kostar 30 kronor och remsa kostar 55 kronor.
Damen letar igenom hela sin väska som är från typ, låt och säga, 60-talet.
- Vill du ha en 55 kronors remsa? Frågar jag.
Damen nickar jakande medan hon åter letar igenom hela väskan för att sedan plocka fram myntbörsen igen. Hon tittar i börsen och kollar om det har tillkommit några fler pengar sen förra gången, men icke!
- Nä nä nä!!! Det är hemskt! Jag har inga pengar! Jag har inte råd!!!
Hon är mycket upprörd. Tio kronor är mer än tillräckligt!!!
Nu lägger sig även tanten bakom henne i kön i.
- Hur mycket kostar det? Frågar tanten där bak.
- 55 kronor.
- 55 kronor är hutlöst dyrt!!! Dyrt dyrt dyrt!
- Inte för en remsa tycker jag, nej...
Tanterna är helt överens om att det är hutlöst dyrt.
Jaha, där sitter jag. Jag tar en micropaus och blickar ut över vänthallen igen.
Den enbenta snubben snackar fortfarande i telefonen och tanten med de antika skidstavarna har med stor möda nästan lyckats ta sig ända fram till grinden nu.
De två tanterna vid luckan har gaddat ihop sig och slänger blickar på mig som om jag är den mest oförskämda typen i, låt oss säga, i alla fall det här solsystemet.
- Jag har inte råd! Neej!!! Jag har inte råd!
Damen grinar nästan nu när hon åter igen gräver i myntbörsen.
- Jag är ledsen... säger jag och blir avbruten.
- Jaha, säger hon plågat, då måste jag väl.
Då, plötsligt, tar hon fram en bunt med femhundringar och ger mig en.
- Jamen du har ju massor med pengar! Säger jag.
- Men dom ville jag ha till annat!!! Säger hon upprört och tar sin växel och remsa och går.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hahahaa... härlig tant, vilken dramaqueen!
många dramaqueens finns det. phu!
jag ska också bli sån när jag blir gammal, då kan jag ställa till scener och sen gå hem nöjd och skratta åt hyssen. man har väl inte så mycket annat att göra då... :)
lite sent ute, men lixom, vad jag känner igen det där med vissa personer ute på tågen... det värsta är resenärer som råkar visa upp en plånbok med hur mkt sedlar som helst och sedan sitter och beklagar sig över att de inte har råd med biljetten, så tycker man "men du har ju massa pengar i plånboken?"... "mjo... *skruva på sig* de behöver jag till annat"... "ehm, då får du allt gå av på nästa station och ta dig till fots till det som du behöver pengarna till"... "okejdå... blir väl tvungen *mummel mummel*"...
sicka människor det finns
Skicka en kommentar