Billigare knalldöd än halvdöd?

- Helvete! Man skulle varit död, då fick man gratis resa! Säger rullatorgubben tjurigt.

Hmmm... Det är en intressant grej att sitta här i kuren och klurilura över.
Jag är kluven, skulle han verkligen få åka gratis om han var död?
Det står nämligen inte något om det i spärrexpeditörernas bibel, taxehandboken.

Enligt taxehandbokens militäriskt strikta regler skulle han dock möjligen, enligt min tolkning, kunna följa med som ett bagage till en betalande resenär. Då måste han dock packas ihop till ett mindre otympligt format så att trafikanten som fraktar honom kan handha godset på ett smidigt vis. Och, godset får givetvis inte innebära något hinder för andra trafikanters framkomlighet. Ett otympligt gods är även bannat av ren säkerhetssynpunkt.

Om han kolarvippen med en upprörd mage så är det en klar explosionsrisk då det kan uppstå gasläcka. Exempelvis kan nån tuff tonårssnubbe som står och tjuvröker precis bredvid i vänthallen sätta hela stationen i lågor om gasläcka uppstår. Förenat med livsfara!!! Explosivt gods är inte lovligt att föra med sig.
Hur ska jag då kunna veta om bagaget är explosivt?
Hmmm... Om det tvistar kanske de lärda. Pysprov?

Det som gör mig ännu mer perplex är nu detta; hur i hela friden ska jag kunna veta att han inte bara är skendöd? Eller att han, hujeda mig, inte rent ut av bara försöker luras!?
Hmmm... Jag kan kanske testa att säga till bagaget "Hahaaa! Mig lurar du inte!" och se om bagaget visar något livstecken och reagerar med ett, kanske, "Helvete! Man skulle varit död, då fick man gratis resa!". Eller kanske åtminstone en liten pytteliten avslöjande vink med ett litet lillfinger i alla fall?

Men, om nu den döda skulle fraktas i en barnvagn, då måste han väl ändå få resa gratis?
Hmmm... Nej, just det, i taxehandboken står det ju så slugt att det bara är barn upp till sex år som reser gratis med annan betalande trafikant. Och upp till elva på helgerna.
Ingen ansiktslyftning i världen kirrar dock den grejen. I alla fall inte på den där rullatorgubben.

Fritidssportsgrejer får man föra med sig, så som exempelvis telemarksskidor, men jag är nog ute på glid om jag tror att någon kan få honom att se ut som en skida.

Nej, det enda idiotsäkra tricket för en död att fraktas gratis är om den döda smugglas som ett hemligt bagage i ett sånt där jättestort instruments hårda fodral.
Så som exepelvis en såndär stor golvbas, eller vad dom nu heter. Såna som är lika stora som... inte Cyndee Peters, men möjligen Peppe Eng.
Jättestora instrument får man ta med sig! Släpandes kommer de mer musikaliska trafikanterna med sina stora schabrak som mer än väl tar upp en hel liten "kupé" inne i vagnarna.

Jag kanske ska säga till den där gubben nästa gång han vajnar att "Yees! Bara du fraktas i ett sånt där stort hårt golvbasfodral så! Då funkare serru!".
Hmmm... Eller inte. Då kan jag med en liten möjlighet ligga pyrt till. Han kanske får hjärtattack och dör då och då måste jag skaffa fram ett sånt där golvbasfodral om det visar sig att all ambulanspersonal i hela mellansverige har semmelparty på en och samma gång.

Pengar är till för att ha kul för!

Mellan kunderna tar jag en snabb paus och tittar ut i vänthallen.
Vackert som ett vykort!

En enbent snubbe står och snackar i stationens telefon. In på stationen stapplar sig en gammal kutryggig tant med hjälp av ett par gamla skidstavar daterade från hennes glans dagar, låt oss säga från ungefär 50-talet.

Vid luckan står det två tanter i kö. Den första tanten verkar inte vara vidare van att åka tåg.
Många äldre personer har en separat börs för mynt och de stora papperspengarna i en plånbok, precis som den här tanten.

Tanten tar fram börsen och lägger några kronor i luckan.
- Till Vällingby, säger hon.
- Till Vällingby kostar det 30 kronor för en enkel resa. Jag kan rekommendera dig att köpa en liten remsa för 55 kronor så spar du pengar.
Tanten får något skräckslaget i blicken och fortsätter envist med att plocka några kronor till ur börsen.
Nu är det tio enkronor totalt och hon har blott några enstaka 50-öringar kvar i börsen.
- Alltså, enkelbiljett kostar 30 kronor och remsa kostar 55 kronor.
Damen letar igenom hela sin väska som är från typ, låt och säga, 60-talet.
- Vill du ha en 55 kronors remsa? Frågar jag.
Damen nickar jakande medan hon åter letar igenom hela väskan för att sedan plocka fram myntbörsen igen. Hon tittar i börsen och kollar om det har tillkommit några fler pengar sen förra gången, men icke!
- Nä nä nä!!! Det är hemskt! Jag har inga pengar! Jag har inte råd!!!
Hon är mycket upprörd. Tio kronor är mer än tillräckligt!!!
Nu lägger sig även tanten bakom henne i kön i.
- Hur mycket kostar det? Frågar tanten där bak.
- 55 kronor.
- 55 kronor är hutlöst dyrt!!! Dyrt dyrt dyrt!
- Inte för en remsa tycker jag, nej...
Tanterna är helt överens om att det är hutlöst dyrt.

Jaha, där sitter jag. Jag tar en micropaus och blickar ut över vänthallen igen.
Den enbenta snubben snackar fortfarande i telefonen och tanten med de antika skidstavarna har med stor möda nästan lyckats ta sig ända fram till grinden nu.

De två tanterna vid luckan har gaddat ihop sig och slänger blickar på mig som om jag är den mest oförskämda typen i, låt oss säga, i alla fall det här solsystemet.

- Jag har inte råd! Neej!!! Jag har inte råd!
Damen grinar nästan nu när hon åter igen gräver i myntbörsen.
- Jag är ledsen... säger jag och blir avbruten.
- Jaha, säger hon plågat, då måste jag väl.

Då, plötsligt, tar hon fram en bunt med femhundringar och ger mig en.
- Jamen du har ju massor med pengar! Säger jag.
- Men dom ville jag ha till annat!!! Säger hon upprört och tar sin växel och remsa och går.

Med mupparna som stilikoner

När man sitter där i luckan och trycker ska man givetvis vara klädd i företagets käcka uniform. Från kliande yllebyxor (sommar som vinter!) och slipstvång, har vi nu gått över till en mer ledig och sportig stil med tuffa baggy bomullsbyxor och polotröja, exempelvis.

För var dag som man arbetar får man 0.13 poäng att handla kläder för.
Gissa om det kliar i fingrarna när man sen sitter där och ska beställa en ny outfit för alla poängen man samlat ihop!
Vi har ju för katten ett lika stort klädsortiment som en mindre postorderkatalog.
Nu för tiden får vi till och med ha shorts, vilket var en total styggelse och helt otänkbart för bara cirka två år sedan.
Nu sitter man där i kuren och dreglar medan man med en drömmande blick förlustar sig totalt i broschyren med alla de för tajta långkalsongerna, rutiga sommarskjortorna, one-size-fits-all-vintermössorna (men bara om man har ett huvud litet som en barbiedocka) och skinnskärpen som räcker till solen och tillbaka.

Min favorit är dock en skärmmössa, och det är inte vilken mössa som helst!
Det kanske är just därför den har utgått ur sortimentet.

Tänk dig den där bruna glada hunden med svängande stora öron i The Muppet Show. Tänk dig sedan att öronen och hättan blir mörkblå och av bomull, plus en skev kepsskärm där fram. Voila! Min mössa!

När det är snöstorm och kylan biter i kinderna knäpper man ihop hundöronen vid hakan och då syns bara näsan. Den skeva skärmen täcker ju ögonen. En gudagåva i det hårda nordiska vargavintersklimatet!

Det som är riktigt kul med den där mössan är dock att man ser ut som en riktig, behövs det ens nämnas, mupp i den.
Helt plötsligt kommer inga trafikanter fram och frågar en massa frågor när man står och väntar på tåget hem. För vad skulle rimligtvis nån med en såndär muppmössa kunna svara på? Nej, en sån visar man inte något sådant förtroende för.
Fett soft! Och om man sen lägger till en lite hängig hålling och en lätt gapande mun, är looken fulländad.

Med den looken kan man knata omkring ostört om det så vore i självaste Bronx på en bakgata nattetid. För vem vill råna, mucka eller ens uppmärksamma nån som ser ut att vara som dirkekt hämtad ur mupparna? Nä, nån heder har dom väl i kroppen. Det är ju helt och hållet perfekt när man jobbar udda tider och blir tvungen att gå omkring i gettona nattetid.

En gång tävlade jag och en annan kollega, som också kommit på allt som är så bra med mupp-looken. Vi försökte överglänsa varandra i vem som såg muppigast ut.
Det där med ansiktsuttrycket och hållningen hade hon också kommit på, men hon hade en extra detalj som gjorde hennes look totalt överlägsen.
Där stod hon hängandes, halvt gapandes och med mössan på plats. Och, som kronan på verket, fast hängandes från ena handen ... en gammal konsumkasse av tyg!
AAAARHGGG! GRRRRR!
Behöver jag ens nämna vem som vann?

125 år är inget så mycket

- Jag har jobbat här 17-18 år, inget så farligt! Nä-ä! Säger min kollega.
- Oh la laaa! På Mc Donalds köper man billigt cous-cous och lammkött! Ja-a! Tillägger han glatt.
Hmmm... Det sist sagda är ju ren desinformation, men det första stämmer nog troligen helt och hållet.
Folk som börjar jobba här slutar ju aldrig!

Once you get in, you'll never get out.
Som Hotel California, faktiskt.

...
Up ahead in the distance
I saw a shimmering light  (man närmar sig spärren)
My head grew heavy, and my sight grew dim   (redan pömsig)
I had to stop for the night (där börjar kvällspasset)
...

Det är ju så fasligt skönt att inte ha nån jobbig chef flåsandes i nacken hela tiden. Och så slipper man pladdriga arbetskompisar som snackar så mycket strunt så att ens arma öron nästan trillar av av ren trötthet.
Fridfullt sitter man där i spärren och sysslar med ditten och datten och gullar med lite trafikanter som kommer av och an. Det är ju tamejfan idealiskt! Vem vill sluta ett sånt jobb?!

...
Welcome to the Hotel California
Such a lovely place  (I love Johannelund!)
Such a lovely place  (eller Ängbyplan!)
Such a lovely face  (mitt nylle i luckan!)
...

Okej, sjukt bra om man då bortser från den typen av trafikanter som gnäller bara för gnällandets skull. Och om man bortser från rusningstiderna. Och de minst sagt udda arbetstiderna. Och endel annat.

Ungefär en gång per år får vi byta tjänster. Den som har jobbat längst får första tjing att välja tjänst och den som är sist får ta det som blev över, dvs bottenskrapet. Varje gång det blir tjänstebyte hoppas man att man har kommit upp ett gäng steg närmre toppen, och varje gång slutar det med en djup trött suck.
"Jaha, jag gick upp ett steg närmre toppen på ett år och nu har jag bara typ 125 år kvar tills jag kan softa fett och vila mina gamla trötta ben i Johannelund."
Men; inget så mycket! Eller hur?

...
Mirrors on the ceiling  (spiongrejerna i taket!)
Pink champagne on ice  (i mängder på tågen på nyårsaftnarna)
And she said
We are all just prisoners here
Of our own device  (Precis! Frivilligt inspärrade!)
...

Men hur är å andra sidan Johnnelund om 125 år?
Det kanske är det nya Tokyo och man sitter där med svettband (extra tjocka och specialdesignade för Johannelund) runt pannan och pumpar ut biljetter i stora klasar?
Dom håller ju redan på att bygga ett illavarslade Coop Forum där.
Hugaligen! Bort med sådana nymodiga hemskheter. Till Johannelund borde inte ens den stora nyheten om uppfinningen av hjulet ha anlänt. Det ska ju inte finnas någon där för att ta emot meddelandet för den delen heller.
Om 125 år sitter jag väl i Johannelund och har precis äntligen fått den tjänsten heltid. Nöjd sitter jag där och äter jordnötter och skrattar åt nykomlingarna som har 125 års väntetid kvar. Jag skrattar så pass mycket att jag sätter en jordnöt i halsen och kolarvippen på studs.

You can check out any time you like (men varför just precis DÅ?)
But you can never leave  (125 år är inget så mycket, typ)

Nånting sånt kanske?
Kom tillbaka och läs bloggen om 125 år igen så får du den superspännande fortsättningen vettja!