När man glömt den hederlige gamle Bajsmannens existens, dyker det givetvis upp en ny. En extra super refined verzion, så att säga.
Så funkar universums lagar. Den där jäkla evolutionen gör ju så att allt förfinas och den tuffaste uppstickarn överlever.
Intet ont anande går man på rast och köper sig en yoghurt som man tänkt avnjuta när man kommer tillbaka till spärren. Så kan man ju tänka sig att det ska bli i alla fall.
När man träder in i spärren igen möts man av en rutten tät vägg av bajsdoft, som genast får en på andra tankar; överlevnadstankar. ”Snabbt nu fan då, lös av kollegan så du kan öppna luckan och vädra ut den här skiten innan du dör här i spärren! Jag vill inte döööö såhär!”
”HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!” gallskriker man inne i huvet, men i huvet kan ingen höra en skrika.
Jäklarns vilken smart kollega. Kollegan har ju kommit på tekniken hur man kortar ned rasterna brutalt så att kollegan kan gå ifrån spärren som en vinnare och komma hem fett soft tidigt.
När kollegan gått öppnar man givetvis stationens dörrar och sätter luckan på maximalt öppet.
”Snälla gud i himlen” ber man (en kris är en kris!) ”ge mig ett mirakel nu då så att jag står ut med den här tunga bojan som retar mitt luktsinne så gravt att jag funderar på snabbt nackskott som den barmhärtigaste av utvägar!”
Men; ingen gud tycks lyssna på det desperata ropet på hjälp.
55 minuter senare efter Den stora skitningen går en tjej gastandes förbi, typ fyra fem meter från spärrluckan.
- FAN VAD DET STINKER BAJS HÄR!
En och en halv timme efter Den stora skitningen kommer en såndär stureplansslyngel och …
- Fan vad det luktar skit från din lucka. Fy.
Det här får mig att tänka på cigarravsnoppare i maffiafilmer, ohyggliga bilbomber och hagelbössor med extra krut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar