I want to know what love is, I want you to show me
I want to feel what love is, I know you can show me
Hugaligen, nej fy fan, tänker jag.
”Inte ens om du skulle få 100 000 pix då? Hähä!”, frågar en äcklig liten tanke som jag omedelbart ignorerar.
I'm gonna take a little time, a little time to look around me
I've got nowhere left to hide, it looks like love has finally found me
”Kom igen nu då, 200 000 pix då? Hähä!”
Nej fy satan!
Den bedrövligt sjaskiga mannen sitter mittemot mig på tåget och lyssnar på underbart gullepluttiga 80tals-kärlekssånger i sina hörlurar.
"Lycka till du", tänker jag. Där efter tänker jag genast "nej fy fan, det var taskigt av mig det där tar jag tillbaka. Jag e faktiskt inte så purfärsk jag heller.".
In my life there's been heartache and pain
I don't know if I can face it again
Can't stop now, I've travelled so far, to change this lonely life
XXXL-ölmagen hänger ut över byxlinningen och innanför den bylsiga militärjackan hänger en stor manlig torshammare ner på kaggen.
Håret är stort och ser lixom ut som landskapen efter att stormen Gudrun härjat vilt i dagar och nätter. Det stora skägget är rufsigt a la en bad sänghalms-Santa. Ögonlocken hänger ner trött likt ett par såna där stora hoppiga glufsarkinder som en del jyckar har. Skrynkliga och slafsiga och dana. Och slemmet droppar ner, eller nej det gör det förresten inte.
And I'm feeling so much love - I want to feel what love is
No, you just can't hide - I know you can show me
Fan håll käften nu då!
Den bedrövliga sjaskiga mannen sitter och sover nu och snarkar till då och då och ibland tycks hans XXXL-kroppshydda ramla mot mig. Varje gång kroppshyddan kommer närmre mig, känner jag av någon anledning en såndär skräck som hon i duschen i ”Psycho” måste ha känt och plötsligt inser jag vad det var som inspirerade typen som målade tavlan ”Skriet”.
I wanna feel it too, and I know and I know - I know you can show me
Show me love is real, yeah - I want to know what love is...
Fan va skönt, nu tog den där helvetiska låten slut.
Nu kommer det nog nåt mer i stilen som:
Go on now, go walk out the door
Just turn around now
'Coz you're not welcome anymore
Fylld av förväntan sitter jag där och väntar på nästa låt helt enkelt.
When lights go down, I see no reason
For you to cry. We've been through this before
In every time, in every season,
God knows I've tried
So please don't ask for more.
Can't you see it in my eyes
This might be our last goodbye
Phu, det får jag hoppas.
Fair enough.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Man undrar om det är helt tomt i huvudet så musiken blåser rakt igenom.Eller om dom har det på så högt att dom två hjärncellerna inte ska bråka med varandra.
Hörlurarna borde ju leda ljudet rakt in i örat, så alla vi runt om slapp höra något. Så var det ju förr i tiden, möjligen hördes lite väsande ljud från basgångarna.
Idag hör man lika bra från andras hörlurar som från di där bergsprängarna som folk bar omkring på på åttitalet.
Jamen det är ju för att dom där 80-talisterna har växt upp nu och nu vill dom ha bergsprängare överallt. Om än kanske i en mindre modell. :-)
De sätter lurarna åt fel håll fattar ni väl? Människor som lyssnar på åttitalsklägg är per definition inte speciellt smarta.
Iallafall, blogga blogga blo-o-ga!!! Jag har tråkigt!!
Retardo!
Klart dom sätter lurarna åt fel håll. Medvetet.
Om de hade dom på rätt sätt så att ljudet gick in i örona på'rom, skulle ju det lilla di har till hjärna fullkomligt explodera av tryckvågerna från musiken (a k a bullret)
Pcis!
*sitter här och diggar alphaville*
Skicka en kommentar