Eller i alla fall för utomstående, men för personalen är det känt sedan länge. Spärrvakter som inte blir avlösta för toabesök då kundservicevärdarna som är menade att lösa av har spärrtjänster, eller helt enkelt inte har tid. Sjuk personal måste gå personligen till företaget för att sjuka sig när telefonerna konstant är upptagna då platskontoren lagts ned (!). Eller så svarar ingen. Spärrvakterna måste intäktssäkra till 100% som i sin tur leder till missnöjda trafikanter då de inte får hjälp i samma utsträckning som förr... Ja, hur långt kan det egentligen få gå? Vi får se i höst när förarna utsätts för samma behandling!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kan "inkörningsproblemen" bestå av att dom har lovat SL för mycket, i kombination med att dom inte har en aning om vad dom egentligen håller på med? De som får betala är ju då trafikanterna och personalen.
Det gäller att varje person håller på sin rätt och att man försöker att hålla ihop, kollegor emellan. Övertid i vissa sammanhang (som när avlösningen inte kommer) kanske man inte kan säga nej till, men längsta arbetstid utan rast, kortaste rasttid, dygnsvilor mm måste man hålla på.
Det handlar inte om att vara avig, utan om att skapa ett bättre klimat på arbetsplatsen, alltså en verksamhet som fungerar i längden, dvs att personalen trivs, vilket kommer både resenärer och företag tillgodo i slutändan.
Ingen kan ju komma och påstå att man ska behöva pinka ner sig, kommer det ingen avlösning får man ju gå ändå, det finns ju inget alternativ. Ingen kan ju påstå att man ska behöva bryta mot arbetstidsregler (och kanske pga trötthet orsaka olyckor) bara för att ett tåg ska kunna gå i tid. Säkerheten går alltid först, det finns inget alternativ.
Skicka en kommentar