F*ck you, you f*cker!

Damens hand är hårt knuten, fast med långfingret pekandes uppåt. Armen är upplyft och förhoppningsvis bara slumpmässigt riktad mot den arma spärrvakten som står och väntar på tåget. Damen i den utmanande positionen bara står där stirrandes mot spärrvakten. Blicken viker inte en milimeter. Armen är omlindad med bandage, vilket alltså i detta unika fall rättfärdigar fingerpekandet då själva skadan gör att just långfingret måste peka uppåt medan de andra fingrarna helt tvunget ska vara knutna. Den genomträngande blicken vittnar om år av inneboende ilska som äntligen får släppas ut. Djurisk vildhet och triumf! Hon har funnit Metoden! Och dessutom utförs det hela på ett helt legalt och medömkansvärt sätt.

Tio minuter kvar tills tåget kommer. Kollegan vrider sig lite om som för att visa att hon inte lagt märke till den skadade damens fingeruppsträckning. Nyfiken tittar hon dock i ögonvrån och ser att den utmanande damen har bestämt sig. Blicken är stadigt riktad mot kollegan, genomträngande som laser. Fingret visar med bestämdhet fortfarande damens allra innersta önskan som äntligen släppts ut fritt i vida världen.

”Phu…tåget”, tänker kollegan när hon kliver på tåget som i detta läge mest kan liknas vid en oas, för där kan den utmanande damen ändå inte…

Damen med det ilskna fingret sätter sig mitt emot kollegan. Långfingret pekar fortfarande uppåt. Handen är knuten. Armen är lyft och riktad rakt mot kollegan. Vid sådana här tillfällen undrar man lätt; finns slumpen?

Ibland känns även korta resor långa.

Väl vid den mycket efterlängtade stationen, kliver kollegan raskt av och känner en djup lättnad när kollegan stegar bort. Bort från bandagerade armar och ilskna fingrar.

Väl vid busshållplatsen väntar kollegan på bussen. Well, who’s back? Med långfingret pekandes uppåt, handen hårt knuten och armen riktad mot kollegan, står hon där.