Fotbolls-Fidos trevliga resa

En snubbe sparkar likt en värsta Zlatan för att bryta spärrens fotocellslinje och för att därmed planka. När det inte funkar, lägger han sig liksom med armarna på spärrarna, som nu fungerar som armstöd, och för in kroppen så långt det går in under spärrpinnen och sparkar zlatanaktigt igen. Det funkar inte heller.
- Vad i helvete går inte det här för längre? skriker han åt spärrvakten. Det har alltid funkat det här. Fan vad dåligt! Jävla SL! Vad dåliga ni är! Släpp in mej!
- Hmmm? Du kanske skulle betala först…?
- Fan vad dåligt! Vilken jävla service! skriker han rasande när han kryper där under pinnen. Allt man kan tänka på då är en skitilsk liten gläfsande vovve.

F*ck you, you f*cker!

Damens hand är hårt knuten, fast med långfingret pekandes uppåt. Armen är upplyft och förhoppningsvis bara slumpmässigt riktad mot den arma spärrvakten som står och väntar på tåget. Damen i den utmanande positionen bara står där stirrandes mot spärrvakten. Blicken viker inte en milimeter. Armen är omlindad med bandage, vilket alltså i detta unika fall rättfärdigar fingerpekandet då själva skadan gör att just långfingret måste peka uppåt medan de andra fingrarna helt tvunget ska vara knutna. Den genomträngande blicken vittnar om år av inneboende ilska som äntligen får släppas ut. Djurisk vildhet och triumf! Hon har funnit Metoden! Och dessutom utförs det hela på ett helt legalt och medömkansvärt sätt.

Tio minuter kvar tills tåget kommer. Kollegan vrider sig lite om som för att visa att hon inte lagt märke till den skadade damens fingeruppsträckning. Nyfiken tittar hon dock i ögonvrån och ser att den utmanande damen har bestämt sig. Blicken är stadigt riktad mot kollegan, genomträngande som laser. Fingret visar med bestämdhet fortfarande damens allra innersta önskan som äntligen släppts ut fritt i vida världen.

”Phu…tåget”, tänker kollegan när hon kliver på tåget som i detta läge mest kan liknas vid en oas, för där kan den utmanande damen ändå inte…

Damen med det ilskna fingret sätter sig mitt emot kollegan. Långfingret pekar fortfarande uppåt. Handen är knuten. Armen är lyft och riktad rakt mot kollegan. Vid sådana här tillfällen undrar man lätt; finns slumpen?

Ibland känns även korta resor långa.

Väl vid den mycket efterlängtade stationen, kliver kollegan raskt av och känner en djup lättnad när kollegan stegar bort. Bort från bandagerade armar och ilskna fingrar.

Väl vid busshållplatsen väntar kollegan på bussen. Well, who’s back? Med långfingret pekandes uppåt, handen hårt knuten och armen riktad mot kollegan, står hon där.

Så var det 1:a april igen...

Ett högst fiktivt chefsmöte på jobbet:
"- Okej allihopa, nu ska vi för första och sista gången sätta ut en helsidesannons i dagstidningen som bedyrar hur mycket vi diggar personalen! Vilket datum ska vi publicera den? Den 27 mars?
- Nej. En massa nej hörs i lokalen.
- Okej, den 29 mars?
- Nej fy. En massa gnäll och lite jämmer hörs.
- Okej rå, den 2:a april?
- Nä blä, gormar allihopa, nu lite upprörda.
- Jaha, vad sägs om den första april då?
- JAAAAAAAAAAAAA! mässar klungan.
Jubel och skålar hörs."