Konstiga regler #1

Sitter här och funderar över hur det skulle se ut när en betalande sjuåring tar med sig ett fritt (STORT!) antal barn under sju år.
Det är helt möjligt, enligt taxehandboken.

Jag tänker mig ett stort böljande hav av tvååringar som skriker och just precis lärt sig gå.
Och en betalande sjuåring.

Frågan är; ska jag ringa och varna trafikledningen då som sedan varnar tågförarna?
Svaret är; Ja, om något av barnen vinglar när det passerar spärrlinjen, eller beter sig redlöst på något vis, ska jag göra det.

Gudskepris att det finns regler.

Nakenchocken i luckan

”Åh neeej!”, tänkte jag först deprimerat när jag såg företagets nya variant av vita damblus som inte döljer en endaste åtråvärd detalj där under.
Denna negativa tanke skiftade dock mycket snart till ett betydligt gladare ”åh JAAAA!”.

Ty, med en blus som denna som har en så pass låg trådtäthet, eller ska jag kanske kalla det hög trådtunnhet, kan jag ha mycket kul på arbetet.

Kanske ett par tofsar förföriskt dinglandes från vardera you-know-what kunde vara ett sätt att reta trafikanternas sinnen med?
Eller kanske en fräsig leopardkorsett där under? Ja, jag torde kanske rent ut av skriva en lapp på korsetten ”Grrr... Hey Sexy! Ses efter jobbet! … You wish!”.

När arbetsledningen kommer på besök och gormar ”av med dom där underkläderna!”, ja då ser jag bara teatraliskt förnärmad ut och säger ”Snusker!”.

För att matcha den sexiga genomskinliga toppen, måste jag givetvis ha något fräsigt och lustfyllt på underkroppen.
Vad sägs kanske om en kjol (fasiken att det inte finns minikjolar kvar i sortimentet!) och till den ett par kinky nätstrumpbyxor?

I och med att skorna till uniformen bör vara svarta, ja då har jag givetvis på mig ett par högklackade svarta lackskor vars utformning intygar om en total avsaknad av kyskhet.

Kort där efter kan jag ge mig fasiken på att det inte snålas in på blusarna längre.
(Eller kanske det snålas än mer???)
”Det får kosta skjortan!”, gormilormar ledningen och sen badar vi alla i nunneliknande uniformer gjorda av tygväv tjock som en cykels gummidäck.

Jaha, varför den där nunneuniformen nu då, sitter jag här i spärren och förundras till synes förvånat över då.
Sen kan jag skrocka alldeles gott och äta en stor näve popcorn.

Kapten Haddock for spärris!

- Bomber och granater! Bandit! Din luskung! Parasit!

Där upptäckte Kapten Haddock att trafikanten har en förfalskad SMS-biljett.
Numret man betalar till är 72150, så därför antog den listiga trafikanten att biljetten även kommer från det numret och då blir ju spärrisen nöjd och släpper igenom en!
Eller kanske inte riktigt.

- Gamla knölsvan! Far och flyg! Vedervärdige!

Trafikanten blir kallsvettig och Kapten Haddock passar på att prata riktigt riktigt högt i mikrofonen så att alla andra i vänthallen hör vilken skojare som är framme vid luckan och försöker luras, som i sin tur gör att resultatet blir en sämre kollketivtrafik för dem alla - det vet dom allt för väl.
”Men .. men..”, säger skojaren. Skojaren knappar hysteriskt på mobiltelefonen. In på IR-portsmenyn, sätter på och stänger av IR för att sedan gå in till SMS-menyn och hysteriskt skriva ett SMS, fast det inte blir nåt SMS ... för att där efter...

- JAG KÖPER EN BILJETT!
Trafikanten springer därifrån för att inte synas åter.
- Ditt bjäbbande spöke! Din stendöva stallknekt! Pottsorkar och palsternackor!
När showen är slut återgår dom andra trafikanterna som står och väntar i vänthallen till sitt.

- Vid alla nerlusade sopprötter! Din olycka! Dårhushjon!
Kapten Haddock tar hand om nästa dam, som försöker springa förbi viftandes med en utgången biljett.

Ibland önskar man allt att man var Kapten Haddock vid såna där tillfällen.