Hundkex som belöning, tack!

- Dom har tagit min väska, varsågod!
Mannen talar med öststatsbrytning och det kursiverade uttalas på ett mycket forcerat sätt. Vi är mitt inne i en mycket avancerad diskussion om huruvida man måste betala för sig eller ej när väskan är påstått snodd. Mannen verkar väldigt gärna vilja att jag säger artighetsfrasen ”varsågod”.
- Nej, du måste ha färdbevis för att åka.
- Varsågod!
- Nej.
- Var-så-god!
- Nej. Dessutom har du flera hundralappar i handen, så du har ju pengar.
- Dom är inte mina! utropar han och viftar med armarna argt mot perrongen.Var-så-god! Var-så-god! Han beordrar som en general och hakorna skvalpar där under det vidöppna men motsägelsefullt arga artighetsfrasgapet som pryds av ett stort klarrött fält där över, med vaga konturer av potatisnäsa och runda goa kinder där under.
- Nej.
- Dom här pengarna är inte mina! Var-så-goood!
Hur givande jag än anser att diskussionen är, så faller nu luckan obarmhärtigt ned för att understryka att det är slut-varsågodat för nu.

"Var-så-god!" är det sista jag hör när varsågod-mannen plötsligt får giraffben och sonika kliver över spärrpinnen som en prima ballerina med ölkagge och näven med pengarna i hyttandes mot lite varstans där det kan tänkas finnas någon som bryr sig.

Från kändis till doldis

Tillräckligt länge har nuckan suttit här i luckan och blivit avis på snutarna som kommer förbi spärrluckan och lite så där hemligt dolt visar upp snutbrickan som färdbevis.

Nuckan vill ju också känna sig lite så där speciell. Vem hör inte bön, om inte MTR som tar över kajutan den 2 november! På windstoppern finns en logo som mestadels är dold av armhålan. Med lite lite hängig hållning, som många ändå har, döljs den helt. Perfa!

Nu kan nuckan också gå anonym på stan, precis som civilspanande snutarna. När identifiering sedan behövs, lyfter nuckan bara på armen, så att armhålan syns. Finemang!

Tala är silver, tiga är guld

Ledarskribenten i dagens Expressen är jättearg. Figurer med modeväskor plankar och ställer där med till det för välfärdssamhället.

Sen fortsätter hon med att vi spärrexpeditörer har till uppgift att vakta spärrlinjen och hon undrar underförstått om vi är för dumma för att förstå att vi faktiskt blir förödmjukade av plankarna.

Behöver man som journalist på en av sveriges större dagstidningar inte kolla fakta innan man skriver något undrar jag nu? Spärrvakter har det inte funnits på mycket länge här i tunnelbanan. Nuförtiden är vi anställda som spärrexpeditörer och SL anser att det är av yttersta vikt att vi ger trafikanterna en god service och har tillsyn över stationerna. Vi ska alltså inte vakta spärrarna som står där och faktiskt får sköta sina alldeles egna jobb. Det är alltså i detta fallet själva spärrarna som i så fall borde bli förödmjukade. Deras fysiska strukturer är dock anpassade efter plankarens behov, så jag tror inte dom känner sig så förödmjukade då det ligger i deras natur att vara lättgenomträngliga.

Valet är enkelt!

Blondinens fot sparkar och sparkar och med följer kjolstyget. Man skulle kunna tro att hon dansar cancan, om det nu inte vore just för att hon står vid spärrpinnen och sparkar där inunder, för att alltså planka och därmed lura skattebetalarna på 40 riksdaler, och så att de arga betalande i sin tur kan skicka ilskna insändare till dagstidningarna, och så att det hela kan gå runt-runt i all evighet.

Plankandet lyckas inget vidare för den arma blondinen, så hon ställer sig en bit från spärrarna och letar i sin plastkasse efter nåt som hon egentligen inte letar efter. Medan hon håller utkik efter nån som ska igenom barnvagnsgrinden.

Bingo, för blondinen. Nu kommer det en barnvagn vars förare betalar plikttroget. Grinden öppnas och med barnvagnen följer en blondin tätt i släptåg. Det hela uppfattar hon som ytterst pinsamt. Nu måste något givetvis göras uppfattar den plikttrogna spärrvakten, om inte för pliktskyldighetens skull, så ändå för nöjets!

- Hallå!? Din biljett tack! utropar spärrexpeditören så högt som möjligt så att alla närvarande, utöver blondinen, ska höra vad som utspelas.

Skamset med ansiktet mot golvet går blondinen snabbt iväg med sina dyra märkeskläder, och lägger troligen de sparade pengarna (som är snodda från SL) på nya dyra märkeskläder. Stackarn, annars har hon ju inte råd heller.

Hittar hon någonsin dit?

- Jag ska till T-banestationen, säger den frodiga damen med en go sydsvensk dialekt.
- Det finns 100 tunnelbanestationer, är det kanske T-centralen du menar?
- Nej, hon sa att det var T-banestationen. Det var det nog.
Jag stämplar remsan och önskar en trevlig resa medan en frågande tanke växer inom mig.

Nu blir det livat på kåken?

Döm om min förvåning, nu får tydligen kontrollanterna bötfälla trafikanterna för tjyvåkning. Det som tidigare enbart varit förunnat polis, tullverk och kustbevakning är nu även berättigat till SL:s kontrollanter.

"Det första många tänker om oss är ”de ska bötfälla oss””, säger kontrollanternas arbetsledare. Ett mullrande skratt hörs från mitt förundrade gap och jag tänker att, nej så där tänker trafikanterna nog inte, men kanske tänker dom ”ve och fasa, nu måste jag betala tilläggsavgift!”. Det är ju det som till dags datum varit benämningen då SL:s kontrollanter enligt lag, tills nu då, inte haft lagen på sin sida vid eventuella bötfällanden av trafikanterna. ”Men det är inte sant”, fortsätter kontrollanternas arbetsledare, ”vår huvuduppgift är inte att bötfälla folk, utan att ge service. Bötfällningen är sekundär.”.

Hur kan det komma sig, undrar jag djupt, att en så pass betydande lagändring endast basuneras ut litegrann i en anspråkslös stadsdelstidning? Hur kan det fortfarande kallas tilläggsavgift i SL:s egena informationsbroschyrer?

För mitt inre öga, ser jag tusentals av vildsinta trafikanter som känner sig tagna på sängen när dom haffas och nu stormar dom SL-byggnaden för att kräva att få tillbaka den gamla hederliga tilläggsavgiften igen.

Om böterna inte betalas, är lägsta fängelsestraffet två veckor, enligt Wikipedia. Har SL förvarnat de lokala fängelserna undrar jag nu?

Konstrecension - Fridhemsplan

Nu har det dykt upp en riktigt tidsenlig skräckmästarkonst på station Fridhemsplan.

Från den mer lättsamma konsten med den roliga historien om duvan som var ute och promenerade för att det var ett sånt fint väder, är det nu ångestladdade figurer som flyr ur misstänksamt tunnelbanetunnelliknande tunnlar. Konstnären tycks, i mina ögon, ha fångat den stora bananincidenten på pricken. Ty trafikanterna på bilden flyr tunnelbanetunnlarna då de är rädda för alla bananskal och flugsvärmarna som hör där till.

Är man inte redan psykiskt instabil när man först ser den här, så lutar mycket åt att man troligtvis blir det stunden efter att ha sett den. Vad lurar här i tunnelbanetunnlarna egentligen? tänker den genomsnittliga trafikanten som stressar på väg till dagis och jobb. Vad flyr trafikanterna ifrån där från de där tunnlarna?

En mycket utmanande konst som även får mig att tänka på krokodilen under sängen, spöket i garderoben och en ruskig rockmusiker.

Betyg: 4 bananer

Going bananas!

Det här är den mycket gripande och kusliga dokumentärberättelsen om när hela Fridhemesplan went bananas. Upprörda röster ekar än här i tunnlarna och alla pratar de om stationen som gud glömde, eller i folkmun Fridhemsplan.

Pigga kom arbetarna till Fridhemsplan morgonen då de skulle börja informera om den blå linjens omdirigerade trafik.

Företaget tänkte troligen att då trafikanterna får något, blir de glada och accepterar då lättare den reducerade trafiken. Någon kom på att bananer, de gör trafikanterna glada! Stora lass av bananer köptes in. Bananerna delades ut och trafikanterna blev saliga när de stog där med banan i munnen och unisont sa: "jag kommer för sent hit och dit, men det är inga problem!". Livet lekte och lyckan log mot företagets bananrepresentanter.

Men; ingen hade tänkt på att sopkorgarna faktiskt är borttagna från station Fridhemsplan. Strax låg drivor av bananskal över hela stationen och Lasse, som just kastat sitt eget bananskal, halkade på någon annans bananskal. Sen kom Lena och drattade på baken och fick banan på byxan. Kaos! Sen kom Martin lite nära perrongkanten och utan att se sig för, föll han pladask. Ruskigt nära perrongkanten.

Informatörerna på plats fick nya order från högre ort: "Plocka bananskal!". Informatörerna plockade och plockade och sedan kom någon på att bananutdelningen skulle dras in. Inga mer sjysta bananer på station Fridhemsplan alltså. En mycke tragisk historia och vadslagningen som är igång just nu antyder på att nästa gång delas det ut apelsiner, en riktig lågoddsare alltså, så betta hellre på den extrema högoddsaren karameller utan papper om du vill kamma hem storkovan.

Hissen som gick ner till helvetet

...eller den något modifierade historien om varför det är viktigt att lyssna på de hallåande rösterna i hissburarna.

Med detta vill jag alltså bara poängtera att man bör hålla koll på ungarna medan man bråkar i hissen. Ungarna gillar trycka på roliga knappar.

Tantens inferno

- Hej, jag vill ha ett trettiodagarskort från idag tack, säger tanten. Eller okej, en dam då, men tanten rimmar ju bättre på Dante.
- Det köper du antingen från Pressbyrån, SL center eller SL accessmaskinen som finns här i vänthallen.
Dante-tanten säger att hon har mycket bråttom att åka, så hon köper från där det är närmast, SL accessmaskinen. Efter en stund hojtar hon på mig.
- Kom ut, det här går inte!
- Det finns instruktioner i början av broschyren du fick, eller på stora skärmen.
- Nej.
- Jo.
- Nej.
- Jo. Och det är viktigt att du sätter accesskortet mot avläsaren inom tio sekunder efter att du betalat så det laddas på, annars kommer pengarna in på ditt konto igen och det kan ta dagar.
- Nu har inte jag tid med det här, jag måste åka! Hon är mycket upprörd.

Nu har det börjat, igen. En del gånger är accessmaskinen som en port in till något som kan liknas vid helvetets skärseld. Trattliknande och jätteläskigt. Först kommer trafikanterna likgiltiga till maskinen och är särledes då på den översta och mildaste nivån i tratten, men snart rör dom sig med ilfart neråt vart efter de blir argare och argare, och när de går neråt i tratten, när desperationen stiger, så kommer de grövre och mer syndiga utageringarna som gör att skärselden biter extra hårt och tratten ser till att det blir extra förjävligt.

- Du kan betala en enkel resa kontant hos mig om det är krångligt eller om du har bråttom.
- Jag jobbar på [censurerat dataföretag] och den här maskinen är inte användarvänlig! Den fungerar ju inte ens!
- Nyss fungerade den, men prova den andra då?
- KOM UT! Den är inte användarvänlig!
- Nu är det rusning och jag måste tyvärr intäktssäkra, men om du öppnar broschyren och tittar på första sidan så ser du…
Dante-tanten vägrar att öppna broschyren.
- Nej nu plankar jag, säger hon och gör en ansats till plankning, men som misslyckas då den inte är vidare helhjärtad. Jävla idiotmaskin!
Nu har Dante-tanten definitivt nått djupt ner i tratten, tänker jag.

Där efter går hon till accessmaskinen och försöker igen. Denna gången fungerar det plötsligt och köpet går igenom.
- Jag provade fan att sätta in kontokortet på fyra olika sätt, ni måste ha instruktioner om hur man sätter in det! Jag har ju inte tid med det här, jag måste ju åka!
Dante-tanten går med snabba steg fram till en en spärr och testar det nyköpta accesskortet positivt. Det anmärkningsvärda är att hon där efter går ut från stationen utan att åka, och inte heller kommer tillbaka för att åka. Så här efteråt kan jag alltså klura ut att Dante-tanten torde ha nått nivå fem i den hiskeliga tratten då Wikipedia beskriver den som ”Femte kretsen: De vreda slåss mot varandra i ett träsk och de lata ligger fast på bottnen”. Mohahahahaha, så vedervärdigt. Trafikanter, akta er för tratten säger jag er nu.

En studie i byråkrati

- Släpp in honom! hojtar gammelgubben upprört till mig. Den han syftar på är en yngling i 20-års åldern som ber mig att hjälpa honom planka då hans remsa är slut.
- Nej tyvärr. Endast yngre barn och mycket gamla personer kan om nöden tränger på få åka kostnadsfritt.
- Släpp in honom din jävla byråkrat! Du släpper in alla jävlar, du ser ju hur dom hoppar, men du släpper inte in honom? gastar han och pekar på de övriga trafikanterna som mycket riktigt hoppar över spärrarna. Jag hatar alla jävla byråkrater, hela Sverige är fullt av byråkrater och du sitter där och är en jävla byråkrat! Tänk själv för fan!
- Jag får inte hindra de som hoppar då det dels, i min position, är olagligt att rent fysiskt hindra dom och utöver det är min uppgift att ge service. Det är kontrollanternas uppgift att ge plankarna tilläggsavgift. Det här är mitt jobb och jag följer direktiven som arbetsbeställaren utsatt, jag kan inte göra annat än det då jag inte har mandat att ändra på dessa direktiv själv.
- Jävla byråkrat! Du gömmer dig där bakom din byråkrati, din jävla fegis!
- Du är välkommen att ringa kundtjänst för vidare synpunkter då min uppgift är att sälja biljetter och övervaka stationen, säger jag och överlämnar telefonnumret.
Mannen slänger demonstrativt iväg kundtjänsts telefonnummer, som jag helt enligt gällande direktiv överräckt då trafikanten är missnöjd med bolagets regelverk. Dessa klagomål tas enbart emot av kundtjänst som bearbetar dessa innan de går vidare till nästa instans.

Åkkort som åkkort

- Okej, idag har jag ingen remsa så idag åker jag på det här, säger kvinnan och visar körkortet som är utfärdat för personbilar och där efter går in i spärrpinnen.
- Det där går inte att åka på, du behöver ett giltigt färdbevis.
Ljudlig suck, från kvinnan.
- Jaha? Och hur ska jag ta mig härifrån då hade du tänkt dig? Jag har ju inga pengar så jag åker på det här idag ser du ju. Envist visar hon åter sitt personbilskörkort och nu betydligt närmare, som om jag bara har ett synfel som är ivägen för den fria inpassagen.
- Det där är ett körkort, det är ingen giltig biljett inom SL.
- Nu är det så att jag är en finsk sjuksköterska och jag måste ta mig härifrån. Släpp in mig. Tonen börjar bli hotfull.
- Nej, du måste ha ett giltigt färdbevis som alla andra.
- Okej, säger hon och lägger armarna i kors över magen, du släpper alltså in alla veoliaanställda aidssjuka gratis, men du släpper inte in en finsk sjuksköterska? Nu är hon riktigt arg och jag noterar att benen börjar spänstigt studsa upp och ner.
- Här ska man ha giltigt färdbevis för att åka.
- Okej, då stänger jag alltså hela tunnelbanan nu då, säger kvinnan och tittar på de långansiktade trafikanterna bredvid henne, drar armarna skapt genom luften som för att visa dom, och mig, att från nu är hela tunnelbanan stängd.

Stängningen av tuben tycks dock vara högst tillfällig, då hon sekunden efter lämnar stationens område för att gå mot sin destination. Alternativt kanske hon tog bilen.

Mitt arbete här i pissoaren

Den lilla jycken med stor personlighet, stannar upp och kissar på spärren närmast grinden. Nöjd tittar han på mig medan kisset strilar och strilar, sen skvätter han litegrann när han skakar av sig resterna och så hoppar byrackan nöjt vidare genom grinden med husse, till det som snart kommer att bli pissoartåget.

Fotbolls-Fidos trevliga resa

En snubbe sparkar likt en värsta Zlatan för att bryta spärrens fotocellslinje och för att därmed planka. När det inte funkar, lägger han sig liksom med armarna på spärrarna, som nu fungerar som armstöd, och för in kroppen så långt det går in under spärrpinnen och sparkar zlatanaktigt igen. Det funkar inte heller.
- Vad i helvete går inte det här för längre? skriker han åt spärrvakten. Det har alltid funkat det här. Fan vad dåligt! Jävla SL! Vad dåliga ni är! Släpp in mej!
- Hmmm? Du kanske skulle betala först…?
- Fan vad dåligt! Vilken jävla service! skriker han rasande när han kryper där under pinnen. Allt man kan tänka på då är en skitilsk liten gläfsande vovve.

F*ck you, you f*cker!

Damens hand är hårt knuten, fast med långfingret pekandes uppåt. Armen är upplyft och förhoppningsvis bara slumpmässigt riktad mot den arma spärrvakten som står och väntar på tåget. Damen i den utmanande positionen bara står där stirrandes mot spärrvakten. Blicken viker inte en milimeter. Armen är omlindad med bandage, vilket alltså i detta unika fall rättfärdigar fingerpekandet då själva skadan gör att just långfingret måste peka uppåt medan de andra fingrarna helt tvunget ska vara knutna. Den genomträngande blicken vittnar om år av inneboende ilska som äntligen får släppas ut. Djurisk vildhet och triumf! Hon har funnit Metoden! Och dessutom utförs det hela på ett helt legalt och medömkansvärt sätt.

Tio minuter kvar tills tåget kommer. Kollegan vrider sig lite om som för att visa att hon inte lagt märke till den skadade damens fingeruppsträckning. Nyfiken tittar hon dock i ögonvrån och ser att den utmanande damen har bestämt sig. Blicken är stadigt riktad mot kollegan, genomträngande som laser. Fingret visar med bestämdhet fortfarande damens allra innersta önskan som äntligen släppts ut fritt i vida världen.

”Phu…tåget”, tänker kollegan när hon kliver på tåget som i detta läge mest kan liknas vid en oas, för där kan den utmanande damen ändå inte…

Damen med det ilskna fingret sätter sig mitt emot kollegan. Långfingret pekar fortfarande uppåt. Handen är knuten. Armen är lyft och riktad rakt mot kollegan. Vid sådana här tillfällen undrar man lätt; finns slumpen?

Ibland känns även korta resor långa.

Väl vid den mycket efterlängtade stationen, kliver kollegan raskt av och känner en djup lättnad när kollegan stegar bort. Bort från bandagerade armar och ilskna fingrar.

Väl vid busshållplatsen väntar kollegan på bussen. Well, who’s back? Med långfingret pekandes uppåt, handen hårt knuten och armen riktad mot kollegan, står hon där.