Bowling med jobbet (eller Battle Royale 3)

-Aj jävlar! Min arm är så inflammerad av allt stämplande så jag råkade tappa bowlingklotet på din tå. Ursäkta!
- Du...!!! AARGH! Jag ska svinga iväg kulan på dig din jävel, men inte med min stämpel-armbåge, för den gör skitont!
- AAAAAj! AAAJ! Nu kastade du ju kulan på mig istället. Idiot!!! Den kom rakt på min stämpel-onda axel!
Jag ska fanimej langa kulan och möblera om nyllet på dig.. eh.. med min friska arm!
- DU!!! Det där är bara ren inblillningssjuka! Det där med den där jäkla onda axeln kan du stoppa upp nånstans! Jag minsann, jag har jobbat här i 30 år och jag vet vad riktig värk är! Ni nykomlingar är klent byggda! Och inbillningssjuka!
- Ni gamlingar tar alla lugna stationer och vi unga får slita ihjäl oss. Vad hände med SOLIDARITET!? Nä, jag ska stämpla dig! ..fast inte med armen som jag har dom inflammerade stämpel-knölarna på!

- Lystring alla bowlare, avbryter bowlinghallspersonalen, vi vill be er att BARA kasta kulorna mot käglorna på banan! Inget annat!

-OKEJ! Lugn lugn! Vi kom hit för att ha kul allihopa! Nu sätter vi igång och bowlar! Skynda er, vi har bara en timme på oss. Tid är pengar! Hojtar chefen.
- Lätt sagt för dig som inte har ont! Skallar skaran tillbax.

- Chefen, jag har ont i handen, jag kan inte spela!
- Det är bara du som har problem! Ryter chefen.
- Meh.. jag har OXÅ ont chefen!
- TYST! Det är bara du som har problem!! Ryter chefen.
- Men.. nästan alla har ju ont..
- Det är bara ni alla som har problem!!! Ryter chefen. Ni har anpassningsproblem hela bunten! Det här är mycket allvarligt!

- När ska vi få stämpelmaskiner då?
- Kommer inte på tal! Det är bara du som har ont! Skäller schäfer-chefen.

Så kan det kanske gå.
Vid närmare eftertanke ska jag nog inte gå på den där bowlingtimmen har jag kommit fram till.
Men det är ju smart av chefen att bjuda oss på bowling när typ alla har ont i armarna av stämpelskadorna.
Det håller nöjesbudgeten obefintlig när typ ingen kan lira!

Grabbar som raggar

Sugen på ett ragg?
Då så, skippa lördagsdiscot och bli lucknucka då.

Ty, i tunnelbanan består raggningsreplikerna ej blott av dom så galet skittrista och lama klyschorna så som "har inte vi setts förr?" eller "kommer du hit ofta?".
Det enda rätta svaret till sådana tråkiga, ja rent ut av gravt sövande, repliker är typ "du, du är så jäva torr så om jag skulle tända en tändsticka bredvid dig, skulle du brinna upp".

Nej, i tunnelbanan får man höra helt andra grejers!
Där är det stuns i grabbarna (och tjejerna, säkert, för manliga luckers då alltså).
Killarna är mer påhittiga när dom inte har kammat håret lördagsfint och sett till att dom har tagit på sig rena hela kalsonger.

Eller vad sägs exempelvis om den här annorlunda raggningen, eller vad det nu var. Jag undrar än.
- Vill du köpa en Situation Stockholm? Säger den manliga trafikanten.
- Nej tack, säger jag.
- Snälla, det är min sista?
- Nej tack.
- När går buss 113 då?
- Om sju minuter.
- Och du! Du ska säga till din pojkvän att han ska passa sig jävligt noga, annars finns det andra som tar dig! Skriker han.

Jag ser ut som ett frågetecken och sekunden där efter går han.
Fan då, hade jag bara reagerat _lite_ snabbare där, hade kanske ljuv musik uppstått.
Bättre lycka nästa gång.

Gästartist #1: Gubben i luckan

Idag gästas lucknuckans blogg av en gästartist, Luckgubben!
-----------------------------------------------------------

är vi spärrvakter längst ned på skalan?
jag menar vad får vi för respekt?!
typ, nisse, kommer för sent som vanligt,
i sista minuten. och då spottar han och fräser att
jag ska stressa och skynda på. bara för att han inte
inte ids att passa tiden.
okej att jag är en spärrvakt men jag är ingen jävla
dörrmatta!!

även jag har ett mänskligt värde och vill bli behandlad
som alla andra i samhället.
skärpning på er!
vi Leker med tanken att jag gör allt som som ni vill.
D.v.s kånkar alla kärringars väskor!!
Stressar o stämplar som faan!!
så fort som nån "piper" (jag är ute i sista minuten, sätt fart det är ditt fel att jag är sen)
jag bär alla matkassar följer alla hem till porten.... osv..
jaa.. då är jag ett sönderstressat/utbränt/underbetalt/ perfekt "tjänstejon".

Men... vad jag har förstått så är jag anställd för att sälja biljeter! ge information
felrapportera! inte att bli bespottad och utskälld av ett gäng sura pensionärer!!
nu regerar ju moderaterna och då blir väl detta "legalt".
//Luckgubben

Det är inte lätt att va ödmjuk

- WOW! Varför är det alltid så snygga tjejer som jobbar i spärrarna!? Utbrister en brunstig ung man.
- Ja men, det är ju för att jag alltid jobbar???

Den gamle konstapeln

- Sådär ska du fan inte göra din jäkla lymmel!!! Man ska betala för sig här i tunnelbanan!!! Vet hut!!!

Innan den gamle gubbelubben avslutat sin klagan, har givetvis den svartklädda plankande tonåringen försvunnit för länge sen. (Mycket han brydde sig, för övrigt!)

För säkerhets skull, står gubben kvar ännu en stund och säger lösryckta saker så som: "Din jäkla lymmel!", "Betala nu!", "Det är ingen ordning nu för tiden!" och givetvis det obligatoriska (i var gubbes mun) "VET HUT!".

Nästa steg i processen känner jag alldeles för väl till, då alla såna där gamlingar som klagar på plankare följer i stort sett samma mönster. Nästa steg är att klaga på mig så som om jag vore självaste Klagomuren. Nåja, shoot då.

- Och vad fan sitter du där för och inte gör någonting!? Dom plankar ju för fan hela bunten! Gör ditt jobb! Gubben är i eld och lågor.
- Jamen vad ska jag göra då?! Ska jag hoppa ut ur luckan med ett knogjärn och spöa upp dom, eller vad!? Det är dessutom inte mitt jobb att ta fast plankarna, det är kontrollens. Så är det här systemet. Om du har vidare klagomål framför du dem hos kundtjänst.
Den självutnämnde konstapeln säger:
- LYMMEL! Sen snöper han på munnen och går buttert där ifrån.

Stackars Thompa

Han står där utanför på torget i Hässelby gård.
Sossarnas Ken-docka, asså Thomas Bodström, är där och snackar.
Han håller armarna i kors och ser en hel del obekväm ut i situationen.
Stackars Thompa!

Hmmm, tänker jag, kan det kanske bero på att han mest är omgiven av lodisar och annat, till synes, vilset folk som lyssnar? Med tomma blickar står dom där och lyssnar en stund, för att sedan komma in till mig och planka i tunnelbanan, alternativt vifta lite nonchigt med färdtjänstkorten. Hmm.. borde inte Thomas rycka in där då? Han är ju för katten justitieminister! Haffa dom plankande blattarna med höcklen och gabardinbyxor. Och svenne-lodisarna såklart.
Men icke. Thomas står bara där och snackar med en plågad min.

Lite roat, trots allt, sitter jag där och tittar på när lodisen i röd SAS-overall sitter svajandes på marken mitt framför honom. Stackars Thomas har ett plågat ansiktsuttryck som lyser igenom allt för väl: "Ta mig här ifrån nuuuu!", precis så ser han ut. "Jag vill tillbaka till Djursholm nuuuu!", vädjar hans stackars ansikte.

Nej du Thompa, det är ju i dom här delarna av stan som du har dina väljare.
Hela Hässelby gård är ju fullt av blattar med färdtjänstkort, blattar med röda kuponger, alkisar och lodis-svennar som plankar, barnvagnar som står på kö och väntar tills nån ska betala och sen plankar alla i en karavan genom grinden. Så är det i hooden.

Get real Thompa. Det är det här som ditt parti har varit med att skapa.
Pigga stora invandrarfamiljer med färdtjänstkort (hela släkten!) och stackars ena skakiga rullator-gamlingar som krampaktigt håller i rullatorns handtag medan de betalar för sig. Inga färdtjänstkort där inte.
Ska det verkligen vara så???

På söndag blir det som att välja mellan pest och kolera.

Over and out!

Som man frågar får man svar

- Finns det några tåg?!
Exakt precis så säger den medelålders välklädda och prydliga Ängby-mannen.
- Ööööh?? Får jag ur mig när hjärnan för fullt bearbetat den underliga frågan ett ögonblick. Sedan övergår det ööh:iga till en perplexhet som slutligen blir slutsumman "nåja, jag svarar väl exakt på den frågade frågan då, hur den nu än låter".

Jag ställer mig upp i spärren och blickar ut över Ängbyplans perrong. Nedanför perrongen finns det räls ser jag. Det visste jag ju i och för sig redan, men jag kollar för skojs skull.
- Jaaaa, svarar jag släpande och med en gnutta undrande, det finns nog tåg någonstans där ute, men inte just här och just nu.. Det finns ju faktiskt räls där ute.

Nu måste han väl ändå vara nöjd med svaret, tänker jag. Jag har ju svarat väldigt exakt på frågan.

- ÄR DU DUM I HUVET!? Skriker han.
- Jag? Vaddå för??? Säger jag, såklart.
- AAAARGH! Får han typ ur sig, nånting i den stilen i alla fall.

I smyg tycker jag det är sjukt kul, men till honom visar jag bara en relativt allvarlig och neutral min. För skojs skull såklart.

Mannen får sin remsa stämplad till stan, efter ett gäng förolämpningar från honom såklart.
Precis innan han går ut till perrongen skriker han:
- INTE KONSTIGT ATT EN DUM JÄVEL SOM DU SITTER HÄR! VAD FAN ÄR DET DÄR FÖR JOBB?
- INTE KONSTIGT ATT EN JÄVEL SOM DU INTE HAR NÅN HUMOR! Skriker jag nöjt tillbaka.
- SOM MAN FRÅGAR FÅR MAN SVAR!!!

Precis som Vodafone, javisst!

Ja, ja, ja .. javisst!

Bli inte förvånad om vissa spärrisar helt plötsligt bara säger ja till vad du än säger.

Vissa noga utvalda av oss får nämligen gå en charmkurs nu och på den får vi lära oss att vi inte får säga "nej" och att vi ska hitta lösningar på alla problemen som trafikanterna ställer till det med.

Hmm... Hur mycket är dom där charmkursledartrollen ute och svävar undrar jag nu?

Trafikant: -Får jag planka?
Charmig spärris: -Javisst!
Trafikant: -Hur ska jag göra?
Charmig spärris: -Hmmm... *klura klura & hitta på lösning* ..Jag ska hjälpa dig! *öppna grinden* Varsågod! Javisst! (det sista javisstet bara för att försäkra sig om att man varit tillräckligt charmig och positiv)

Värsta bra, eller?
För typ så måste det ju låta då i sådana fall om man arbetar enligt den metoden. Det är högst förargligt tycker jag.
Precis nyligen har företaget nämligen piskat oss att vi minsann inte får sitta där och vinka förbi trafikanter för 200 miljonerer per år, och nu helt plötslgt ska vi charmigt säga "javisst!" när dom vill planka?

Trafikant: -Får jag alla pengarna?
Charmig spärris: -Javisst! Ta dom så löser jag kassabristproblemet! Javisst!

Det där övergår mitt förstånd.
Men det kanske beror på att hela grejen i grund och botten saknar förstånd.
Jag gör som Fantomen, jag är snäll mot dom snälla och hård mot dom hårda.
Fantomen är tamejfan klokare än dom där charmkursledartrollen.
Javisst!

Mysteriet i Råcksta

Ett stort skrotberg kommer rullandes mot grinden.
Tre stycken påtända lodisar eskorterar skrotberget.
Två av dom plankar och den tredje, som manövrerar ekipaget, ställer sig vid grinden och visar sitt giltiga färdbevis.

- Tyvärr, det där bagaget är alldeles för otympligt, säger jag.
- A men, hur ska vi annars frakta det hade du tänkt dig då!?

Same procedure as last year, lixom, fast typ nästan dagligen.
Well well.
Råcksta är de knarkande sopsamlarnas Mecka.
Hur kan det komma sig? Jag har då inte en susning.

- Tyvärr, så är det bara. Och dessutom sticker den där plankan ut på ett farligt vis.
- A men, vi måste till Blackeberg, det är bara en station.

Som vanligt får jag sitta där som en papegoja och upprepa vad jag sagt till dem tusen gånger förr.
- Tyvärr, det är en säkerhetsrisk. Det går helt enkelt inte.

Nu kommer en mamma med barnvagn som måste igenom grinden så jag öppnar den.
Den påtända duden knatar igenom med skrotberget.
Tre pekande långfingrar senare är de på väg upp mot perrongen.

Som alltid när dom lyckas ta sig igenom, så ringer jag trafikledningen.
- Hej, Råcksta här. Jag har tre påtända knarkare som tog sig igenom spärrlinjen med ett alldeles för stort bagage.
- Aha.. okej. Dom där ja, dom ska till Blackeberg, papegojar sig trafikledningen.

Ledningen kontaktar föraren på tåget som ska till Blackan och några minuter senare hör jag en massa svordomar och skrammel som är på väg ned för trappan.
Jag anar att föraren papegojade sig att de inte fick åka med tåget.

- Fan vi fick inte åka, hur ska vi göra nu då? Säger ekipageföraren bittert.
- Ja, ni får väl gå med det, det är ju bara en station, svarar jag som vanligt.

Är det nån som har den blekaste susning om vad de gör med allt skrot i Blackan?
Bygger dom sitt egna hundravåningars återvinningsbostadshotell, eller vad?

¿Qué he hecho yo para merecer esto?

Eller på ren svenska;
vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Ibland slår sådana djupa tankar en när man sitter där i kuren.
När ungdomsgänget tjoar och tjimmar och hoppar på bänken i Hässelby gård och ett annat gäng röker och vandaliserar spärrarna och det står ett par i luckan som säger:
- Vaddå, den gick ju bara ut för en timme sen, var lite schysst nu då!

Nåja. Det kunde ha varit värre.

Alla vägar bär till ÖB

- Vi behöver en sopskyffel i Vällingby, kanske man typ säger till arbetsledaren.
- Jamen visst serru! Det ska vi fixa! Nåt typ sånt säger arbetsledaren och skickar en reserv, som ändå bara dräller omkring och inte gör nåt av vikt, till Överskottsbolaget.
Reserven får åka och handla lite sop-prylar och glödlampor och allt vad det nu är som behövs lite här och där. Det är fett soft när det är sommar och najs väder för då kan man pausa på vägen och smygsola och äta glass också.

- Vi behöver mer kaffe till Ängby! Säger nån annan sen typ till arbetsledaren.
- Jamen visst serru! Det ska vi ordna! Typ så säger arbetsledaren då.
Sen kommer ett stationsbud till stationen med en burk rykande fräscht ÖB-kaffe.

Det senaste inköpet är de små röda sminkväskorna med små söta sminkspeglar. Dom ska vi förvara kassorna i. Dom har fått många namn, men vi spärrisar kallar dom nog mest för "sminkväskan" eller "den lilla röda" (har inget med Maos lilla röda bok att göra!).
- Är den där spegeln till för att man typ ska kunna kolla om det kommer nån rånare bakom en typ, eller vad? Kanske man typ frågar sin chef när man sitter där och fular sig och speglar sig för skojs skull när han är på besök.
- Öh, näää.. det tror jag nog inte, säger han typ då.

Just nu sitter jag och funderar över vad jag ska säga till trafikledningen om jag blir rånad. Hmmm.
- Hjäääälp! Min sminkväska blev stulen!!! Satan i gatan, jag som hade min mascara där i också!!!

Tål att filas på. Förslag?

Den finländska tenoren

Jag viker i vanliga fall inte ett uns när nån jäkel kommer fram till luckan och vill åka gratis.
Och varför? Jo, av den enda superenkla anledningen att jag helt enkelt inte över huvud taget får släppa in nån gratispassagerare. Så är det bara.

MEN, tänk dig nu att det står ett finländskt fyllo vid luckan. Tänk dig sedan att han hotar med att sjunga finländska slagdängor tills polisen kommer, och att han sedan verkställer hotet med en enastående kraft. Ja, då är det till och med så att jag lägger in handduken och stänger luckan och går och kokar kaffe.

Perkele!

Billigare knalldöd än halvdöd?

- Helvete! Man skulle varit död, då fick man gratis resa! Säger rullatorgubben tjurigt.

Hmmm... Det är en intressant grej att sitta här i kuren och klurilura över.
Jag är kluven, skulle han verkligen få åka gratis om han var död?
Det står nämligen inte något om det i spärrexpeditörernas bibel, taxehandboken.

Enligt taxehandbokens militäriskt strikta regler skulle han dock möjligen, enligt min tolkning, kunna följa med som ett bagage till en betalande resenär. Då måste han dock packas ihop till ett mindre otympligt format så att trafikanten som fraktar honom kan handha godset på ett smidigt vis. Och, godset får givetvis inte innebära något hinder för andra trafikanters framkomlighet. Ett otympligt gods är även bannat av ren säkerhetssynpunkt.

Om han kolarvippen med en upprörd mage så är det en klar explosionsrisk då det kan uppstå gasläcka. Exempelvis kan nån tuff tonårssnubbe som står och tjuvröker precis bredvid i vänthallen sätta hela stationen i lågor om gasläcka uppstår. Förenat med livsfara!!! Explosivt gods är inte lovligt att föra med sig.
Hur ska jag då kunna veta om bagaget är explosivt?
Hmmm... Om det tvistar kanske de lärda. Pysprov?

Det som gör mig ännu mer perplex är nu detta; hur i hela friden ska jag kunna veta att han inte bara är skendöd? Eller att han, hujeda mig, inte rent ut av bara försöker luras!?
Hmmm... Jag kan kanske testa att säga till bagaget "Hahaaa! Mig lurar du inte!" och se om bagaget visar något livstecken och reagerar med ett, kanske, "Helvete! Man skulle varit död, då fick man gratis resa!". Eller kanske åtminstone en liten pytteliten avslöjande vink med ett litet lillfinger i alla fall?

Men, om nu den döda skulle fraktas i en barnvagn, då måste han väl ändå få resa gratis?
Hmmm... Nej, just det, i taxehandboken står det ju så slugt att det bara är barn upp till sex år som reser gratis med annan betalande trafikant. Och upp till elva på helgerna.
Ingen ansiktslyftning i världen kirrar dock den grejen. I alla fall inte på den där rullatorgubben.

Fritidssportsgrejer får man föra med sig, så som exempelvis telemarksskidor, men jag är nog ute på glid om jag tror att någon kan få honom att se ut som en skida.

Nej, det enda idiotsäkra tricket för en död att fraktas gratis är om den döda smugglas som ett hemligt bagage i ett sånt där jättestort instruments hårda fodral.
Så som exepelvis en såndär stor golvbas, eller vad dom nu heter. Såna som är lika stora som... inte Cyndee Peters, men möjligen Peppe Eng.
Jättestora instrument får man ta med sig! Släpandes kommer de mer musikaliska trafikanterna med sina stora schabrak som mer än väl tar upp en hel liten "kupé" inne i vagnarna.

Jag kanske ska säga till den där gubben nästa gång han vajnar att "Yees! Bara du fraktas i ett sånt där stort hårt golvbasfodral så! Då funkare serru!".
Hmmm... Eller inte. Då kan jag med en liten möjlighet ligga pyrt till. Han kanske får hjärtattack och dör då och då måste jag skaffa fram ett sånt där golvbasfodral om det visar sig att all ambulanspersonal i hela mellansverige har semmelparty på en och samma gång.

Pengar är till för att ha kul för!

Mellan kunderna tar jag en snabb paus och tittar ut i vänthallen.
Vackert som ett vykort!

En enbent snubbe står och snackar i stationens telefon. In på stationen stapplar sig en gammal kutryggig tant med hjälp av ett par gamla skidstavar daterade från hennes glans dagar, låt oss säga från ungefär 50-talet.

Vid luckan står det två tanter i kö. Den första tanten verkar inte vara vidare van att åka tåg.
Många äldre personer har en separat börs för mynt och de stora papperspengarna i en plånbok, precis som den här tanten.

Tanten tar fram börsen och lägger några kronor i luckan.
- Till Vällingby, säger hon.
- Till Vällingby kostar det 30 kronor för en enkel resa. Jag kan rekommendera dig att köpa en liten remsa för 55 kronor så spar du pengar.
Tanten får något skräckslaget i blicken och fortsätter envist med att plocka några kronor till ur börsen.
Nu är det tio enkronor totalt och hon har blott några enstaka 50-öringar kvar i börsen.
- Alltså, enkelbiljett kostar 30 kronor och remsa kostar 55 kronor.
Damen letar igenom hela sin väska som är från typ, låt och säga, 60-talet.
- Vill du ha en 55 kronors remsa? Frågar jag.
Damen nickar jakande medan hon åter letar igenom hela väskan för att sedan plocka fram myntbörsen igen. Hon tittar i börsen och kollar om det har tillkommit några fler pengar sen förra gången, men icke!
- Nä nä nä!!! Det är hemskt! Jag har inga pengar! Jag har inte råd!!!
Hon är mycket upprörd. Tio kronor är mer än tillräckligt!!!
Nu lägger sig även tanten bakom henne i kön i.
- Hur mycket kostar det? Frågar tanten där bak.
- 55 kronor.
- 55 kronor är hutlöst dyrt!!! Dyrt dyrt dyrt!
- Inte för en remsa tycker jag, nej...
Tanterna är helt överens om att det är hutlöst dyrt.

Jaha, där sitter jag. Jag tar en micropaus och blickar ut över vänthallen igen.
Den enbenta snubben snackar fortfarande i telefonen och tanten med de antika skidstavarna har med stor möda nästan lyckats ta sig ända fram till grinden nu.

De två tanterna vid luckan har gaddat ihop sig och slänger blickar på mig som om jag är den mest oförskämda typen i, låt oss säga, i alla fall det här solsystemet.

- Jag har inte råd! Neej!!! Jag har inte råd!
Damen grinar nästan nu när hon åter igen gräver i myntbörsen.
- Jag är ledsen... säger jag och blir avbruten.
- Jaha, säger hon plågat, då måste jag väl.

Då, plötsligt, tar hon fram en bunt med femhundringar och ger mig en.
- Jamen du har ju massor med pengar! Säger jag.
- Men dom ville jag ha till annat!!! Säger hon upprört och tar sin växel och remsa och går.

Med mupparna som stilikoner

När man sitter där i luckan och trycker ska man givetvis vara klädd i företagets käcka uniform. Från kliande yllebyxor (sommar som vinter!) och slipstvång, har vi nu gått över till en mer ledig och sportig stil med tuffa baggy bomullsbyxor och polotröja, exempelvis.

För var dag som man arbetar får man 0.13 poäng att handla kläder för.
Gissa om det kliar i fingrarna när man sen sitter där och ska beställa en ny outfit för alla poängen man samlat ihop!
Vi har ju för katten ett lika stort klädsortiment som en mindre postorderkatalog.
Nu för tiden får vi till och med ha shorts, vilket var en total styggelse och helt otänkbart för bara cirka två år sedan.
Nu sitter man där i kuren och dreglar medan man med en drömmande blick förlustar sig totalt i broschyren med alla de för tajta långkalsongerna, rutiga sommarskjortorna, one-size-fits-all-vintermössorna (men bara om man har ett huvud litet som en barbiedocka) och skinnskärpen som räcker till solen och tillbaka.

Min favorit är dock en skärmmössa, och det är inte vilken mössa som helst!
Det kanske är just därför den har utgått ur sortimentet.

Tänk dig den där bruna glada hunden med svängande stora öron i The Muppet Show. Tänk dig sedan att öronen och hättan blir mörkblå och av bomull, plus en skev kepsskärm där fram. Voila! Min mössa!

När det är snöstorm och kylan biter i kinderna knäpper man ihop hundöronen vid hakan och då syns bara näsan. Den skeva skärmen täcker ju ögonen. En gudagåva i det hårda nordiska vargavintersklimatet!

Det som är riktigt kul med den där mössan är dock att man ser ut som en riktig, behövs det ens nämnas, mupp i den.
Helt plötsligt kommer inga trafikanter fram och frågar en massa frågor när man står och väntar på tåget hem. För vad skulle rimligtvis nån med en såndär muppmössa kunna svara på? Nej, en sån visar man inte något sådant förtroende för.
Fett soft! Och om man sen lägger till en lite hängig hålling och en lätt gapande mun, är looken fulländad.

Med den looken kan man knata omkring ostört om det så vore i självaste Bronx på en bakgata nattetid. För vem vill råna, mucka eller ens uppmärksamma nån som ser ut att vara som dirkekt hämtad ur mupparna? Nä, nån heder har dom väl i kroppen. Det är ju helt och hållet perfekt när man jobbar udda tider och blir tvungen att gå omkring i gettona nattetid.

En gång tävlade jag och en annan kollega, som också kommit på allt som är så bra med mupp-looken. Vi försökte överglänsa varandra i vem som såg muppigast ut.
Det där med ansiktsuttrycket och hållningen hade hon också kommit på, men hon hade en extra detalj som gjorde hennes look totalt överlägsen.
Där stod hon hängandes, halvt gapandes och med mössan på plats. Och, som kronan på verket, fast hängandes från ena handen ... en gammal konsumkasse av tyg!
AAAARHGGG! GRRRRR!
Behöver jag ens nämna vem som vann?