En studie i byråkrati

- Släpp in honom! hojtar gammelgubben upprört till mig. Den han syftar på är en yngling i 20-års åldern som ber mig att hjälpa honom planka då hans remsa är slut.
- Nej tyvärr. Endast yngre barn och mycket gamla personer kan om nöden tränger på få åka kostnadsfritt.
- Släpp in honom din jävla byråkrat! Du släpper in alla jävlar, du ser ju hur dom hoppar, men du släpper inte in honom? gastar han och pekar på de övriga trafikanterna som mycket riktigt hoppar över spärrarna. Jag hatar alla jävla byråkrater, hela Sverige är fullt av byråkrater och du sitter där och är en jävla byråkrat! Tänk själv för fan!
- Jag får inte hindra de som hoppar då det dels, i min position, är olagligt att rent fysiskt hindra dom och utöver det är min uppgift att ge service. Det är kontrollanternas uppgift att ge plankarna tilläggsavgift. Det här är mitt jobb och jag följer direktiven som arbetsbeställaren utsatt, jag kan inte göra annat än det då jag inte har mandat att ändra på dessa direktiv själv.
- Jävla byråkrat! Du gömmer dig där bakom din byråkrati, din jävla fegis!
- Du är välkommen att ringa kundtjänst för vidare synpunkter då min uppgift är att sälja biljetter och övervaka stationen, säger jag och överlämnar telefonnumret.
Mannen slänger demonstrativt iväg kundtjänsts telefonnummer, som jag helt enligt gällande direktiv överräckt då trafikanten är missnöjd med bolagets regelverk. Dessa klagomål tas enbart emot av kundtjänst som bearbetar dessa innan de går vidare till nästa instans.

Åkkort som åkkort

- Okej, idag har jag ingen remsa så idag åker jag på det här, säger kvinnan och visar körkortet som är utfärdat för personbilar och där efter går in i spärrpinnen.
- Det där går inte att åka på, du behöver ett giltigt färdbevis.
Ljudlig suck, från kvinnan.
- Jaha? Och hur ska jag ta mig härifrån då hade du tänkt dig? Jag har ju inga pengar så jag åker på det här idag ser du ju. Envist visar hon åter sitt personbilskörkort och nu betydligt närmare, som om jag bara har ett synfel som är ivägen för den fria inpassagen.
- Det där är ett körkort, det är ingen giltig biljett inom SL.
- Nu är det så att jag är en finsk sjuksköterska och jag måste ta mig härifrån. Släpp in mig. Tonen börjar bli hotfull.
- Nej, du måste ha ett giltigt färdbevis som alla andra.
- Okej, säger hon och lägger armarna i kors över magen, du släpper alltså in alla veoliaanställda aidssjuka gratis, men du släpper inte in en finsk sjuksköterska? Nu är hon riktigt arg och jag noterar att benen börjar spänstigt studsa upp och ner.
- Här ska man ha giltigt färdbevis för att åka.
- Okej, då stänger jag alltså hela tunnelbanan nu då, säger kvinnan och tittar på de långansiktade trafikanterna bredvid henne, drar armarna skapt genom luften som för att visa dom, och mig, att från nu är hela tunnelbanan stängd.

Stängningen av tuben tycks dock vara högst tillfällig, då hon sekunden efter lämnar stationens område för att gå mot sin destination. Alternativt kanske hon tog bilen.

Mitt arbete här i pissoaren

Den lilla jycken med stor personlighet, stannar upp och kissar på spärren närmast grinden. Nöjd tittar han på mig medan kisset strilar och strilar, sen skvätter han litegrann när han skakar av sig resterna och så hoppar byrackan nöjt vidare genom grinden med husse, till det som snart kommer att bli pissoartåget.

Fotbolls-Fidos trevliga resa

En snubbe sparkar likt en värsta Zlatan för att bryta spärrens fotocellslinje och för att därmed planka. När det inte funkar, lägger han sig liksom med armarna på spärrarna, som nu fungerar som armstöd, och för in kroppen så långt det går in under spärrpinnen och sparkar zlatanaktigt igen. Det funkar inte heller.
- Vad i helvete går inte det här för längre? skriker han åt spärrvakten. Det har alltid funkat det här. Fan vad dåligt! Jävla SL! Vad dåliga ni är! Släpp in mej!
- Hmmm? Du kanske skulle betala först…?
- Fan vad dåligt! Vilken jävla service! skriker han rasande när han kryper där under pinnen. Allt man kan tänka på då är en skitilsk liten gläfsande vovve.

F*ck you, you f*cker!

Damens hand är hårt knuten, fast med långfingret pekandes uppåt. Armen är upplyft och förhoppningsvis bara slumpmässigt riktad mot den arma spärrvakten som står och väntar på tåget. Damen i den utmanande positionen bara står där stirrandes mot spärrvakten. Blicken viker inte en milimeter. Armen är omlindad med bandage, vilket alltså i detta unika fall rättfärdigar fingerpekandet då själva skadan gör att just långfingret måste peka uppåt medan de andra fingrarna helt tvunget ska vara knutna. Den genomträngande blicken vittnar om år av inneboende ilska som äntligen får släppas ut. Djurisk vildhet och triumf! Hon har funnit Metoden! Och dessutom utförs det hela på ett helt legalt och medömkansvärt sätt.

Tio minuter kvar tills tåget kommer. Kollegan vrider sig lite om som för att visa att hon inte lagt märke till den skadade damens fingeruppsträckning. Nyfiken tittar hon dock i ögonvrån och ser att den utmanande damen har bestämt sig. Blicken är stadigt riktad mot kollegan, genomträngande som laser. Fingret visar med bestämdhet fortfarande damens allra innersta önskan som äntligen släppts ut fritt i vida världen.

”Phu…tåget”, tänker kollegan när hon kliver på tåget som i detta läge mest kan liknas vid en oas, för där kan den utmanande damen ändå inte…

Damen med det ilskna fingret sätter sig mitt emot kollegan. Långfingret pekar fortfarande uppåt. Handen är knuten. Armen är lyft och riktad rakt mot kollegan. Vid sådana här tillfällen undrar man lätt; finns slumpen?

Ibland känns även korta resor långa.

Väl vid den mycket efterlängtade stationen, kliver kollegan raskt av och känner en djup lättnad när kollegan stegar bort. Bort från bandagerade armar och ilskna fingrar.

Väl vid busshållplatsen väntar kollegan på bussen. Well, who’s back? Med långfingret pekandes uppåt, handen hårt knuten och armen riktad mot kollegan, står hon där.

Så var det 1:a april igen...

Ett högst fiktivt chefsmöte på jobbet:
"- Okej allihopa, nu ska vi för första och sista gången sätta ut en helsidesannons i dagstidningen som bedyrar hur mycket vi diggar personalen! Vilket datum ska vi publicera den? Den 27 mars?
- Nej. En massa nej hörs i lokalen.
- Okej, den 29 mars?
- Nej fy. En massa gnäll och lite jämmer hörs.
- Okej rå, den 2:a april?
- Nä blä, gormar allihopa, nu lite upprörda.
- Jaha, vad sägs om den första april då?
- JAAAAAAAAAAAAA! mässar klungan.
Jubel och skålar hörs."

Den store boxaren

Plötsligt stannade klockorna och han bara stod där med ett bländande leende som aldrig ville avta när han sträckte fram sin remsa. Som en knock out i första ronden satt jag bara där ordlös, för en gångs skull, och stämplade och log som ett fån.

Tiden går bakåt

- En resa för ett barn tack, säger norskan som har två barn med sig.
Märkligt, tänker jag, förra gången var minstingen 7 år, nu är hon alltså bara 6 och åker därmed fritt med betalande trafikant. Se på fasiken.

Nu blir vi miljonärer

Kollegor! Nu kör vi en drive och polisanmäler alla oförskämdheter och kränkningar.

Kriget mellan förre big bossen och Veolia hårdnar...

SL utökar kollektivtrafiken till Kumla snart?

Nu ska det ju byggas lite här och var, tvärbanan ska visst förlängas och nån tunnel under stan ska byggas för pendeltågen. Man börjar ju undra vart allt slutar då så att säga. Nu över till nåt helt annat:

Försöka duger

Gammelgubben rusar rakt in i grinden. Med hjälp av elden i baken försöker han forcera den ofogliga grinden. Inte öppnas bångstyriga grinden.
- Hallå?! Jag vill se ditt färdbevis, tack.
Gubben blir lång i ansiktet och fumlar fram en röd remsa ur fickan och viftar med den vid grinden två meter längre bort.
- Hallå?! Jag vill ha remsan i handen, tack.
Han ställer sig vid luckan. Vägrar lämna in den, men däremot gungar han med remsan i handen på cirka 75 centimeters avstånd.
- Den där stämplingen gick ju ut 28 mars 14:45 förra året.
- Jahaaaaa? Gubben lubbar. Ut denna gång.

Vad säger mormor och alla sysslingarna då?

- Hur gammal är hon?
Frågan gäller alltså ett medföljande barn till en vuxen betalande trafikant. I detta fallet en medelålders trött kvinna.
- Sju år.
- Då ska du betala för henne också, tack.
- Nej, för det är sportlov nu. Dom betalar inte under några lov, det säger min svärmor.
- Jo, du ska betala. Det är under jullovet dom åker gratis med vuxen betalande, inte sportlovet.
- Nej, nu är det så att jag ska hem till min mamma, och mamma säger också att hon åker gratis under alla lov.
- Nej, det är bara under jullovet hon åker gratis med vuxen betalande, och det säger jag som arbetar här.
- Det där är helt fel.

Med stark misstro, då informationen som ges inte överensstämmer med hennes smärmors och mammas, betalar hon för barnet. Väldigt motvilligt.

Ska SL kanske införa speciella sportlovsbarnregler? Mycket praktiskt, då har vi i spärrarna långa längder av listor att tumma sönder under några veckors tid. Typ, "jaha, Ragnhildsskolan i Södertälje sa du... vänta ska jag se om du enligt listan har sportlov nu så du inte är en sån där tjuvaktig friåkare". Jag håller på mamma och svärmor.

Jag kanske är lite oförstående men...

Nu har en konstfackstudent låtit spraya svart färg i och på en tunnelbanevagn. Och krossat en glasruta på vagnen. Sånt anses i tuben vara vandalisering, av oss som arbetar där i alla fall.

Restultatet blev tydligen ett konstverk.

Kan det även räknas som konst om vi i allmänheten doppar hela Konstfackbyggnaden i tjära för att sen pryda alltet med fjädrar och insamlat bajs?

Vad är det för intressant att på film se hur en person vandaliserar? Den aktuella vagnen måste tas ur bruk och det innebär även att trafikanterna kan drabbas. Och skattebetalarna betalar enligt artikeln i det här fallet 100 000 kronor. Den förra konstfackstudenten på psyket kostade skattebetalarna cirka 10 000 kronor.

Är skyddad verkstad lösningen? Att man bygger en hög mur runt Konstfack så att ingen kommer vare sig in eller ut och så att dom kan få leva rövare där inne istället när dom gör sina konstprojekt? Ful den byggnaden skulle bli, men det räknas ju som konst.

Århundradets filmtips

Ja, nuckan kan vara kulturell också. Så här vart hundrade år kan jag ju faktiskt recensera en seriös rulle; The midnight meat train den här gången.

Varning! Den verkar skrämmande lik en dokumentär. Något jag definitivt kan tänka mig händer i verkligheten. Fast i New york. Åk inte dit och ta nåt midnattståg säger jag dig nu. Ena läbbiga förare dom har där. Det är mitt tips så här efter att ha sett den själv i verkligheten.



Mot slutet får man alla sina misstankar om New yorks tunnelbana bekräftad. Haha, kluckar nuckan belåtet då, jag visste väl det!

Betyg: 4 stämplar