Precis som Vodafone, javisst!

Ja, ja, ja .. javisst!

Bli inte förvånad om vissa spärrisar helt plötsligt bara säger ja till vad du än säger.

Vissa noga utvalda av oss får nämligen gå en charmkurs nu och på den får vi lära oss att vi inte får säga "nej" och att vi ska hitta lösningar på alla problemen som trafikanterna ställer till det med.

Hmm... Hur mycket är dom där charmkursledartrollen ute och svävar undrar jag nu?

Trafikant: -Får jag planka?
Charmig spärris: -Javisst!
Trafikant: -Hur ska jag göra?
Charmig spärris: -Hmmm... *klura klura & hitta på lösning* ..Jag ska hjälpa dig! *öppna grinden* Varsågod! Javisst! (det sista javisstet bara för att försäkra sig om att man varit tillräckligt charmig och positiv)

Värsta bra, eller?
För typ så måste det ju låta då i sådana fall om man arbetar enligt den metoden. Det är högst förargligt tycker jag.
Precis nyligen har företaget nämligen piskat oss att vi minsann inte får sitta där och vinka förbi trafikanter för 200 miljonerer per år, och nu helt plötslgt ska vi charmigt säga "javisst!" när dom vill planka?

Trafikant: -Får jag alla pengarna?
Charmig spärris: -Javisst! Ta dom så löser jag kassabristproblemet! Javisst!

Det där övergår mitt förstånd.
Men det kanske beror på att hela grejen i grund och botten saknar förstånd.
Jag gör som Fantomen, jag är snäll mot dom snälla och hård mot dom hårda.
Fantomen är tamejfan klokare än dom där charmkursledartrollen.
Javisst!

Mysteriet i Råcksta

Ett stort skrotberg kommer rullandes mot grinden.
Tre stycken påtända lodisar eskorterar skrotberget.
Två av dom plankar och den tredje, som manövrerar ekipaget, ställer sig vid grinden och visar sitt giltiga färdbevis.

- Tyvärr, det där bagaget är alldeles för otympligt, säger jag.
- A men, hur ska vi annars frakta det hade du tänkt dig då!?

Same procedure as last year, lixom, fast typ nästan dagligen.
Well well.
Råcksta är de knarkande sopsamlarnas Mecka.
Hur kan det komma sig? Jag har då inte en susning.

- Tyvärr, så är det bara. Och dessutom sticker den där plankan ut på ett farligt vis.
- A men, vi måste till Blackeberg, det är bara en station.

Som vanligt får jag sitta där som en papegoja och upprepa vad jag sagt till dem tusen gånger förr.
- Tyvärr, det är en säkerhetsrisk. Det går helt enkelt inte.

Nu kommer en mamma med barnvagn som måste igenom grinden så jag öppnar den.
Den påtända duden knatar igenom med skrotberget.
Tre pekande långfingrar senare är de på väg upp mot perrongen.

Som alltid när dom lyckas ta sig igenom, så ringer jag trafikledningen.
- Hej, Råcksta här. Jag har tre påtända knarkare som tog sig igenom spärrlinjen med ett alldeles för stort bagage.
- Aha.. okej. Dom där ja, dom ska till Blackeberg, papegojar sig trafikledningen.

Ledningen kontaktar föraren på tåget som ska till Blackan och några minuter senare hör jag en massa svordomar och skrammel som är på väg ned för trappan.
Jag anar att föraren papegojade sig att de inte fick åka med tåget.

- Fan vi fick inte åka, hur ska vi göra nu då? Säger ekipageföraren bittert.
- Ja, ni får väl gå med det, det är ju bara en station, svarar jag som vanligt.

Är det nån som har den blekaste susning om vad de gör med allt skrot i Blackan?
Bygger dom sitt egna hundravåningars återvinningsbostadshotell, eller vad?

¿Qué he hecho yo para merecer esto?

Eller på ren svenska;
vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Ibland slår sådana djupa tankar en när man sitter där i kuren.
När ungdomsgänget tjoar och tjimmar och hoppar på bänken i Hässelby gård och ett annat gäng röker och vandaliserar spärrarna och det står ett par i luckan som säger:
- Vaddå, den gick ju bara ut för en timme sen, var lite schysst nu då!

Nåja. Det kunde ha varit värre.

Alla vägar bär till ÖB

- Vi behöver en sopskyffel i Vällingby, kanske man typ säger till arbetsledaren.
- Jamen visst serru! Det ska vi fixa! Nåt typ sånt säger arbetsledaren och skickar en reserv, som ändå bara dräller omkring och inte gör nåt av vikt, till Överskottsbolaget.
Reserven får åka och handla lite sop-prylar och glödlampor och allt vad det nu är som behövs lite här och där. Det är fett soft när det är sommar och najs väder för då kan man pausa på vägen och smygsola och äta glass också.

- Vi behöver mer kaffe till Ängby! Säger nån annan sen typ till arbetsledaren.
- Jamen visst serru! Det ska vi ordna! Typ så säger arbetsledaren då.
Sen kommer ett stationsbud till stationen med en burk rykande fräscht ÖB-kaffe.

Det senaste inköpet är de små röda sminkväskorna med små söta sminkspeglar. Dom ska vi förvara kassorna i. Dom har fått många namn, men vi spärrisar kallar dom nog mest för "sminkväskan" eller "den lilla röda" (har inget med Maos lilla röda bok att göra!).
- Är den där spegeln till för att man typ ska kunna kolla om det kommer nån rånare bakom en typ, eller vad? Kanske man typ frågar sin chef när man sitter där och fular sig och speglar sig för skojs skull när han är på besök.
- Öh, näää.. det tror jag nog inte, säger han typ då.

Just nu sitter jag och funderar över vad jag ska säga till trafikledningen om jag blir rånad. Hmmm.
- Hjäääälp! Min sminkväska blev stulen!!! Satan i gatan, jag som hade min mascara där i också!!!

Tål att filas på. Förslag?

Den finländska tenoren

Jag viker i vanliga fall inte ett uns när nån jäkel kommer fram till luckan och vill åka gratis.
Och varför? Jo, av den enda superenkla anledningen att jag helt enkelt inte över huvud taget får släppa in nån gratispassagerare. Så är det bara.

MEN, tänk dig nu att det står ett finländskt fyllo vid luckan. Tänk dig sedan att han hotar med att sjunga finländska slagdängor tills polisen kommer, och att han sedan verkställer hotet med en enastående kraft. Ja, då är det till och med så att jag lägger in handduken och stänger luckan och går och kokar kaffe.

Perkele!

Billigare knalldöd än halvdöd?

- Helvete! Man skulle varit död, då fick man gratis resa! Säger rullatorgubben tjurigt.

Hmmm... Det är en intressant grej att sitta här i kuren och klurilura över.
Jag är kluven, skulle han verkligen få åka gratis om han var död?
Det står nämligen inte något om det i spärrexpeditörernas bibel, taxehandboken.

Enligt taxehandbokens militäriskt strikta regler skulle han dock möjligen, enligt min tolkning, kunna följa med som ett bagage till en betalande resenär. Då måste han dock packas ihop till ett mindre otympligt format så att trafikanten som fraktar honom kan handha godset på ett smidigt vis. Och, godset får givetvis inte innebära något hinder för andra trafikanters framkomlighet. Ett otympligt gods är även bannat av ren säkerhetssynpunkt.

Om han kolarvippen med en upprörd mage så är det en klar explosionsrisk då det kan uppstå gasläcka. Exempelvis kan nån tuff tonårssnubbe som står och tjuvröker precis bredvid i vänthallen sätta hela stationen i lågor om gasläcka uppstår. Förenat med livsfara!!! Explosivt gods är inte lovligt att föra med sig.
Hur ska jag då kunna veta om bagaget är explosivt?
Hmmm... Om det tvistar kanske de lärda. Pysprov?

Det som gör mig ännu mer perplex är nu detta; hur i hela friden ska jag kunna veta att han inte bara är skendöd? Eller att han, hujeda mig, inte rent ut av bara försöker luras!?
Hmmm... Jag kan kanske testa att säga till bagaget "Hahaaa! Mig lurar du inte!" och se om bagaget visar något livstecken och reagerar med ett, kanske, "Helvete! Man skulle varit död, då fick man gratis resa!". Eller kanske åtminstone en liten pytteliten avslöjande vink med ett litet lillfinger i alla fall?

Men, om nu den döda skulle fraktas i en barnvagn, då måste han väl ändå få resa gratis?
Hmmm... Nej, just det, i taxehandboken står det ju så slugt att det bara är barn upp till sex år som reser gratis med annan betalande trafikant. Och upp till elva på helgerna.
Ingen ansiktslyftning i världen kirrar dock den grejen. I alla fall inte på den där rullatorgubben.

Fritidssportsgrejer får man föra med sig, så som exempelvis telemarksskidor, men jag är nog ute på glid om jag tror att någon kan få honom att se ut som en skida.

Nej, det enda idiotsäkra tricket för en död att fraktas gratis är om den döda smugglas som ett hemligt bagage i ett sånt där jättestort instruments hårda fodral.
Så som exepelvis en såndär stor golvbas, eller vad dom nu heter. Såna som är lika stora som... inte Cyndee Peters, men möjligen Peppe Eng.
Jättestora instrument får man ta med sig! Släpandes kommer de mer musikaliska trafikanterna med sina stora schabrak som mer än väl tar upp en hel liten "kupé" inne i vagnarna.

Jag kanske ska säga till den där gubben nästa gång han vajnar att "Yees! Bara du fraktas i ett sånt där stort hårt golvbasfodral så! Då funkare serru!".
Hmmm... Eller inte. Då kan jag med en liten möjlighet ligga pyrt till. Han kanske får hjärtattack och dör då och då måste jag skaffa fram ett sånt där golvbasfodral om det visar sig att all ambulanspersonal i hela mellansverige har semmelparty på en och samma gång.

Pengar är till för att ha kul för!

Mellan kunderna tar jag en snabb paus och tittar ut i vänthallen.
Vackert som ett vykort!

En enbent snubbe står och snackar i stationens telefon. In på stationen stapplar sig en gammal kutryggig tant med hjälp av ett par gamla skidstavar daterade från hennes glans dagar, låt oss säga från ungefär 50-talet.

Vid luckan står det två tanter i kö. Den första tanten verkar inte vara vidare van att åka tåg.
Många äldre personer har en separat börs för mynt och de stora papperspengarna i en plånbok, precis som den här tanten.

Tanten tar fram börsen och lägger några kronor i luckan.
- Till Vällingby, säger hon.
- Till Vällingby kostar det 30 kronor för en enkel resa. Jag kan rekommendera dig att köpa en liten remsa för 55 kronor så spar du pengar.
Tanten får något skräckslaget i blicken och fortsätter envist med att plocka några kronor till ur börsen.
Nu är det tio enkronor totalt och hon har blott några enstaka 50-öringar kvar i börsen.
- Alltså, enkelbiljett kostar 30 kronor och remsa kostar 55 kronor.
Damen letar igenom hela sin väska som är från typ, låt och säga, 60-talet.
- Vill du ha en 55 kronors remsa? Frågar jag.
Damen nickar jakande medan hon åter letar igenom hela väskan för att sedan plocka fram myntbörsen igen. Hon tittar i börsen och kollar om det har tillkommit några fler pengar sen förra gången, men icke!
- Nä nä nä!!! Det är hemskt! Jag har inga pengar! Jag har inte råd!!!
Hon är mycket upprörd. Tio kronor är mer än tillräckligt!!!
Nu lägger sig även tanten bakom henne i kön i.
- Hur mycket kostar det? Frågar tanten där bak.
- 55 kronor.
- 55 kronor är hutlöst dyrt!!! Dyrt dyrt dyrt!
- Inte för en remsa tycker jag, nej...
Tanterna är helt överens om att det är hutlöst dyrt.

Jaha, där sitter jag. Jag tar en micropaus och blickar ut över vänthallen igen.
Den enbenta snubben snackar fortfarande i telefonen och tanten med de antika skidstavarna har med stor möda nästan lyckats ta sig ända fram till grinden nu.

De två tanterna vid luckan har gaddat ihop sig och slänger blickar på mig som om jag är den mest oförskämda typen i, låt oss säga, i alla fall det här solsystemet.

- Jag har inte råd! Neej!!! Jag har inte råd!
Damen grinar nästan nu när hon åter igen gräver i myntbörsen.
- Jag är ledsen... säger jag och blir avbruten.
- Jaha, säger hon plågat, då måste jag väl.

Då, plötsligt, tar hon fram en bunt med femhundringar och ger mig en.
- Jamen du har ju massor med pengar! Säger jag.
- Men dom ville jag ha till annat!!! Säger hon upprört och tar sin växel och remsa och går.

Med mupparna som stilikoner

När man sitter där i luckan och trycker ska man givetvis vara klädd i företagets käcka uniform. Från kliande yllebyxor (sommar som vinter!) och slipstvång, har vi nu gått över till en mer ledig och sportig stil med tuffa baggy bomullsbyxor och polotröja, exempelvis.

För var dag som man arbetar får man 0.13 poäng att handla kläder för.
Gissa om det kliar i fingrarna när man sen sitter där och ska beställa en ny outfit för alla poängen man samlat ihop!
Vi har ju för katten ett lika stort klädsortiment som en mindre postorderkatalog.
Nu för tiden får vi till och med ha shorts, vilket var en total styggelse och helt otänkbart för bara cirka två år sedan.
Nu sitter man där i kuren och dreglar medan man med en drömmande blick förlustar sig totalt i broschyren med alla de för tajta långkalsongerna, rutiga sommarskjortorna, one-size-fits-all-vintermössorna (men bara om man har ett huvud litet som en barbiedocka) och skinnskärpen som räcker till solen och tillbaka.

Min favorit är dock en skärmmössa, och det är inte vilken mössa som helst!
Det kanske är just därför den har utgått ur sortimentet.

Tänk dig den där bruna glada hunden med svängande stora öron i The Muppet Show. Tänk dig sedan att öronen och hättan blir mörkblå och av bomull, plus en skev kepsskärm där fram. Voila! Min mössa!

När det är snöstorm och kylan biter i kinderna knäpper man ihop hundöronen vid hakan och då syns bara näsan. Den skeva skärmen täcker ju ögonen. En gudagåva i det hårda nordiska vargavintersklimatet!

Det som är riktigt kul med den där mössan är dock att man ser ut som en riktig, behövs det ens nämnas, mupp i den.
Helt plötsligt kommer inga trafikanter fram och frågar en massa frågor när man står och väntar på tåget hem. För vad skulle rimligtvis nån med en såndär muppmössa kunna svara på? Nej, en sån visar man inte något sådant förtroende för.
Fett soft! Och om man sen lägger till en lite hängig hålling och en lätt gapande mun, är looken fulländad.

Med den looken kan man knata omkring ostört om det så vore i självaste Bronx på en bakgata nattetid. För vem vill råna, mucka eller ens uppmärksamma nån som ser ut att vara som dirkekt hämtad ur mupparna? Nä, nån heder har dom väl i kroppen. Det är ju helt och hållet perfekt när man jobbar udda tider och blir tvungen att gå omkring i gettona nattetid.

En gång tävlade jag och en annan kollega, som också kommit på allt som är så bra med mupp-looken. Vi försökte överglänsa varandra i vem som såg muppigast ut.
Det där med ansiktsuttrycket och hållningen hade hon också kommit på, men hon hade en extra detalj som gjorde hennes look totalt överlägsen.
Där stod hon hängandes, halvt gapandes och med mössan på plats. Och, som kronan på verket, fast hängandes från ena handen ... en gammal konsumkasse av tyg!
AAAARHGGG! GRRRRR!
Behöver jag ens nämna vem som vann?

125 år är inget så mycket

- Jag har jobbat här 17-18 år, inget så farligt! Nä-ä! Säger min kollega.
- Oh la laaa! På Mc Donalds köper man billigt cous-cous och lammkött! Ja-a! Tillägger han glatt.
Hmmm... Det sist sagda är ju ren desinformation, men det första stämmer nog troligen helt och hållet.
Folk som börjar jobba här slutar ju aldrig!

Once you get in, you'll never get out.
Som Hotel California, faktiskt.

...
Up ahead in the distance
I saw a shimmering light  (man närmar sig spärren)
My head grew heavy, and my sight grew dim   (redan pömsig)
I had to stop for the night (där börjar kvällspasset)
...

Det är ju så fasligt skönt att inte ha nån jobbig chef flåsandes i nacken hela tiden. Och så slipper man pladdriga arbetskompisar som snackar så mycket strunt så att ens arma öron nästan trillar av av ren trötthet.
Fridfullt sitter man där i spärren och sysslar med ditten och datten och gullar med lite trafikanter som kommer av och an. Det är ju tamejfan idealiskt! Vem vill sluta ett sånt jobb?!

...
Welcome to the Hotel California
Such a lovely place  (I love Johannelund!)
Such a lovely place  (eller Ängbyplan!)
Such a lovely face  (mitt nylle i luckan!)
...

Okej, sjukt bra om man då bortser från den typen av trafikanter som gnäller bara för gnällandets skull. Och om man bortser från rusningstiderna. Och de minst sagt udda arbetstiderna. Och endel annat.

Ungefär en gång per år får vi byta tjänster. Den som har jobbat längst får första tjing att välja tjänst och den som är sist får ta det som blev över, dvs bottenskrapet. Varje gång det blir tjänstebyte hoppas man att man har kommit upp ett gäng steg närmre toppen, och varje gång slutar det med en djup trött suck.
"Jaha, jag gick upp ett steg närmre toppen på ett år och nu har jag bara typ 125 år kvar tills jag kan softa fett och vila mina gamla trötta ben i Johannelund."
Men; inget så mycket! Eller hur?

...
Mirrors on the ceiling  (spiongrejerna i taket!)
Pink champagne on ice  (i mängder på tågen på nyårsaftnarna)
And she said
We are all just prisoners here
Of our own device  (Precis! Frivilligt inspärrade!)
...

Men hur är å andra sidan Johnnelund om 125 år?
Det kanske är det nya Tokyo och man sitter där med svettband (extra tjocka och specialdesignade för Johannelund) runt pannan och pumpar ut biljetter i stora klasar?
Dom håller ju redan på att bygga ett illavarslade Coop Forum där.
Hugaligen! Bort med sådana nymodiga hemskheter. Till Johannelund borde inte ens den stora nyheten om uppfinningen av hjulet ha anlänt. Det ska ju inte finnas någon där för att ta emot meddelandet för den delen heller.
Om 125 år sitter jag väl i Johannelund och har precis äntligen fått den tjänsten heltid. Nöjd sitter jag där och äter jordnötter och skrattar åt nykomlingarna som har 125 års väntetid kvar. Jag skrattar så pass mycket att jag sätter en jordnöt i halsen och kolarvippen på studs.

You can check out any time you like (men varför just precis DÅ?)
But you can never leave  (125 år är inget så mycket, typ)

Nånting sånt kanske?
Kom tillbaka och läs bloggen om 125 år igen så får du den superspännande fortsättningen vettja!

Doggiestyle

Sätten att planka på tycks mig vara oändliga. Folk hittar på de mest konstiga grejerna medan jag bara sitter där gapandes och tittar på.

Jag vill verkligen inte uppmana någon av er mina vänner till att planka och se speciellt upp för detta sättet nu när det är så snöigt och moddigt ute.

Hänt på station Brommaplan:
En fin dam med päls kommer in.
Den fina damen ställer sig på alla fyra och kryper under spärrpinnen.

Skulle hon börja gläfsa och gnaga om jag kastade ut ett hundben till henne också?
Det är frågan.

Say no more, liksom.

No more.

Finn fem fel, eller fler

Att jobba julaftnar är faktiskt inte så dumt. Det är den enda dagen på året som folk bara vill visa sina allra bästa sidor. Glatt säger dom "God jul!" istället för att säga "Vad snål du är med tiden!".

Dom har ju suttit hemma och knaprat pepparkakor i stora sjok också förståss, det sätter ju sina spår.
"Ät en pepparkaka så blir du snäll, men äter du för många så blir du menlös", som min gamle mor sade till mig i mina unga dar. Så sant.

Det som var mest minnesvärt denna julen var dock inte tomtarna som sprang omkring bland husen, det var faktiskt taxiresan till jobbet på juldagsmorgonen.

Eller hur galet låter inte det här:
Kl. 05:25 står jag som vanligt och väntar på taxin. Förbi mig åker en taxi som gnisslar och låter som sju svåra år och som helt uppenbart lider av grav dödsångest. Den har även varit med om en krock så båda sidodörrarna är rejält tillknycklade.
Herre jävlar, tur att jag inte ska åka med den där taxin, tänker jag medan jag står där och den gnisslar förbi.

En minut senare kommer gnisselschabraket tillbaka och parkerar vid mig.
Är det här ett skämt, eller? Tänker jag. Vid den tiden på morgonen är jag dock trött och har inte en endaste tendens till gnutta av humor, så jag blir bara lite extra argt dyster när jag konstaterar att "nä, det är nog inget skämt".
Jag sätter mig i gnisselschabraket och frågar chaffisen om det verkligen är taxin som min arbetsgivare beställt. Tyvärr så är det så.

- Herre gud min skapare, vad har du varit med om?! Frågar jag.
- Det vill du inte veta, säger chaffisen.
Jaha, det låter ju tryggt, tänker jag då.
- Den gnisslar nåt helt förskräckligt, säger jag för att försöka få honom att läcka lite mer information.
- Den åker, säger han.
Jovisst kan även jag konstatera att den faktiskt mot alla odds åker, men hur länge till?
- Det är julhelg, den kan inte lagas, säger chaffisen.
Sen kör chaffisen iväg. Han kör in bland smågatorna i ett bostadsområde.
- Men hallååå!? Du ska ju ut på den stora vägen! Bergslagsvägen!
- Var är den?
My dear god, en taxichaffis som inte hittar den största vägen som leder mot stan från västerort. Illa!
- Okej, åk rakt fram och ta första till vänster, säger jag högt och tydligt några gånger så att tioöringen förhoppningsvis trillar ner någonstans och någongång.
Han åker och åker och åker och ...
- Men hallåååå!? VÄNSTER VÄNSTER VÄNSTER!!! Skriker jag.
Chaffisen gör en rejäl rallysväng i sista millisekunden. Han lyckas med möda ta sig ut till Bergslagsvägen. Bingo.
När han åkt ett tag märker jag att han glömmer att svänga av till min station.
- Nämen.. Hallååå!? Du skulle ha svängt där!
- Vi vänder vid Fridhemsplan, säger chaffisen.
När vi kommer till Fridhemsplan finns det en vägskylt som informerar oss om att man inte får svänga där.
- Vi får inte svänga här men jag svänger här, säger chaffisen och gör en u-sväng.

När vi väl kommer fram till stationen är det jättesent och jag måste gå in genast för att ringa och anmäla min ankomst.

- Hur gör jag nu? Frågar chaffisen mig.
- Det är 70 kronor i tillägg, säger jag.
- Hur? Jag vet inte hur man gör?
- Tillägg och 7 brukar dom trycka in, eller nåt sånt.
- Hur? Jag vet inte?
Chaffisen försöker desperat att hitta tilläggsmenyn i datorn.
- Jag måste rusa in nu, jag måste anmäla mig. Hejdå! Säger jag och rusar ut.

Hur krockade får bilar vara innan man måste lämna in dom på lagning undrar jag nu?
Och hur borttappad är den mest vilsna taxichaffisen?

Det blev inga jävla TV-apparater

Nu har det hänt! Som belöning för min aldrig sviktande nitiskhet gällande färdbevisviseringen, har jag blivit belönad med en trisslott.

En av företagets medvetet fuskande spiontomtar gick förbi luckan och visade mig sitt kort lite sådär i farten som så många gör.
Precis som för alla andra såna där som gör så i farten, satte givetvis spärrpinnen stopp för hennes förbitravande.
I vanliga fall brukar dom då titta lite irriterat och säga "Öppna då!", men jag viserar inga förbiflygande färdbevis och då tar det som sagt var stopp för dem.
Varför stressa upp sig och anstränga ögonen på det viset? Nej, det får jag inget extra för. Förutom huvudvärk då kanske. Jag är noggrann jag. Jag tar då in kortet och konstaterar i lugn och ro om kortet är giltigt. Sen ska jag även enligt intäktssäkringsreglerna titta på kortets baksida så att jag kan se att kortet inte är förfalskat.
Den här företagsspionstomten, hon betedde sig annorlunda!
Glatt inlämnade hon kortet till mig när jag bad att få det i handen för vidare inspektion.
En riktig skummis alltså. Hon framstod inte som trovärdig i rollen som en förbitravande trafikant som normalt frustar likt en vild gallophingst och frustrerat skrapar hovarna i golvet när pinnen sätter stopp.

- Varför drar du inte kortet själv för? Sa jag medan jag samtidigt kunde konstatera att kortet hade gått ut för två veckor sedan och magnetremsan där bak var övertäckt av nåt konstigt klistermärke med pytteliten text på (antagligen en text som säger att vi spärrisar _inte_ får ta kortet i beslag, för det är ju spionens arbetsredskap som spionen ska försöka sätta dit fler spärrisar med).
- Därför att det inte är giltigt! Här får du en Triss! Sa hon.

Jag borde ha gjort det mer tydligt för henne att jag bara ville ha en sån Triss som har tre TV-apparater, men det är lätt att vara efterklok.
Inte ett rött öre blev det!

Kan tanter också felanmälas?

När nån grej är paj så brukar jag ringa och felanmäla den grejen. Sedan sätter jag upp en skrikigt orange klisterdekal på den trasiga grejen som säger att grejen är felanmäld.
Med den strategiskt noga uträknade placeringen av dekalen, alltså på den själva trasiga grejen, vill jag meddela folk att "Observera! DEN HÄR grejen är paj!".

DEN HÄR grejen alltså, inte DEN DÄR grejen.

Av någon outgrundligt besynnerlig anledning är det just bara gamla tanter som inte förstår vad som menas med klisterdekalernas placering. Dom är inte många, bör tilläggas, men några styckna.
När exempelvis en dekal är uppsatt på en såndär digital skylt (en sån som visar när nästa tåg går), kommer en orolig tant och frågar:
- Är hissen trasig?
- Nejdå, hissen har mått bra under hela dagen, det är bara den där skylten som är krasslig.
- Jahaja, vilken tur.

Dom där tanterna drar alltid slutsatsen att hissen är trasig. Var man än sätter upp klisterdekalen. Må den vara på grinden, nån spärr, den digitala skylten eller en entrédörr, det är ändå hissen det är fel på. Självklart, eller hur?

En dag gick en tant faktiskt steget ännu längre.
En klisterdekal satt klistrad på en spärr och skrek ut "Felanmäld!".
- Är hissen trasig? Sa då den jätteoroliga tanten.
- Nej, den är inte trasig, sa jag då.
- Är STATIONEN trasig!? Sa då tanten oroligt.

Det är så att jag får lust att säga "Pssst...! Stationen är invaderad av terrorister men Bruce Willis är här och styr upp det och vi vill inte göra en sån stor grej av det för då blir folk oroliga så vi satte upp den där oranga dekalen istället på spärren och den ger mycket riktigt en antydan om att stationen är trasig och då blir det färre skadade för då vänder folk redan vid entrédörren. Smart va!?".

PHUUUUU! Eller nåt.

En riktig gluttare, men inte ettagluttare

Upp bakom det gröna otympliga tidningsstället sticker ett halvt huvud upp.
Med sorgsna ögon är huvet där och gluttar på mig. Blicken viker inte av en tum när jag i min tur utmanar huvudet till en gluttartävling.

I vanliga fall när dom gluttar, brukar jag slänga lite stinta blickar på dom som säger att "hörrö duuu, nu är det dags att sluta glutta på mig. Basta!". Men den här sorgsna blicken går inte att glutta argt på. De djupa sorgsna fårorna i pannan vittnar om ett långt och ledsamt liv.
Mellan kunderna passar jag på att glutta milt på de sorgsna ögonen. Ibland kommer det nästan upp en spjuveraktig nyfikenhet i blicken, men den nyfikenheten drunknar snart i den avgrundsdjupa suckande ledsamheten.

Det halva huvet är där bakom stället och trycker i säkert tjugo minuter. Gångerna är få då blicken viker av och tittar sig omkring. Den letar kanske efter nåt.

Då, kommer en glad liten dam. Den glada lilla damen går till det ledsamma fåriga halva huvudet och säger något glatt. Det fårade huvudet nickar och fortsätter att vara fårigt och sorgset.

Oj! Nu reser sig det halva huvudet upp. Nu kommer även en ledsam mun fram och en tunn skraltig kroppsbyggnad med ljusgrå jacka.
Den glada lilla tanten eskorterar den sorgsna gluttgubben med rullator genom spärrlinjen och sedan tar de hissen till perrongen.

Många gluttare finns det, men den här var faktiskt lite söt på något vis.

Gamla störar vet bäst

- Till stan, säger den trevliga damen och ger mig sin remsa.
Med ett stort lugn mottager jag remsan och kollar om hon ...

*KRASCH! BANK!*

... har någon giltig stämpel på den, men näpp.
Jag stämplar remsan och ger tillbaka den med ett glatt leende.
- Tack, säger jag.

*KRASCH! BANK!*

- Åh herre gud vad han är arg, säger damen.
- Ja, han är nog det, säger jag.

*KRASCH! BANK!*

Den gamla gubben är som fångad i en stomvind av ilska när han står där vid grinden långt där borta med en matkasse i var hand. Medan han skickar salvor av rejäla hästsparkar på grinden ryter han som ett lejon. Ur lejongapet kommer en strid ström av svordomar och diverse andra skrämmande ljud så som "GRRRR!" och "AAAAAHG!".

Damen går till perrongen och jag betjänar nästa kund som står i kön.

*KRASCH! BANK!*

- Eeeh.. han var då jävligt arg! Hahaha! Säger snubben.
- Jo, uppenbarligen. Vart ska du?
- Till stan.
Jag stämplar snubbens remsa och han drar vidare.

*KRASCH! BANK!*

Med tanke på hur mycket han sparkar på grinden borde han få ont i foten vid det här laget, tänker jag.
Men; det kanske bara gör ont en stund på natten men inget på dan.
Och; jag börjar bli van.
Vid tjuriga gubbar alltså.

*KRASCH! BANK!*

Nu står det ingen mer i kö så nu kan jag se den arga gamla grinpellen till gubbe som med en åsnas envishet sparkar grinden med hästsparkar och svär.
Han håller en ihopvikt röd plastficka i handen. Man kan nätt och jämt se hur den sticker ut mellan björnramsdasslockslabben och plastpåshandtaget.
Troligen har han en remsa eller ett kort där i, antar jag.

- ÖPPNA FÖR FAN! Skriker grinpellen.
- Först ska du komma hit med ditt färdbevis då i sådana fall.
Gubben får ur sig något gurglande svordomsaktigt ur lejongapet. Han öppnar upp plastfickan lite lite på glänt så att jag faktiskt kan skymta någonting där i. Men på fem meters avstånd är det, i alla fall för mig, omöjligt att se om färdbeviset är oförfalskat och giltigt.
- Alltså, kom hit med kortet om du vill att jag ska öppna grinden, säger jag.
Den rytande lejongubben rusar likt den argaste tjur rakt mot mig och när han kommer fram visar han med en illers snabbhet sitt kort.
- JAG HAR JOBBAT I DET HÄR JÄVLA FÖRETAGET I 48 ÅR SÅ DU SKA FAN INTE KOMMA OCH LÄRA MIG HUR MAN GÖR! Skriker han.

Jag är absolut inte häpen över det här beteendet, men däremot undrar jag hur man är funtad om man har jobbat i det här jävla företaget i 48 år och man inte ens kan rutinerna för hur man passerar en spärrlinje.
När jag har jobbat i 48 år på företaget och går i pension ska jag säga till dom unga pigga spärrisarna:
- Snälla.. om jag blir en såndär bitter och grinig före detta anställd som minsann vet hur allt ska skötas, KASTA UT MIG FRÅN ETT STUP! SNÄLLA!